Lasse Övling är förvånad över hur bra det går att föra ett terapeutiskt samtal i radio.
–Jag har inga förberedda frågor. Har inte tänkt i förväg. Jag försöker bara vara fullt ut närvarande i stunden, säger Sverige nye radiopsykolog.
Text: Anna Wahlgren
P1, 31 januari 2019:
Lasse Övling: En som har hört av sig är du, Nina. Hej.
Nina: Hej.
Lasse Övling: Vad vill du prata med mig om?
Nina: Ja, när jag mejlade till er så skrev jag nog att jag kände mig som en spratteldocka där ingen drar i trådarna, utan jag bara hänger där.
Lasse Övling: Mmm. Och hur är det för dig?
Nina: Det är väldigt ledsamt. Och ganska skrämmande och sorgligt.
Lasse Övling: Det är väl inte konstigt.
En typisk Lasse Övling-inledning. Bekräftande och förtroendeingivande. Lasse talar välartikulerat och långsamt med djup röst. Och han får omedelbart fin kontakt med den som ringer in.
Vi befinner oss i en radiostudio på Ringvägen på Södermalm i Stockholm. Lasse har lurar i öronen och fokus på samtalet. Producenten Siri Ambjörnsson lyssnar uppmärksamt på andra sidan glasväggen.
Duon jobbar tätt ihop, men arbetsfördelningen är tydlig. Lasse väljer aldrig själv ut casen. Han är inte heller med i efterarbetet, i klippningen. Han är bara här och nu, under själva samtalet. Om den som ringer vet han till en början egentligen bara kön, ålder och rubriken på problemet.
– Det är fascinerande att det är möjligt att få så fin kontakt över telefon. Vi har ju bara orden, rösten och tystnaden att förhålla oss till. En bit in i samtalet frågar jag kvinnan som har ringt in hur det känns och hon säger att hon känner sig trygg i samtalet med mig. Att hon har berättat saker för mig som hon aldrig har berättat för någon tidigare. Jag blir ofta väldigt berörd under samtalen.
Vad är nyckeln?
– Att de som ringer in är motiverade och vill delta. De är beredda att lämna ut och att reflektera högt. Jag tror också att Siris jobb är viktigt. Förarbetet spelar stor roll. Siri talar med personerna före inspelning, bildar sig en uppfattning om det är en person som gör sig i radio, som kan och vill dela med sig, och som inte mår för psykiskt dåligt.
De som hör av sig till Radiopsykologen är mellan 15 och 92 år. En övervägande majoritet är kvinnor. Problemen är av alla de slag, men det finns teman som går igen. Frågor om sorg och förlust till exempel. Och funderingar om intimitet: Hur man ska få till en nära relation? Hur man ska våga vara nära när man väl har en relation? Så småningom ska samtalet rymmas i ett 30 minuter långt radioprogram.
– Mina frågor och min nyfikenhet kommer ju ur mötet. I bästa fall hjälper min närvaro den som har ringt in att börja lyssna på sig själv. Att få kontakt med sina tankar, känslor och impulser.
När Siri Ambjörnsson hörde av sig till honom med en förfrågan om provspelning blev han förvånad.
– Jag tänkte: Borde de inte ta en kvinna i stället? Någon lite yngre? Jenny Jägerfeld till exempel, säger Lasse.
Siri Ambjörnsson protesterar:
– Åttio till nittio procent av de som kontaktar oss är kvinnor. Att det är en man som är programledare kan kanske bidra till att fler män känner sig motiverade att höra av sig. Det finns dessutom en poäng med en äldre man i just den här rollen – en man som vågar vara sårbar och prata om känslor, säger Siri Ambjörnsson.
Och så hör det ju till saken: Lasse Övling har den perfekta radiorösten. Men så har han också sjungit i kör och hållit på med amatörteater i hela sitt liv.
– Jag har terapeutiskt jobbat mycket med min kropp. Jag har försökt komma åt de statiska spänningar som finns i diafragma och inälvor. På åttiotalet var ju kroppsterapi populärt – att släppa ut känslor och reaktioner. Det är förstås en terapiform som kan diskuteras, men det är väldigt effektivt när det handlar om att frigöra andningsorgan.
Vi flyttar oss från studion till Lasse Övlings mottagning i Hammarby sjöstad. Här är hemtrevligt med Laminofåtöljer, psykologiböcker i bokhyllan och rogivande Pukka-te i stora tekoppar. Det är här han tar emot sina klienter. Genom åren har det blivit ett oräkneligt antal terapeutiska samtal. Direkt efter gymnasiet började han nämligen utbilda sig till psykolog.
– Jag märkte att jag hade en talang för att skapa förtroende. Det var det där klassiska – folk vände sig till mig. Det var ett sätt för mig – har jag förstått så småningom när jag har jobbat terapeutiskt med mig själv – att få vara med. Jag ville göra mig populär och betydelsefull. Men i grund och botten handlade mitt intresse för psykologutbildningen om en sak: jag ville själv ha hjälp.
När Lasse var fem år dog hans mamma i cancer. Fram till dess hade barndomen mest varit trygg och lycklig – på sitt eget lilla vis. Familjen bodde på Gotlandsgatan, mitt i arbetarkvarteren på Södermalm i Stockholm. Ekonomin var knaper, och inte blev det bättre av att pappan, sliparen, kunde supa bort hela veckolönen. Pappan var för all del inte unik. Alla män i kvarteret drack. Och alla familjer bodde i små lägenheter – i stället utspelade sig livet på bakgården. Kvinnor hängde tvätt, männen pratade och spelade schack, och barnen lekte.
– Det fanns så mycket trygghet i det där. Dessutom bodde moster Elsa i samma trappuppgång, uppe på femte våningen. Hon hade inga barn och hon stod mig nära eftersom mamma var sjuk.
När mamman dog skickades Lasse till mormor i Småland. Och enligt rådande tidsanda talade man inte om det som hade hänt. Lasse längtade efter att få komma hem, men i stället blev han hämtad av moster Maj och hennes man, som var bosatta i Malmö. Det pratades om ett välbehövligt luftombyte. Lasse minns ordet än i dag.
– Jag hade en väldigt traumatisk upplevelse. Maj och hennes man bodde i ett rum och kök och jag fick sova i deras utdragssoffa, mitt emellan dem. De var två för mig helt okända personer. Båda snarkade högt. Jag kommer ihåg hur jag sparkade mig till sömns. Jag låg på mage och sparkade, sparkade, sparkade.
Lasse hoppades hela tiden på att få återvända till Stockholm, men det blev aldrig så. Åren gick och plötsligt var han vuxen.
– Moster Maj hade längtat efter barn. Man kan nog säga att hon kidnappade mig. Egentligen var det moster Elsa i Stockholm som skulle ta hand om mig. Det hade Elsa lovat mamma när hon låg på dödsbädden. Allt det här har förstås präglat mig. Mitt grundläggande tema är att jag är känslig för när folk blir exkluderade. Det har bidragit till att jag har utvecklat en förmåga att inkludera andra människor. Att låta alla vara med. Förhoppningsvis är det en tillgång i rollen som radiopsykolog.
Under uppväxten hos Maj satte Lasse en ära i att ingen skulle kunna kritisera honom.
– Ingen skulle komma åt mig. Jag såg därför till att vara ett smidigt barn. Men innerst inne mådde jag otroligt dåligt. Jag bar på en jätteobearbetad sorg och massa ilska. Jag var djupt, djupt deprimerad.
Men det fanns ett par vuxna som såg. Som var beredda att hjälpa.
– Jag hade en svensklärare i gymnasiet, Sigrid. En högklassig dam, som bodde i den fina stadsdelen i Malmö. Jag blir berörd nu, säger Lasse och torkar bort en tår.
– Hon bjöd hem mig och jag undrade om hon skulle förföra mig. Hon var säkert 60 år. Jag var intresserad av böcker och hon ville visa mig sina böcker. Hon bjöd på te och kakor och så sa hon plötsligt: Lasse, jag tror att du innerst inne inte mår bra. Jag blev alldeles bestört. En vuxen som såg mig. Men jag smet undan och lät henne tro att mitt problem handlade om tjejer. Fast jag egentligen bara hade velat öppna mig för henne. Lägga mig i hennes knä och gråta.
Här övergår Lasse från sin neutrala dialekt till att tala skånska. Skånskan blir tydligare och tydligare ju mer han pratar om sin barndom.
– Ja, när jag blir berörd av sånt som hände förr så kommer skånskan. Min fru märker det direkt: »Nu är du lite mer känslonära«, brukar hon säga.
Det var också i Malmö som han blev medveten om klasskillnader. Moster Maj jobbade som städerska och hembiträde hos stadens skoldirektör. En dag var Lasse hembjuden till direktören för att leka med sonen som var i samma ålder. Familjen bodde i den fina delen av stan. Efter leken skulle de fika.
– Jag slog mig ner vid ett väldukat bord. Plötsligt kommer Maj in. Hon bar ett vitt förkläde och en vit mössa i håret, så där som hembiträden såg ut på den tiden. Och så började hon servera oss. Det var så skamfyllt och jag var så arg. Jag hade trott att hon skulle sitta med vid bordet, att hon skulle fika tillsammans med oss andra.
Lasse Övling var med på sjuttiotalet då mycket hände inom terapin. Han var nyfiken på personlig utveckling och gick bland annat en kurs hos gestaltterapeuten Walter Kempler.
– Jag förstod direkt när jag kom dit att det inte var någon papper- och pennakurs. På första mötet började två personer, läkare båda två, att slåss. Jag blev helt ställd. Vad är det här? Kempler såg att jag var osäker och utmanade mig: Vem tar du parti för? Och han frågade: Blir du rädd? I min rädsla svarar jag: Nej, jag blir inte rädd, bara förvånad. Mitt minne är att alla brast ut i skratt. Att jag blev totalskammad. För en sån som mig – som var så rädd för att hamna utanför – var det förödande. Jag gick in i min bubbla, men jag höll skenet uppe.
– När kursen led mot sitt slut fångade Kempler upp mig och frågade hur jag hade haft det under veckan. Då brast det för mig. För första gången i livet kom jag i kontakt med den stora aggressiviteten. Jag skällde ut hela gruppen för att de hade skrattat. Sen kom min sorg. Jag grät och grät. Mina känslor av övergivenhet, rädsla och förtvivlan. Vid 21 års ålder hade jag alltså ett psykologiskt genombrott.
I stunden var det en renande upplevelse, men efteråt började han tvivla.
–Det kom alldeles för mycket känslor, alldeles för snabbt, och utan uppföljning. Jag gick in i ett djupt trauma, utan möjligheter till läkning. Det var en väldigt obehaglig upplevelse som gjorde att jag nästan började ta avstånd från terapi. På sjuttio- och åttiotalen uppmuntrade man bara utbrotten. Att leva ut. Sen trodde man att det räckte.
Lasse Övling avskyr exkludering, det kan till och med jag, som inte känner honom, notera: I podden »Psykologbyrå«, som han driver tillsammans med Margareta Berggren, är han alltid noggrann med att kredda producenten Hanna – hon som inte hörs, men spelar en viktig roll. När vi fotar Lasse i studion vill han att producenten Siri är med på bild, »Hon är en så viktig del i det här«. Och när jag tackar för intervjun tackar han mig med ett varmt leende, »Det var ett fint möte«.
Lasse Övling: Så lycka till med det som jag ser att du gör – släppa en gammal bild. Och att på det viset växa, och komplettera med andra sidor av dig. Då har du spratteldockan till hjälp.
Nina: Ja precis.
Lasse Övling: Lycka till i fort-sättningen.
Nina: Tack så jättemycket. Och tack snälla för samtalet.
Fotnot: Radiopsykologen sänds torsdagar klockan 11.04 i P1 och finns även i Sveriges Radio Play och där poddar finns. I februari 2019 är det tio år sedan Radiopsykologen startade. Malin Edlund var P1:s första radiopsykolog och hon efterträddes 2012 av Allan Linnér.
Fakta: Lasse Övling
Ålder: 68 år.
Bor: Hus i Västervik. Kombinerad lägenhet och mottagning i Hammarby sjöstad i Stockholm.
Familj: Gift med Maria, sjukgymnast och forskare. Två döttrar och en son, samt tre barnbarn.
Arbete: Psykolog och gestaltterapeut. Arbetar med kliniskt psykoterapiarbete och som organisationspsykolog med bland annat handledning av chefer, ledar-program och konfliktbearbetning.
