Det finns eldsjälar bland oss, som de kollegor som med mycket kärlek ägnar stor del av sin egen tid för att väcka engagemang för klimatfrågan, hos oss och hos politiker. Men det finns tre fel som jag tycker att de gör, skriver psykologen Liria Ortiz.
Det första felet är att inte ta hänsyn till att vi som medborgare har olika grad av motivation när det gäller klimatfrågan; den kan vara låg, medelhög och hög.
Att uppmana politikerna att berätta om hur illa ställt det är med miljön har en underförstådd tanke att alla är villiga att ta till sig ett sådant budskap. Men i Sverige handlar det inte om brist på tillgång till information. Frågan är snarare hur det kommer sig att man trots så mycket faktamängd överallt inte når ut med budskapet. Information, hur saklig den än är, får inte självklart någon att minska sitt miljöavtryck. Informationen behöver anpassas och kan inte ges med samma innehåll till alla utan behöver utformas utifrån de olika graderna av motivation i klimatfrågan som folk har.
De med låg grad av motivation tänker och känner att frågan inte är så viktig, att »experterna« överdriver eller att media ljuger med »falska nyheter«. Den låga graden av motivation kan även handla om att de inte tror på sina egna möjligheter att förändra sina vanor och som följd av det tänker att »det är inte möjligt att göra något som betyder något«. För att nå fram här behövs mer av konstruktiva idéer om vad som ändå kan göras i det korta perspektivet, snarare än larmbudskap (även om det som sägs är sant i sak).
De med medelhög grad av motivation (de ambivalenta) vet inte vad de ska tro. De pendlar i sin uppfattning och upplever frågan som komplicerad. Deras intresse kan man bäst väcka genom att beskriva hur kan man göra rätt i vardagen med enkla medel.
De med hög grad av motivation känner ett stort ansvar och är engagerade i klimatfrågan, och har till stor del anpassat sitt beteende för att vara mer miljövänliga. Det är dem, men bara dem, som tar till sig information om hur »illa det är«, och som uppfattar den som en bekräftelse på rimligheten i hur de redan tänker och gör.
Det andra felet är att försöka framkalla skuld och skam i klimatfrågan och tro att folk då kommer att ändra sina beteenden. Kollegor hänvisar till studier som visar resultat på gruppnivå när man framkallar skuld. Och det stämmer, skuld på kort sikt och skam i måttliga mängder kan leda till att man gör en förändring. Men, det finns det inga longitudinella studier om vad som händer på lång sikt, samtidigt som vi från andra områden vet att en beteendeförändring där startmotorn är negativa affekter inte ger några bestående beteendeförändringar. Därför kan det vara kontraproduktivt att förmedla att det utifrån psykologiska teorier kan vara en framgångsrik väg att gå att framkalla skuld för att väcka medvetenhet och beteendeförändringar.
Det tredje felet är idén om att förlita sig på fakta för att påverka. Tanken att fakta ökar medvetenheten och att de som inte tar frågan på allvar »inte förstår« eller saknar kunskaper, har stora begränsningar. Varför fungerar inte enbart fakta? Begreppet som förklarar det här sättet att reagera kallas för konfirmeringsbias. Det innebär att man tar emot det som bekräftar ens egna uppfattningar samtidigt som man nedvärderar den information som inte passar in i ens eget sätt att tänka, det man redan känner till och det man tror på. Det intressanta är att man nedvärderar inte bara själva informationen utan även budbäraren. Det kan låta så här: »Dessa klimatforskare överdriver! Så allvarligt kan det inte vara!« (nedvärderar fakta). »Ungdomarna förstår inte vad de pratar om. De saknar livserfarenhet och därför är de lättmanipulerade!« (nedvärderar budbäraren).
Här är vad man i stället kan göra på samhällsnivå: Uppmana politikerna att utveckla ett sätt att förmedla kunskap om klimatfrågan som tar hänsyn till grundläggande principer om hur vi kommunicerar på ett effektivt sätt. Språket måste vara enkelt och icke dömande. Var hoppgivande, och inrym en gemensam framtidsvision. Det kan vara olika saker för olika individer; en känsla av stolthet, rättvisa, gemenskap, att man tar ansvar och visar kärlek för sina barn och barnbarn med sitt engagemang. Att det kan bli svårt men att vi tillsammans med andra kan påverka. Psychologists for future har tagit fram en utmärk broschyr, Första hjälpen vid klimatoro, som på ett mycket pedagogiskt sätt tar upp ämnen som Att påverka samhället och Att orka agera.
På individnivå, i stället för att försöka framkalla skam eller skuld, utforska hur den andre tänker och lyssna ordentligt på det hen har att säga. Undvik att uppträda som expert på den andres bekostnad, och ge oönskade råd.
Ett exempel: »Du har ju uppenbarligen inte läst på tillräckligt och därför förstår du inte hur allvarligt det är« (behandlar den andra som okunnig). »Klimatforskare anser att växthusgasutsläpp är huvudorsaken till de klimatförändringar vi ser i dag. Bryr du inte om hur det kommer att bli för dina barn och barnbarn?« (försöker framkalla skuld- och skamkänslor).
Sådana uttalanden bjuder inte in till dialog utan behandlar den andra som okunnig och oreflekterad. Det gör förstås denne ovillig att lyssna på det man vill förmedla. Varför? Ingen tycker förstås om att bli dumförklarad, då försvarar man sig. Det blir en ordduell i stället för en dialog.
Man brukar tala om personer som inte är så oroliga över sin egen påverkan på miljön, i fördömande termer som »miljöförnekare«. Visa medkänsla och ha som utgångspunkt att den andre gör så gott hen kan, precis som du. Bekräfta i stället och uppmuntra det hen redan gör.
Att be om lov, betona autonomi (rätt att bestämma själv) och informera i dialog är det bästa sättet att förebygga konflikter och motstånd och att bli frustrerad i ett samtal om miljöpåverkan.
Foto: Model House
Liria Ortiz
Psykolog, psykoterapeut, lärare i motiverande samtal och författare till en rad böcker. Handboken: Motiverande samtal – Att prata om miljöpåverkan utan att anklaga eller skuldbelägga går att beställa kostnadsfritt med mejl till liria.ortiz@gmail.com.
Replik
Paula Richter: Liria Ortiz slår in öppna dörrar
Skuld har i en rad studier visat sig ha en korrelation med engagemang. Det viktiga är att skilja mellan olika typer av skuld, skriver psykologen Paula Richter, ordförande för Psykologer för hållbar utveckling, i en replik till Liria Ortiz.
Kära Liria,
jag är osäker på vilka av våra kärleksfulla kollegor du syftar på när du beskriver det ineffektiva i att skambelägga andra, samtidigt som du räknar upp fel du anser att klimatengagerade psykologer gör. Din debattartikel utgår ifrån en artikel om Psykologförbundets seminarium i Almedalen, som jag höll i. Kanske syftar du på mig, kanske finns det andra kollegor som du anser är okunniga men engagerade. Det är inte de jag möter, och då träffar jag väldigt många klimat-engagerade kollegor. De är psykologer som lyssnar och för dialog med medkänsla, kunskap och vilja att lära sig mer. Det vill säga precis det du efterfrågar.
Du skriver att klimatengagerade psykologer försöker framkalla skuld för att få individer att ändra beteende. Inom klimatpsykologin kan vi inte okritiskt utgå ifrån psykologisk kunskap framtagen i andra sammanhang. Inte heller när det gäller skuld. Skuld har i en rad studier visat sig ha en korrelation med engagemang. Få studier motsäger detta. Det viktiga här är att skilja mellan olika typer av skuld. Kanske är det ofrånkomligt att insikt i klimatfrågan leder till skuldkänslor för oss som bor i högutsläppsländer. Skuld kan alltså i olika fall verka effektivt, eller motverka sitt syfte, beroende på sammanhang. Vi kan ännu inte uttala oss om vilken roll skuld kommer att ha i klimatfrågan. Jag har dock inte mött kollegor som anser att vi ska framkalla skuld. Tvärtom är rädslan för skuldbeläggande så stor att många knappt vill säga att de tagit tåget till semester-orten.
Du skriver att vi inte förstår att människor har olika grad av motivation. Det använder du sedan som argument mot min uppmaning att politiker ska säga hur illa det är med den ekologiska krisen. Det är inte fel av politiker att säga sanningen, liksom det inte är fel av läkare att ge besked om cancer. Även om det är illa ställt, och även om patienten inte är motiverad att ta emot informationen. Också ditt tredje argument slår in öppna dörrar, med repris om att fakta och information inte räcker för förändring. Vi behöver ändå fakta och information för att kunna avvärja faran.
Jag delar din åsikt om att vi ska förmedla kunskap med ett enkelt och icke-dömande språk. På Almedalsseminariet talade jag även om vikten av att förmedla visioner om ett hållbart samhälle. Icke-dömande och hopp är viktiga komponenter i framgångsrika samtal om klimatet. Men det är en balansgång där det gäller att inte bli naiv i sin optimism. Exakt hur vi ska navigera vet vi inte. Klimatfrågan är ett så komplext område att vi ännu inte kan säga vad som fungerar och inte. Vi kan också enas om att orddueller är ineffektiva. Dessvärre räcker inte heller enkla beteendeförändringar i vardagen. Vi behöver alla lära oss mer. Vi behöver alla lyssna på och bekräfta varandra, precis som du skriver. Och vi behövs alla i klimatkampen. Du är varmt välkommen! Vi har just startat den nationella föreningen Psykologer för hållbar utveckling, där #PFF ingår.
Vi ses på barrikaderna och fredagsstrejkerna för fortsatt dialog i denna viktiga fråga!
Paula Richter
Psykolog och ordförande för Psykologer för hållbar utveckling
Referenser på skuld och skam:
Harth, N. S., Leach, C. W., & Kessler, T. (2013). Guilt, anger, and pride about in-group environmental behaviour: Different emotions predict distinct intentions. Journal of Environmental Psychology, 34, 18–26.doi:10.1016/j.jenvp.2012.12.005
Ferguson, M. A., & Branscombe, N. R. (2010). Collective guilt mediates the effect of beliefs about global warming on willingness to engage in mitigation behavior.
Journal of Environmental Psychology, 30, 135e142.
Leach, C. W., Iyer, A., & Pedersen, A. (2006). Anger and guilt about ingroup advantage explain the willingness for political action. Personality and Social Psychology Bulletin, 32, 1232e1245.
Lacasse, K. (2016). Don’t be satisfied, identify! Strengthening positive spillover by connecting pro-environmental behaviors to an “environmentalist” label. Journal of Environmental Psychology, 48, 149–158. doi:10.1016/j.jenvp.2016.09.006
Van Zomeren, M., Spears, R., & Leach, C. W. (2010). Experimental evidence for a dual pathway model analysis of coping with the climate crisis. Journal of Environmental Psychology, 30, 339e346.
Ojala, M. (2010). Barns känslor och tankar om klimatproblemen. Energimyndigheten.
Rees, J. H., Klug, S., & Bamberg, S. (2014). Guilty conscience: motivating pro-environmental behavior by inducing negative moral emotions. Climatic Change, 130(3), 439–452.doi:10.1007/s10584-014-1278-x
Bissing-Olson, M. J., Fielding, K. S., & Iyer, A. (2016). Experiences of pride, not guilt, predict pro-environmental behavior when pro-environmental descriptive norms are more positive.
