Redan som barn gjorde hon IQ-tester – hennes pappa är hjärnan bakom högskoleprovet.
I dag är Sara Henrysson Eidvall chefspsykolog för Mensa och expert på urval i arbetslivet.
-Ledare kan göra både nytta och skada, säger hon.
Hon har sitt kontor i det gamla Tändstickspalatset i Stockholm som finansmannen Ivar Kreuger lät bygga. Byggnaden stod färdig 1928, knappt fyra år före Kruegerkraschen. Cirkeln är sluten, i alla fall geografiskt. Saras morfar var en av alla småsparare som satsade – men också förlorade – alla sina pengar. Sara visar in i ett rum med Josef Frank-kuddar i fåtöljerna och ett foto på David Bowie på väggen.
»Det är mer med allting än en tror« har Sara broderat på en bonad. Hon tycker om att handarbeta. Gärna broderi, men också stickning. Hon var en av de första svenskar som stickade en chockrosa Pussyhat-mössa, som en del i en protestaktion efter att Donald Trump blivit vald till president. Aktivisten kommer hon alltid att ha inom sig.
–Jag är ju uppvuxen i Umeå på 1970-talet. Det var stormöten, elevbojkotter, FNL-grupper och elevrörelse. Jag var väldigt inblandad. Det var där jag blev intresserad av psykologi, av mänskligt beteende. Mina erfarenheter från vänsterrörelsen har jag haft stor nytta av i arbetslivet.
Foto: Johan Bergmark
Även om hon påverkades av FNL-rörelsen, så är det föräldrarna som verkligen har präglat henne.
– Min mamma var lärare, och min pappa psykometriker och mannen bakom bland annat högskoleprovet. Så jag är uppfödd med tester. De flesta tester kom från USA, och pappa reste ofta dit. Sen kom han hem med massa material som han testade på mig och mina syskon. Vi tyckte att det var jättekul. Uppgifter, problemlösningar och att mäta olika saker – det var sånt vi pratade om runt middagsbordet.
När Sara Henrysson Eidvall började studera till psykolog var det med den ingången – metoden och vetenskapen stod i fokus. Hur vet man att något är mer, mindre, bättre eller sämre?
Hon tillhörde den sista kull psykologistudenter som gick den delade utbildningen. Några års studier, ett par år i arbetslivet, och – slutligen – två år på universitetet.
Att arbeta inom barnpsykiatrin passade inte henne.
– Där var allt väldigt freudianskt färgat. Kvinnofientligt, skulle jag säga. Allt var mammas fel. Och förklaringsmodellen var hela tiden ett vapen: »Men så säger du bara för att …« Man separerade barn från föräldrar. Lade in barn på avdelning, sen blev man förvånad över att föräldrarna var upprörda. Särskilt uppseendeväckande var behandlingen av barn med autism. Det är några incidenter som jag i efterhand har tänkt att det där var barnmisshandel.
Sara Henrysson Eidvall ratade psykiatrin och höll i stället fast vid sina metoder, också efter examen. Att mäta personliga egenskaper verkar ju ändå ha relevans i olika sammanhang, resonerade hon. Hon började utveckla tester för Psykologiförlaget och när hon en dag behövde testpersoner med väldigt hög intelligens kom hon i kontakt med Mensa, föreningen för högintelligenta. Hon attraherades av den ifrågasättande stämningen. Mensamedlemmarna ville hela tiden veta mer. De frågade om detaljer. Upptäckte luckor i hennes tester.
– Det gick jag igång på. De skarpa frågorna var intressanta. Jag blev ställd till svars. Jag tvingades läsa på och ta reda på mer. Det passade mig.
Hon började jobba som Mensas chefspsykolog och blev högsta ansvarig för testerna.
– Efter några år tänkte jag att det kunde vara kul att själv göra testet. Jag anade ju. Jag hade ju gjort tester under hela uppväxten. Och ja, jag blev medlem i Mensa.
För att bli medlem krävs det att man har en intelligens som är mer än 98 procent av befolkningen. Eller över 130 i IQ. Men Sara Henrysson Eidvall tycker att IQ-begreppet är »lite antikt« och föredrar att prata om »percentiler«. Att man i förhållande till populationen hör till de två procent som har högst intelligens. Och så slår hon hål på myten om riktigt höga IQ – för det går faktiskt inte att mäta.
– Det är hittepå. Alla skalor bygger på att vi jämför mellan individer. Vi har ju inget måttband, utan skalorna är hela tiden i relation till andra. Ju högre upp, desto färre som tillhör samma grupp. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många att jämföra med. Så när någon koketterar med att de har 150 eller
så i IQ blir jag alltid skeptisk.
Intelligens är ett begrepp som har funnits länge inom psykologin, och som framför allt handlar om problemlösningsförmåga. To know what to do when you don’t know what to do. Att oberoende av tidiga kunskaper, alltså i ett helt nytt sammanhang, förstå vad man ska göra. Intelligens är en egenskap som tyvärr inte är särskilt påverkansbar. Man har den intelligens man har. Däremot är det ärftligt.
Men har man egentligen så stor nytta av ett högt IQ? frågar jag hoppfullt. Jag har precis gjort det grundläggande tiominuterstestet på Mensas hemsida och tillhör inte de fyra procenten som blir uppmanad att göra det riktiga testet. Sara ler vänligt.
–Intelligens är en klockren framgångsfaktor, det finns hur mycket forskning som helst som visar det. I alla sammanhang har man nytta av intelligens. Hur man får ihop arbetslivet, privatlivet, sin hälsa – ja, allt.
En liten, liten nackdel finns dock – närsynthet. Det finns ett litet samband mellan intelligens och närsynthet. Och så finns förstås en annan dimension:
– Att det alltid är jobbigt att vara avvikande. Om du är i ett sammanhang där andra inte är intelligenta. För det är jobbigt att sticka ut. Att vara lång bland korta är inte kul. Att vara rödhårig bland blonda är inte kul.
Sara kan inte omedelbart avgöra om någon är högintelligent, däremot brukar det märkas efter ett tag – till exempel i ett jobbsammanhang.
– Om jag jobbar med en person kan jag se att den har lätt för att hitta lösningar på olika problem. Men det är lätt att låta sig luras. För vi tror ju gärna att verbala människor också är intelligenta. Men det hänger inte alls ihop.
De senaste 25 åren har hon jobbat med arbets- och organisationspsykologi. Främst med ledningsgrupper.
– Att jag är så intresserad av ledarskap kommer nog från mitt förflutna som aktivist. Jag är intresserad av hur vi organiserar oss. Hur vi kan hjälpas åt. Ledarskap kan göra stor skada, men det kan också göra nytta.
En bra ledare är en person som följarna har nytta av, sammanfattar Sara Henrysson Eidvall. De bästa ledarna är de som folk vill följa, och som har en idé om att göra väl för gruppen. Ledarskap har däremot inget värde i sig. Ledarskap handlar bara om gruppens funktion av att samsynka sig så att inte alla springer åt olika håll.
I somras väckte Sara Henrysson Eidvall uppmärksamhet när hon på Psykologförbundets seminarium i Almedalen hävdade att många chefer är psykopater.
– Ja. antisocialt beteende är klart överrepresenterat bland chefer. Så mycket att de faktiskt gör skada för sina medarbetare. Och personer med psykopatiska drag, så kallat antisocialt beteende, premieras i arbetslivet. Sådana personer framstår ju som orädda och handlingskraftiga. Att vara en vänlig person är däremot en egenskap som kostar i plånboken. Studier visar att vänliga personer får sämre lön. Positivt är att vi kan screena fram personer med antisociala drag i femfaktormodellen. Gemensamt är bland annat att de är utåtriktade, känslomässigt stabila och väldigt ovänliga.
Efter seminariet i Almedalen fick hon kritik för att ha använt sig av begreppet psykopater. Men det bekom henne inte, hon kunde hänvisa till fakta. Själv oroar hon sig sällan.
– Jag tänker att det ordnar sig. Det har jag från mina föräldrar. Jag gör så gott jag kan, det får duga. Räcker inte det – okej, jag är ledsen.
Sin icke-neurotiska personlighet har hon helt enkelt ärvt, tror hon.
– Mycket av personligheten, liksom utsidan, är ju ärftlig. Att man är oroligt lagd behöver inte handla om ett barndomstrauma. Tyvärr, vissa människor föds med lite tunnare skinn. Jag brukar jämföra med allergi. Vissa är mer allergiska än andra, då gäller det att hantera sin allergi, och till exempel inte utsätta sig för triggers.
Sara konstaterar att livet nog är enklare om man inte är så orolig. Samtidigt vill hon själv inte framstå som för träig och nöjd.
– Jag vill ju inte att allt går mig förbi. Ibland borde jag dessutom vara orolig, för det finns ju en evolutionär poäng med att vara lite neurotisk. Att intuitivt reagera på risker och faror.
Hon började tävlingssimma som vuxen, och har numera medaljer i alla valörer från master-SM, som veteranklassen inom simning kallas. Bäst är hon på korta distanser, men efter att ha gjort ett DNA-test överväger hon nu att börja simma längre sträckor.
Eftersom hon är road av forskning har hon gjort DNA-testet – »23 and Me«. Det mesta visste hon tidigare: att hon är lång, morgonpigg och har lätt för att lära sig. Men hon fick också veta att hon har en förhöjd risk för en ögonåkomma, att hon bär på en gen som gör henne överkänslig för sparris och att det är därför som urinen luktar konstigt när hon har ätit just sparris, och – att hennes muskelfibrer egentligen passar bättre för längre distanser – hon är helt enkelt inte särskilt explosiv.
– Så vi får väl se. Kanske blir det långa lopp nu, funderar Sara.
Som vanligt är hon öppen för att tänka i nya banor. Drivkraften som psykolog har hela tiden varit: »Vad säger kunskapsläget?«.
–Vi måste ständigt omvärdera det vi en gång lärde oss. Bara häromdagen hörde jag talas om en arbetsplats där det skett en slags katastrof och där man satte samtliga medarbetare i debriefing–samtal. Det är fel. Kunskapsläget har sen 15 år sagt att vi absolut inte ska debriefa, för att det snarare aktiverar stress och oro. Debriefing kan till och med trigga PTSD visar forskningen. Forskningen är grundläggande för mig. För vi psykologer kan faktiskt göra skada. Det har jag själv tänkt mycket på. Vad jag har gjort för fel historiskt? Det finns ju massa saker jag aldrig skulle ha gjort i dag. Som psykolog har man ett starkt ansvar att rannsaka sig själv, och att ta reda på vad dagens kunskapsläge säger.
Lika arg blir hon när arbetsgruppen ska utvecklas och någon kommer släpande med ett personlighetstest.
– Varför då? Det finns hur mycket forskning som helst som pekar på att det som är intressant på en arbetsplats är: Har vi samsyn om vad vi ska göra? Är våra roller klara, vet vi vem som ska göra vad? Det är inte våra personligheter som är intressanta. För då finns en risk i att vi bara hamnar i att: »Men det där säger du bara för att det är din personlighet«.
Jag säger Omgiven av idioter och hon suckar högt.
– Det finns en längtan efter enkla modeller som folk känner igen sig i. Människan har alltid haft ett behov av att kategorisera, det gjorde vi redan på stenåldern. Dessutom älskar vi att prata om oss själva. Men psykologins dilemma är att människor inte är blå, gula, gröna eller röda. Det är lite krångligare än så.
Sara Henrysson Eidvall tycker till och med att den här typen av kategoriseringar kan göra skada. De leder till att vi behandlar människor på basis av att de är »en blå« eller »en stenbock«.
– Att människor fattar beslut på basis av dimensioner som inte ens finns är farligt. Dessutom är det dumt att lägga tid och pengar på något som inte funkar, säger Sara Henrysson Eidvall.
Text: Anna Wahlgren
Namn: Sara Henrysson Eidvall
Ålder: 57 år.
Bor: Lägenhet i Hammarby sjöstad i Stockholm.
Familj: Sambo och två utflugna barn, 22 och 25 år gamla.
Yrke: Legitimerad psykolog/specialist i arbets- och organisationspsykologi. Arbetar halvtid som lärare vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, resten av tiden som arbets- och organisationspsykolog. Driver företaget Henrysson, Åkerlund & Sjöberg AB. Är chefspsykolog för Mensa i Sverige och Norge.
