För några veckor sedan var jag inbjuden till primärvårdspsykologernas konferens i Linköping. Jag önskar att jag kunde förmedla den känsla av jävlar anamma som finns i det här gänget med cirka 450 psykologer. Förra året hade nätverket sin första stora konferens i Umeå och i år var den som sagt i Linköping.
De presentationer och föreläsningar jag bevistade var genomgående inte bara av hög klass utan också i många fall nydanande. Engagerade psykologer som delade med sig av hur de tänker kring rollen och uppdraget som psykolog på en vårdcentral. Ett arbetsområde där det inte finns någon självklar roll att kliva in i. Varje psykolog är i stället lämnad att själv skapa sin roll, sin professionella plattform och dessutom finna sig tillrätta i läkarens hus.
Själv bidrog jag med två presentationer. Den första handlade om psykologiskt ledningsansvar, PLA. Av intresse är att det för närvarande finns endast, eller om vi ska vara positiva, hela fyra psykologer inom primärvården som har psykologiskt ledningsansvar. Jag misstänker att vi inom några år har mångdubblat den siffran. Till skillnad mot när jag var nylegitimerad i början av seklet var det ingen som tyckte att det här med PLA är något konstigt eller ouppnåeligt för oss psykologer.
Min andra presentation handlade om det projekt jag fått förmånen att leda inom förbundet, finansierat av Allmänna Arvsfonden, Psykologiguiden Ung. De nedslående siffror jag kunde presentera kring gymnasieung-domars syn på sina relationer, svårigheter att hantera sin skolsituation, uttalad stress-problematik och prestationsångest, väckte många frågor och funderingar. Nytt för en del var ungdomars fear of missing out. För mig är det mest skrämmande att ungdomarna i vår undersökning har ett så stort behov av vila och återhämtning på fritiden. Nog finns det något att åtgärda om skolan och livet genererar sådana behov i så unga år!
Jag lämnade Linköping med en härlig känsla av att ha varit delaktig i något nytt och spännande!
