Något skrämmer dig. Rädslan du känner är en effekt av aktiviteten i amygdala. Fel, säger psykologiprofessorn Lisa Feldman Barret. Du konstruerade rädslan i stunden och känslor kan över huvud taget inte härledas till bestämda platser i hjärnan.
Galna idéer från någon som aldrig kan ha upplevt en genuin rädsla. Det ansåg en av Lisa Feldman Barrets åhörare, en forskare, då hon började föreläsa om sin teori om konstruerade känslor. En annan erbjöd sig att helt enkelt klippa till henne med knuten näve för att demonstrera hur riktig ilska ser ut. En tredje att hon mest var till skada för vetenskapen om känslor.
Psykologiprofessorn Lisa Feldman Barret berättar själv om dessa reaktioner i sin bok How emotions are made: The secret life of the brain (Macmillan, 2017). Hennes teorier kan provocera. Amygdala har inte den betydelse för bland annat rädsla som många hävdar. Det finns inga inbyggda, medfödda känslor som kan härledas till neurologiska kretsar på specifika platser i hjärnan och som triggas av yttre stimuli. Allt vi känner – ilska, rädsla, glädje, etc. – är subjektiva konstruerade känslor. Konstruerade i stunden och i stor utsträckning byggda på hjärnans »gissningar« utifrån tidigare erfarenheter.
Det finns fortfarande kritiker, berättar hon. Vissa är »superkritiska«. Men hennes svar är enkelt:
– Titta på data! Jag har inget annat investerat i detta som forskare än att ta hänsyn till data. Forskare som behåller sin tro på något annat trots att data visar motsatsen praktiserar inte vetenskap, de praktiserar en ideologi, säger Lisa Feldman Barret.
Som psykologiprofessor och chef för The Interdisciplinary Affective Science Laboratory på North-eastern University i Boston, USA, har hon och hennes team använt såväl psykologisk och neurovetenskaplig forskning för att öka förståelsen för känslor. Det är ett arbete som gett henne en rad utmärkelser och priser, bland annat från det amerikanska psykologförbundet och från American Association for the Advancement of Science, AAAS, som är världens största vetenskapliga sammanslutning.
När Lisa Feldman Barret nyligen besökte Karolinska institutet och Centrum för psykiatriforskning möttes hon inte av några rabiata skeptiker i auditoriet. Tvärtom. Entusiasmen för hennes budskap och för hennes bok, som till hösten utkommer på svenska, var påfallande. Men vid vårt samtal efter föreläsningen medger hon att de finns, även inom den psykologiska professionen, inte minst gällande hennes budskap om amygdalas betydelse för rädsla och ilska.
Den forskning som hon menar har plockat sönder gamla psykologiska sanningar, bygger bland annat på stora metaanalyser av tidigare forskningsresultat.
– I en metaanalys undersökte vi nästan 100 hjärnscanning-studier med 1 300 individer och som pub-licerats de senaste 20 åren. Visst, du ser en ökad aktivitet i amygdala vid rädsla. Vid 30 procent av fallen. Men inte 100, eller 80 eller ens vid 50 procent. Du ser också en ökad aktivitet i amygdala när du visar en bild på en person du tidigare aldrig sett. Amygdalas funktion är att varna andra delar av hjärnan när något är nytt eller oklart och som hjärnan då måste förutspå, gissa, vad som ska hända därnäst, säger Lisa Feldman Barret.
Liknande metaanalyser har handlat om fysiologiska reaktioner till följd av känslor, såsom förändringar i andning, blodtryck och hjärtfrekvens. En metaanalys gällde 243 studier med närmare 20 000 individer. Enligt den går det inte att utifrån sådana parametrar dra slutsatser om känslor.
– Det finns inga kroppsreaktioner som är unika för specifika känslor. Variationen är enorm. En specifik känsla kan få exempelvis blodtrycket att gå både upp och ner.
Ansiktet då? Vi tror oss med ganska stor säkerhet kunna avläsa andra människors känslor i deras ansiktsuttryck. Rynkor uppstår olika beroende på känslor av ilska, äckel eller avsky, mungipor förändras olika beroende på glädje eller sorg, ögonuttryck avslöjar rädsla, etc. Nej, även där tvingas vi tänka om enligt Lisa Feldman Barret. När hennes team fäste elektroder på ansiktet hos försökspersoner och skapade känslor av rädsla och andra känslor blev muskelrörelserna långt ifrån entydiga.
– En enskild känsla kan ge upphov till en rad olika ansiktsuttryck liksom att ett ansiktsuttryck kan uttrycka en rad olika känslor. Ansiktsuttryck, liksom förändringar i kroppen, är stereotyper för känslor för oss i västvärlden; vi tillskriver känslor en viss funktion och hur de uttrycks i ansiktet och i kroppen, säger Lisa Feldman Barret.
I boken How emotions are made: The secret life of the brain utvecklar hon synen på känslors kulturella förankring, något inlärt och icke medfött. Ett av hennes exempel är tahitier, som när de upplever vad vi i väst uppfattar som »ledsamt« i stället känner sig trötta, bekymrade och oentusiastiska och som har sin egen samlingsterm för det: pe´ape´a. Även definitionen på vad en känsla är skiljer sig åt mellan kulturer. Vissa stammar i Papua Nya Guinea definierar känslor som något interpersonellt medan vi i väst uppfattar dem som något inom oss själva.
Lisa Feldman Barret menar att det egentligen är fel att tala om känslor. Ett med sanningen mer överensstämmande begrepp är känslokategorier med stora variationer. Hon lyfter fram Charles Darwins tankar om varje arts inbördes biologiska variationsrikedom som en analogi för känslor. Och för att framkalla känslorna pågår en oupphörlig »gissningslek« i hjärnan, prediceranden utifrån inkommande information – från den egna kroppen eller från omvärlden – och som utgår från hjärnans tidigare erfarenheter. Hjärnan är prediktiv, inte reaktiv, och hon gör ingen åtskillnad mellan dess kognitiva och känslomässiga delar. Känslor är hjärnans behov att skapa mening av all information. De är kulturellt betingade recept för agerande på viss information i ett visst samman-hang, det Lisa Feldman Barret själv kallar »emotions-koncept«.
– I varje ögonblick försöker hjärnan skapa en mening av alla intryck, simuleringar om vad som händer runt omkring oss. Det gäller även intryck, signaler, från kroppen. Om du känner magknip vid middagsbordet uppfattar du det som hunger, är det influensatider känner du illamående och sitter du som domare i en rättssal kan magknipet uppfattas som en »magkänsla« om den åtalades tillförlitlighet. Hjärnan gissar hela tiden utifrån tidigare erfarenheter, säger Lisa Feldman Barret.
Hjärnans limbiska system är centrat för denna prediktiva uppgift och alla dess delar har en roll, menar Lisa Feldman Barret. Det styr även regleringen av kroppens inre balans av energi och metabola behov, det hon kallar kroppsbudget. Även då handlar det om prediceranden. Är det felaktiga gissningar – prediktionsfel – måste de korrigeras. Då handlar det om inlärning och det kostar resurser.
– För att korrigera felaktiga gissningar måste hjärnan arbeta extra hårt. Men vad händer om du saknar tillräckligt med metaboliska resurser för att åstadkomma det? Din hjärna försöker då att bromsa metabolismen, kanske genom att göra din kropp mer trött så att du rör dig mindre, eller försöka stoppa dig från att försöka avkoda information och korrigera nya prediktionsfel. Du går omkring med en inre modell av prediktionsfel baserade på tidigare negativa erfarenheter. Det är det som är depression, säger Lisa Feldman Barrett.
Hon är mycket kritisk till att tala om antingen psykiska sjukdomar eller fysiska sjukdomar.
– Det är en föråldrad form av dualism som vi måste bli av med. Den bilden är helt falsk. Alla psykiska sjukdomar har biologiska komponenter, och alla fysiska – alla! – har psykologiska komponenter. Det är ingen tillfällighet att människor med metabola sjukdomar, eller exempelvis cancer, har mentala symtom, säger hon.
Teorin om konstruerade känslor väcker ett allt större intresse i omvärlden, uppger Lisa Feldman Barret, och hon får även förfrågningar från psykiatriker huruvida det finns behandlingsmanualer som bygger på teorin.
– Det har jag naturligtvis inte, jag sysslar inte med behandlingsforskning. Det krävs intresserade kliniker för att omsätta den här kunskapen till möjliga behandlingar. Jag är säker på att vissa av de behandlingar som vi har, som KBT och DBT, skulle kunna optimeras med hjälp av den, säger Lisa Feldman Barret. •
Läs även:
“Ett paradigmskifte”
Se Lisa Feldman Barrets TED Talk från 2017.
