Sju av tio professorer i psykologi vid svenska universitet och högskolor är män, visar en undersökning av Psykologtidningen.
– Glastaket för kvinnor verkar tjockare i psykologi än i andra ämnen, säger Eva Magnusson, psykolog och professor emerita.
Kvinnorna är i klar majoritet bland studenterna på de psykologiska
institutionerna, runt 70 procent, och och av doktoranderna är 58 procent kvinnor.
Men bland professorerna svänger könsfördelningen rejält, då utgör kvinnorna bara 28 procent, en siffra som har stått stilla sedan 2014.
Eva Magnusson, psykolog och professor emerita i psykologi vid Umeå universitet, menar att det är hög tid för svensk psykologi att utforska vad det är på institutionerna och i forskarsamhället som gör det särskilt svårt för kvinnor att avancera till professorsnivån i psykologi.
– Dessutom har psykologi börjat sacka efter de övriga samhällsvetenskapliga ämnena. I sociologi är 36 procent av professorerna kvinnor, och i utbildningsvetenskap 50 procent, säger hon.
På tre universitet; Linköpings, Lunds och Linnéuniversitet, finns inte en enda kvinnliga ordinarie professor i psykologi.
Robert Holmberg, prefekt vid Psykologiska institutionen vid Lunds universitet, berättar att institutionen för några år sedan hade fyra kvinnliga professorer.
– Men de har gått i pension. I dag har vi en kvinnlig gästprofessor från Tyskland, men ingen ordinarie. Att det är så beror bland annat på att de flesta av våra professorer är befordrade lektorer, vilket vi inte gör så mycket längre. Det i kombination med att det bara är en ledig professorstjänst som har utlysts under senare år – som dessutom gick till en man – är en viktig förklaring till avsaknaden av kvinnliga professorer.
Robert Holmberg tror att den manliga dominansen har betydelse för vilken forskning och undervisning som bedrivs.
– Homogena grupper innebär att vi missar i kompetens och mångfald. Till det ska läggas att professorerna är viktiga förebilder, inte minst för yngre forskare, och utövar starkt inflytande.
– Vi har genom åren haft minst lika duktiga kvinnliga doktorander som manliga. Men efter att de har doktorerat är killarna ofta mer framgångsrika när det gäller att söka pengar till postdoktjänster eller att åka utomlands, vilket är viktigt som meritering.
Vad ska ni göra åt det?
– Vi behöver tidigt ta upp karriärfrågorna med doktoranderna. De första åren efter disputationen händer det väldigt mycket som lägger grunden för möjligheterna att senare i livet få forskningspengar och intressanta tjänster. Ska vi kunna ge kvinnor och män lika chanser att utvecklas behöver vi bli mer proaktiva och utveckla medarbetarna på ett mer medvetet sätt än vad vi gör idag.
Lena Swalander, prefekt för Institutionen för psykologi vid Linnéuniversitet som även den saknar kvinnliga professorer, säger att historiskt har duktiga kvinnliga forskare haft svårare att få del av forskningsmedel än sina manliga kollegor.
– Kvinnor har ofta varit tvungna att ha bättre cv, forskningsreferenser och publikationslistor. Kvinnor har därför i större utsträckning sysslat med undervisning. Och som mest undervisande blir man inte professor.
Lektorstjänster vid universitet och högskolor är nämligen i grunden undervisningstjänster.
– Lektorer som får del av externa forskningsmedel kan dock minska sin undervisningstid. Som prefekt kan jag i viss mån styra så att kvinnor och män som arbetar på institutionen får samma möjligheter till kompetensutveckling. Däremot kan jag inte styra hur externa finansiärer resonerar.
Hur länge dröjer det innan hälften av professorerna i psykologi är kvinnor?
– Jag hoppas att det kommer inom min verkningstid, men är tveksam till om så kommer att ske.
I genomsnitt tjänar de manliga och kvinnliga professorerna ungefär lika mycket, 65 643 kronor i månaden.
– Det är glädjande om professorer i psykologi i genomsnitt har samma lön, oavsett kön, säger Emily Holmes som är Sveriges högst avlönade professor i psykologi.
Eva Magnusson menar att omotiverade löneskillnader är betydligt enklare att åtgärda än könsbalansen på professorsnivå.
–Viktigt är att utforska hur urvalet av doktorander sker, hur tillsättningen av postdoktjänster går till, hur meriteringstjänster som forskarassistent fördelas, vilka forskningsområden institutionerna prioriterar, och i hur hög grad detta styrs av tillfälliga forskningsanslag snarare än av medvetna långsiktiga satsningar, säger Eva Magnusson.
Text: Mikael Bergling och Lennart Kriisa
Research: Mikael Bergling
Faktaruta:
Under våren 2019 genomförde Psykologtidningen en enkätundersökning bland svenska universitet och högskolor om vilka som är professorer (ordinarie) och doktorander i ämnet psykologi.
Svaren visar bland annat:
Av 94 professorer är 68 män, det vill säga 72 procent. I några fall upprätthåller samma person professurer vid två lärosäten.
Av 172 doktorander är 100 kvinnor, vilket innebär 58 procent.
De kvinnliga och manliga doktoranderna är i genomsnitt lika gamla. Samma sak gäller för professorerna så när som på ett år.
Andelen kvinnor är högre bland professor som är under 50 år än de som är över (dock är männen är i klar majoritet oavsett ålder).
Ungefär en femtedel av professorerna uppger att deras forskningsinriktning är klinisk psykologi och drygt tio procent att inriktningen är kognitiv psykologi. Ungefär lika stor andel är verksamma inom arbets- och organisationspsykologi.
28 procent av professorerna är legitimerade psykologer. Andelen legitimerade är väsentlig högre bland kvinnliga professorer än manliga.
Kvinnliga och manliga professorer tjänar i genomsnitt ungefär lika mycket, i genomsnitt 65 643 kronor i månaden
