Psykologen Francisca Skoogh forskar om vad som händer när människor står på scen. Själv är hon av landets främsta pianister.
Text: Hanna Nolin
Mamma köpte ett piano till Francisca Skoogh redan när hon låg i magen. När hon var 5 år kom en kantor till familjen.
– Det var så tråkigt, men jag är glad att mamma tvingade mig fortsätta, man måste jobba sig igenom vissa saker för att lära sig.
Tretton år gammal debuterade hon, femton år gammal började hon Musikhögskolan, som 16-åring spelade hon över hela världen. När hon var 29 var hon redo för något nytt, psykologprogrammet.
– Det var underbart. Jag hade ofta känt att om det inte gick bra så var allt mitt fel men nu fick jag lära mig att analysera situationer, se mig själv med lite andra ögon.
I tio år varvade hon arbetet som psykolog med pianoframträdande, sedan februari har hon valt bort det kliniska. Ju äldre hon blev (och med två barn) desto tuffare blev det att växla emellan, även om det också gav kraft. Som när hon en kväll stod i svart långklänning på Grand Hotel med kungligheter och blev invald i Kungliga Musikaliska Akademien, och morgonen därpå som vanligt gick till sin vårdcentral.
– Det var stora kontraster, och väldigt skönt att kliva in på vårdcentralen. Där är allt mer jordnära, att få hjälpa en människa med det som är svårt.
Nu forskar hon om vad som händer när människor står på scen, och hur verktyg från psykologin kan hjälpa bland annat musiker som har scenskräck.
