“Förödande”, “mäktig” och “omöjlig att förstå”. Som en förberedelse inför sitt framtida arbete med döden bjöd psykologstudenterna vid Umeå universitet in den existentiella terapeuten Lance Cederström.
Det talas för lite om döden på psykologutbildningen. Det tyckte Psykologförbundets studentförening vid Umeå universitet, som bestämde sig för att anordna en heldag på temat. Med bland talarna den 11 april fanns bland andra den existentiella terapeuten Lance Cederström. Att jobba med döden i terapi, beskriver han som att arbeta med stämningen i rummet.
– Under de fyrtio år som jag varit terapeut har jag inte varit med om en enda terapitimme där döden inte varit närvarande.
Om terapeuten är öppen för att prata om döden, då kommer så gott som alla klienter att lyfta ämnet, fortsätter Lance Cederström. Men det finns också tillfällen då det är terapeutens ansvar att börja. Det kan till exempel handla om situationer där klienten använder förnekande av döden som en strategi för att undvika ångest.
– Om jag då tar upp ämnet är jag lojalare och mer kärleksfull mot klienten än vad den är mot sig själv. Men om jag helst undviker samtal om döden, då kommer klienten känna av det och inte våga berätta.
Lance Cederström utför även behandlingar med kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi. Till skillnad från de inriktningarna finns det i den existentiella terapin en mer uttalad plats för döden, då döden är ett ofrånkomligt villkor för att existera. Att känna existentiell ångest, dödsångest, tycker Lance Cederström inte är något konstigt. Döden kan till exempel vara jobbigt uppfordrande.
– Döden väcker frågor. “Vad gör du med livet? Lever du meningsfullt? Tar du moraliskt ansvar? Snart är din tid slut.” Döden vill att vi tar livet på allvar.
Lance Cederström beskriver dödens kraft som “förödande”.
– Jag har mött döden många gånger, både i professionen och i privatlivet. En gång var jag på begravning för mitt barns husdjur, och jag grät.
De jobbiga känslorna till trots, vill Lance Cederström kalla ångesten inför döden för “din bästa vän som får dig att våga”. För att kunna växa som människa är det nödvändigt att känna dödsångest, menar han. Han exemplifierar genom att be studenterna som snart tar examen att räcka upp händerna.
– Ni som går ut nu till sommaren – ni står inför döden. Relationerna som ni har till kurskamraterna kommer aldrig tillbaka så som de är nu. Men ni måste döda studietiden, för att kunna ge plats för något annat. Det är det som är att växa: att hela tiden transformeras, precis som enligt fysikens lag om entropi, att alltings sönderfall och alltings födelse pågår konstant. Du är något, och du vill bli något annat.
Lance Cederström citerar Karin Boyes “Ja visst gör det ont”, och konstaterar:
– Det gör ont att växa. Att ha en längtan om att förverkliga sin potential är ångestfyllt. Men som psykologer och terapeuter ska vi inte ta ifrån klienterna rätten att känna den existentiella smärta som hör livet är, utan istället våga möta dem i den, och stå för kärlek och hopp. För att växa är också befrielse.
Den som är rädd för döden är många gånger också rädd för livet, fortsätter han. Och ett liv helt utan ångest skulle innebära ett isolerat liv där allting måste undvikas.
Att kunna samtala om döden på ett fördjupat sätt, tror Lance Cederström skulle vara positivt för den psykiska hälsan. Han tycker att svenskarnas syn på döden, som gått ifrån att vara något offentligt, välbekant och ritualiserat, till att bli något individualiserat, medikaliserat och “undangömt på sjukhus”, är destruktiv.
– Det finns en uppfattning om att döden ligger längst bort i våra liv. Döden har blivit något främmande, associerat med sjukdom. Jag har till och med mött klienter som sagt att de känner sig “kränkta” över dödens existens. Då har konsumentperspektivet gått lite för långt, säger Lance Cederström med ett skratt.
Döden ser han som livets siamesiska tvilling: lika nu, lika mystisk och lika omöjlig att förstå sig på. Han vet om att döden kan väcka prestationsångest, inte bara hos psykologer, utan hos läkare, präster och andra yrkesgrupper som jobbar i dess närhet.
– Prestation är en förbannelse, men den är också ett ego-projekt. För att kunna möta någon som till exempel är i chock och sorg efter ett dödsfall, måste psykologen kunna frigöra sig från prestation.
Det är inte helt lätt, medger Lance Cederström. Trots att han jobbat med döden i massor av år, upplever han den som lika mäktig varje gång. Den kan lämna honom med en känsla av stumhet, förtvivlan och av att vara otillräcklig i sin yrkesroll.
– Jag skulle säga att jag har blivit modigare med åren, men inte klokare. Jag kan inte förstå döden, lika lite som jag kan förstå livet. I båda fallen är den enda vägen till förståelse att leva och uppleva.
SOFIE GISSLÉN, PSYKOLOGSTUDENT
