Psykologtidningen kontaktade de psykologer som lämnade Bup under 2016.
Här är deras motiv till avhoppen:
»På grund av min chef, arbetsbördan och långa resor. Lönen var inte en orsak, men den blev klart bättre när jag började som skolpsykolog.«
»Oacceptabelt stor arbetsbörda. Fick ständigt rycka ut i akuta ›brandsläckande‹ insatser på bekostnad av planerade behandlingar. Jag ålades att göra utredningar, men arbetsgivaren prioriterade inte tid till detta, vilket gjorde att jag ständigt hade 10–15 oavslutade utredningar liggande. En stor del av arbetsdagen gick åt till administrativa uppgifter. Det fanns aldrig tid till återhämtning. Jag arbetar numera som skolpsykolog.«
»Vi flyttade till annan ort och jag fick nytt jobb som gjorde att jag slapp pendla. Mitt nya jobb gjorde att gick upp 9 000 i lön, fick mer inflytande, yrkesfrihet och möjlighet att använda fler delar av min kompetens.«
»Stressig arbetsmiljö med bristande resurser, stöd och fortbildning. Ohållbart för den egna hälsan, trots trevliga hjälpsamma kollegor och i grunden roligt och meningsfullt jobb.«
»Låg lön som ej gick att påverka. Brist på frihet under ansvar. Vi tvingades använda stämpelklocka och fick stämpla in efter att vi bytt om på morgonen, stämpla ut och in under rast och när vi skulle gå hem. Ingen personalvård. På julen fick vi välja mellan att få varsin jultallrik från sjukhusmatsalen alternativt 67 kronor att gå på restaurang för. I övrigt ingen personalvård att tala om. Enorma vårdköer. Jag är genuint rädd för hur det ska gå med landstingspsykiatrin framöver. Vem ska vilja jobba där under så usla villkor när de privata alternativen finns?«
»Det kändes inte etiskt okej när vårdgarantin innebär att nybesök är viktigare än behandling och att ta emot så många som möjligt för att sedan låta dem stå i kö. Usel ledning som inte lyssnade och förde saker vidare uppåt. Noll stöttning. Lönen.«
»Ville prova en akademisk bana.«
»Av flera arbetsmiljörelaterade orsaker. Den största enskilda orsaken var kraftigt beskuren autonomi och kontroll över det egna arbetet som omöjliggjorde arbete under eget yrkesansvar.«
»På grund av flytt till annan ort.«
»Jag kunde inte stå för att vara en del av verksamheten. Ledningen brast både i sitt utövande av ledarskap gentemot personalen samt i beslut om prioriteringar och styrning av verksamheten. Patienterna fick väldigt olika god vård. Det var som ett lotteri. Många barn och unga med svår problematik fick träffa personal utan tillräcklig kompetens, som ändå självständigt gjorde bedömningar, prioriterade och behandlade. Många patienter fick också vänta alldeles för länge. Att uppfylla vårdgarantin blev ett spel, där patienten fick ett första besök, för att sedan placeras i väldigt lång kö. Genom att de ändå fått ett första besök snyggades statistiken till. Kompetent och erfaren personal slutade dessutom löpande eller blev sjukskrivna. Ytterligare ett tungt vägande skäl var lönen och den dåliga löneutvecklingen.«
»På grund av den mycket dåliga arbetsmiljön.«
»Av flera arbetsmiljörelaterade orsaker. Den största enskilda orsaken var kraftigt beskuren autonomi och kontroll över det egna arbetet som omöjliggjorde arbete under eget yrkesansvar.«
»Slutade för att jag ogillade långa vårdkontakter som sällan gjorde nytta. Lönen var förstås piss.«
»Jag ville slippa pendla. I dag arbetar jag som skolpsykolog.«
»På grund av flytt till annan ort, men hade tids nog ändå bytt jobb från Bup på grund av hög arbetsbelastning och svag löneutveckling.«
»Jag ville slippa pendla. Jag hade då två alternativ: en annan Bup-mottagning eller barn- och elevhälsan. Jag valde elevhälsan på grund av bättre lön och större möjligheter att styra min tid.«
»På grund av flytt till annan ort, men också för att arbetsvillkoren inte var särskilt bra och ledde till mycket stress. Jag jobbade ofta övertid för att hinna med att göra ett bra jobb i alla ärenden. Dessa övertidstimmar ledde till flextid, som jag sällan hann ta ut.«
Läs mer:
Lönelyft för avhopparna
“Lönepolitiken är ologisk”
“Jag fick upp lönen direkt”
