»Jag blev så förbannad när jag tog del av fusket och raden av forskare som avslöjades omkring år 2010 till 2012. Hur kan man få publicera sån skit utan att någon reagerar?«
Det säger Rolf Kuschel, professor emeritus i socialpsykologi, som i ett flertal böcker gjort upp med psykologins avarter.
Så dejligt!« Med ett smittande leende och yviga gester tar Rolf Kuschel emot redan i trapphuset och min klichébild av det danska lynnet bekräftas genast. Att vi sedan avrundar vårt samtal med att dela på en flaska gott vitt vin kommer då att på något vis kännas självklart.
– Det är här vi båda sitter och jobbar, berättar han under en hastig husesyn och frun, psykologen och psykoterapeuten Faezeh Zand, möter upp i den stora sekelskiftesvåningen.
Från skrivbordet med utsikt över guidebåtar och annan hamntrafik på Nyhavns vatten i centrala Köpenhamn föds ständigt nya bokprojekt. Rolf Kuschel, snart inne på sitt åttionde år, vägrar dra ner på arbetstempot trots att det är närmare tio år sedan han lämnade sin tjänst som professor i socialpsykologi vid Köpenhamns universitet. Under 2017 kom han ut med Psykologer på afveje – Datafabrikation, -manipulation og plagiering (Frydenlunds förlag) och Psykologer i CIA´s Tjeneste (Dansk Psykologisk Forlag). Nu är en ny bok på väg. Arbetstiteln är, i svensk översättning, Psykologiska experiment utan empati för försökspersonerna.
– Det får bli min sista bok. Nu får andra ta över om jag inte ska dö av mina nattliga mardrömmar om världens ondska, säger han och skrattar.
Ondska i olika skepnader har varit Rolf Kuschels följeslagare under hela karriären, om än inte alltid i en lika naken form som i hans bok Ondskabens psykologi (Frydenlunds förlag, 2004). Mord, blodsfejder och hämnd var drivkraften för i stort sett all hans forskning. Som doktorand genomförde Rolf Kuschel fältstudierna på den plats som, enligt honom, har haft världens högsta mordstatistik: den lilla paradisiska ön Bellona i Polynesien. Blodsfejder och ständiga hämndaktioner under flera hundra år hos en befolkning på drygt fyrahundra personer hade decimerat antalet stammar från sju till tre, då Rolf Kuschel anlände till ön första gången 1968.
– Jag ville använda våra västerländska psykologiska teorier om bland annat aggression och inlärning för att förklara bakgrunden till dessa blodsfejder som pågått i över sexhundra år. Först 1977, efter att jag lärt mig deras språk, kunde jag börja samla in de inföddas egna berättelser som min avhandling vilar på. Det var inte helt lätt, språket har bland annat 127 varianter på personliga pronomen, berättar han.
År 1988 disputerade Rolf Kuschel på Vengeance is their reply, en avhandling i två band varav det ena består av 150 berättelser publicerade på både originalspråk och engelska.
– Det fanns flera socialpsykologiska förklaringar bakom blodsfejderna. En var det hierarkiska sociala systemet men utan ett strukturerat hövdingssystem, såsom det fanns på andra polynesiska öar. Vedergällningar var inte personliga utan något som krävdes av stammen.
De saknade dessutom effektiva fredsritualer, förklarar han, och efter varje vedergällning var det alltid någon som uttryckte »han där ska jag döda nästa gång«.
– Jag fick lära mig att de psykologiska teorier vi använder i väst, som ofta bygger på laboratorie-experiment, inte fungerar särskilt bra i en komplex verklighet. Därför har jag alltid uppmuntrat mina egna studenter att resa ut i världen och genomföra socialpsykologisk forskning på plats, säger Rolf Kuschel.
Nu har morden på Bellona upphört. Den unga generationen har lämnat ön och flyttat till huvudorten Honiara. Rädslan för rättsliga påföljder har lett till att gänguppgörelser ersatt dödlig vedergällning, berättar Rolf Kuschel. Själv är han fortfarande sysselsatt med forskning om befolkningen på Bellona och har nu en vetenskaplig artikel på gång tillsammans med en genetiker om folkförflyttningar genom århundradena i Polynesien.
– Jag vill se om deras egna berättelser stämmer med det vi kan utläsa i genetiken. Själv tror jag att det är så och våra preliminära resultat tyder på det.
Om kritik mot socialpsykologins förankring i en komplex verklighet är en av hans käpphästar så är psykologens ansvar att höras och synas i samhället en annan. Rolf Kuschel har kombinerat dessa sedan tiden som professor vid Köpenhamns universitet. Även om hans anseende är gott så har han även kritiserats för sitt sätt att popularisera psykologin i bokform. Det skedde bland annat då hans institution genomgick en evaluering för ett tiotal år sedan. Kritiken gällde alltför många populärvetenskapliga titlar i hans publiceringslista, berättar han.
– De bortsåg helt från raden av mina vetenskapliga artiklar. Jag är så glad att jag gått i pension och nu får skriva mina böcker i lugn och ro.
När Rolf Kuschel 2017 kom med Psykologer på afveje – Datafabrikation, -manipulation og plagiering var det i viss mån en uppgörelse med hans eget område, socialpsykologin. Just socialpsykologi har varit förknippat med flera framträdande forskare som avslöjats med fusk. Den holländske psykologiprofessorn Diederik Stapel är kanske den mest namnkunnige av dessa.
– Jag blev så förbannad när jag tog del av fusket inom mitt område och raden av forskare som avslöjades omkring år 2010 till 2012. »Maktfullkomliga män och kvinnor har högre sexuellt behov än andra«, »Köttätare är mer aggressiva än vegetarianer« – hur kan man få publicera sån skit utan att någon reagerar? När en enkel statistiker upptäcker att data inte stämmer, hur kan det då passera granskningen i högt rankade tidskrifter? Det gjorde mig oerhört irriterad, säger Rolf Kuschel.
Att just socialpsykologi drabbats hårt av fusk tror Rolf Kuschel beror på det massmediala intresset för socialpsykologins resultat, i kombination med att data är förhållandevis lätt att manipulera.
– Forskarna blir berömda och får större ekonomiska resurser. Och media slukar allt helt okritiskt. När jag diskuterade problemet med mina kollegor fanns inget intresse alls. Alla är så fokuserade på sina egna smala områden och att få sina forskningsrön publicerade att ingen tänker brett, säger han.
När sedan Psykologer på afveje – Datafabrikation, -manipulation og plagiering kom ut möttes den av total tystnad, berättar Rolf Kuschel.
– Reaktionen från kollegor var noll. Och boken blev inte ens anmäld i vår egen tidskrift Psykologernes fagmagasin. Psykologer är generellt sett rädda för att kliva fram och kritisera kollegor, det visar inte minst fallen av forskningsfusk där många kollegor kände till vad som pågick men ändå inte berättade om det, säger han.
Inte heller hans senaste bok Psykologer i CIA´s Tjeneste har anmälts i det danska psykologförbundets egen tidskrift, berättar Rolf Kuschel men han verkar inte bry sig särskilt mycket om det. Boken radar upp kända namn inom psykologin sedan 1940- och 50-talen fram till i dag och som förknippas med »forskning« om tortyrliknande förhörsmetoder. Bland bokens källor finns tusentals rapportsidor från en särskild utredningskommitté inom USA:s senat om CIA:s förhörsprogram och som offentliggjordes 2014, samt den så kallade Hoffman-rapporten från 2015 om det amerikanska psykologförbundet APA:s samarbete med CIA och det amerikanska försvaret.
– Det jag reagerade starkast för under min research för boken var hur namnkunniga psykologiforskare som exempelvis den kanadensiska professorn Donald Hebb, ett stort namn inom neuropsykologin, kom att framstå som den psykologiska tortyrens fader, säger Rolf Kuschel.
Donald Hebbs forskning om sensorisk deprivation har varit viktig för kunskapen om olika stimulis betydelse för att utvecklas och för psykisk hälsa, men den fastnade i tortyrforskning till följd av de anslag han fick från CIA och den brittiska underrättelsetjänsten, menar Rolf Kuschel.
– Själv hävdade Donald Hebb att han ville förstå och förbättra arbetssituationen för bland annat piloter. Men det framgår klart och tydligt att han visste att målet var att genom sensorisk isolering få personer att hamna i ett sinnestillstånd som gör dem mottagliga för manipulering i förhörssituationer, säger han.
En psykolog som tog sensorisk deprivation ytterligare ett steg var amerikanen John C. Lilly, som sänkte ner försökspersoner i vatten för att reducera ljud, syn och känselstimuli maximalt. CIA hade kontakt med Lilly med förhoppning om att metoden skulle kunna användas för att bryta ner människor och förändra deras personlighet.
Bland raden av namnkunniga psykologiforskare, och psykiatriker, som återkommer i Psykologer i CIA´s Tjeneste finns Stanley Milgram, Ewen Cameron och Henry Murray, och försöken handlar om allt från hypnosforskning och parapsykologi till försök med LSD som sanningsserum och potentiellt dödliga kemiska cocktails.
– En del av den CIA-finansierade forskningen har ju även bidragit till värdefull kunskap, så som att hypnos fungerar men bara till en viss gräns. Även Hebbs tortyrlika forskning om sensorisk deprivation har som ett sidospår gett oss viktig kunskap, säger Rolf Kuschel.
Vad som fick dessa forskare att ställa upp är oklart. Pengar var förmodligen en drivkraft, CIA har flera forskningsfonder som delar ut anslag.
– Många var nog inte heller medvetna om vad resultaten i förlängningen skulle användas till.
Två psykologer som mer än andra förknippas med tortyr var James Mitchell och Bruce Jessen, arkitekterna bakom CIA:s tortyrprogram av misstänkta terrorister efter attentaten den 11 september 2001. Med Enhanced Interrogation Techniques utlovade Mitchell och Jessen svar från fångar som annars vägrade att samarbeta. Programmet byggde i stor utsträckning på psykologen Martin Seligmans studier om framtvingad hjälplöshet hos hundar med hjälp av elektricitet. I tortyrprogrammet ingick allt från långvarig isolering till sömndeprivation, hårda slag och skendränkning.
– Men då talar vi om riktigt kriminella psykologer. Själv säger de i dag att de gjorde det för att rädda landet, men det är uppenbart att det handlade om pengar. De hann få ut 81 miljoner dollar, men kontraktet med CIA var värt 180 miljoner dollar. De fick även med i kontraktet att CIA skulle betala ut fem miljoner dollar om deras medverkan ledde till ett rättsligt efterspel, så de visste ju från start att det handlade om något som kunde komma att uppfattas som brottsligt.
Rolf Kuschel skriver ganska mycket i Psykologer i CIA:s Tjeneste om Mitchell och Jessen, och om CIA:s användning av psykologer även för att kunna visa omvärlden att förhören »var säkra« då de ju övervakades av just psykologer.
– Mitchell och Jessen skadade psykologin enormt mycket, inte minst i USA där deras roll fick stor uppmärksamhet. Hos allmänheten uppstod en generalisering som många smittades av: Jasså, du är en sån där psykolog? Här i Danmark har fallet inte alls fått samma massmediala uppmärksamhet, berättar Rolf Kuschel.
James Mitchell och Bruce Jessen var inte medlemmar i APA, och det är oklart om organisationen kände till psykologernas medverkan i CIA:s tortyrprogram. Men om de varit medlemmar är det inte självklart att de skulle uteslutits: År 2002 ändrade APA sina etikregler, och nu skulle »lagen, förordningar och statliga auktoriteter« gälla om psykologen hamnade i en etisk konflikt. Tidigare gällde att psykologen i första hand skulle hänvisa till etikreglerna.
– CIA och APA hade ett mycket starkt samarbete. När APA tillsatte en arbetsgrupp för att utreda huruvida psykologer skulle kunna medverka i tortyr bestod sex av den tio personer stora gruppen av militärer knutna till CIA. Det framgår av vissa dokument att APA vek sig för CIA och försvarsmakten eftersom inte minst försvarsmakten är en mycket stor arbetsgivare för psykologer. Det var av »omtanke för psykologerna« och APA var inte starka nog att stå emot. Jag är övertygad om att APA, liksom många psykologer, blev som en gisslan för CIA, säger Rolf Kuschel.
När Mitchell och Jessen hamnade på löpsedlarna blev protesterna från amerikanska psykologer stora, många lämnade APA och snart hade etikreglerna åter ändrats: Sedan 2010 ska psykologer som är medlemmar inte delta i inhumana förhör eller andra omänskliga aktiviteter. Överträdelser kan i dag leda till uteslutning.
– Psykologer måste hålla fanan högt för att förtjäna omgivningens respekt. Jag är säker på att vi med våra nuvarande gemensamma nordiska etikregler inte kan få några liknande fall som Mitchell och Jessen. De skulle i så fall uteslutas direkt.
Med 150 berättelser om blodsfejder i Polynesien under armen som reselektyr ställer jag den självklara frågan efter en lång intervju: Vill du se dina citat innan tryck?
– Nej, skriv som du själv tycker!
Rolf Kuschel
Född: 1939.
FAMILJ: Gift med den iransk-danska psykologen och
psykoterapeuten Faezeh Zand.
JOBB: Professor
emeritus i social-psykologi vid Köpenhamns universitet. Disputerade 1989 med en avhandling om blodsfejder i Polynesien. Riddare av Dannebrogorden 2009 för förtjänstfullt arbete.
Böcker i urval
Psykologer i CIA´s Tjeneste
(Dansk Psykologisk Forlag, 2017)
»Boken tar egentligen avstamp i terrorangreppet på World Trade Center den 11 september 2001. Kan man få fångar att avslöja sina djupaste hemligheter med hjälp av hårda förhörsmetoder, och går det att skapa programmerade mördare? Ända sedan Koreakriget har psykologer medverkat i forskning om hjärntvätt, sensorisk deprivation, LSD och andra sätt att försöka skapa effektivare förhörsmetoder.«
Ondskabens Psykologi
(Frydenlunds forlag, 2004)
»Vi ville med boken inte bara ge en teoretisk redogörelse för psykologin bakom ondska, utan även visa det lidande som ondskefulla handlingar kan ge upphov till. Jag skrev boken tillsammans med min fru, psykologen Faezeh Zand, som har egen klinisk erfarenhet av arbete med traumatiserade flyktingar.«
Fra Bondefangeri til Manipulation
(Frydenlunds forlag, 2012)
»I boken tar jag upp den omfattande manipulation som allmänheten dagligen utsätts för. Det handlar både om närståendes manipulation och den som politiker, massmedia och inte minst kvacksalvare svarar för. Jag beskriver de tekniker som används för att påverka oss, så att vi kan få en mer kritisk hållning till information och falska löften.«
Psykologer på afveje – datafabrikation, manipulation og plagiering
(Frydenlunds forlag, 2017)
»Trots att problemet med forskningsfusk verkar öka så är det inget det talas om bland psykologiforskare på laboratorierna. Inte heller ingår forskningsetik på grundutbildningen vid Köpenhamns universitet. De elva fall av forskningsfusk som jag tar upp i boken har allvarligt skadat psykologins anseende.«
