Etikrådets ordförande, Kristina Taylor, ger svar på etikfrågor i Psykologtidningen.
Fråga: Jag tror att jag är kär i en av mina patienter. Finns det undantag för förbudet i våra yrkesetiska principer att inleda en privat relation med en patient, och hur ska jag tänka om mitt ansvar som psykolog?
Svar: Först och främst vill jag tacka alla som vågar berätta och be om råd i den här situationen. Det kan kännas svårt med tanke på att det enda förbudet vi har i våra yrkesetiska principer just är att »Sexuellt umgänge mellan psykolog och klient inte får förekomma«. Det som är förbjudet talar vi inte gärna högt om. Men eftersom vi alla också kan förstå att och hur känslor uppstår bortanför vår kontroll behöver vi våga prata om det, för att skydda klienter och för att utveckla färdigheter som gör oss medvetna om integritetsgränser och rustade att hantera den här typen av utmaningar utan att kränka de gränserna.
Anledningen till förbudet, i ett dokument som i övrigt uttrycker vilka värden och rättigheter som ska ligga till grund för allt vi gör som psykologer, men lämnar tillämpningen till oss att göra utifrån aktuell kontext, är naturligtvis att maktobalansen mellan psykolog och klient är så stor och i någon mening alltid kommer att vara det. Även efter att kontakten avslutats. Det innebär att riskerna med att övergå till en tänkt jämlik sexuell- eller kärleksrelation är många och eventuella konsekvenser för klienten svåröverskådliga. Maktobalansen innebär också att ansvaret för negativa konsekvenser av den förändrade relationen alltid och enbart ligger hos psykologen. Det går alltså inte att dela detta ansvar utifrån att båda vill och är helt överens. Som psykologer åligger det oss att förstå riskerna, något vi inte kan förvänta oss att våra klienter gör, särskilt inte när det finns en förälskelse eller attraktion.
I detta sammanhang vill jag också nämna uppropet #vårdensomsvek. Över 300 berättelser har skickats in från patienter som beskriver upplevelser av utnyttjande och övergrepp från vårdpersonal. I dessa berättelser är psykologer överrepresenterade som yrkesgrupp. Det kan tyckas märkligt att ta upp kriminella handlingar som sexuella övergrepp och utnyttjande av beroendeställning under samma rubrik som att fundera över att inleda en privat relation med en klient, och min intention är inte att jämställa agerandet i dessa fall. Men det finns en del gemensamma nämnare, som även varit aktuella i flera klagomål vi hanterat i Etikrådet gällande olika slags överträdelser av den professionella relationen och klientens integritet, exempelvis:
- Psykologen befinner sig i en livskris eller mycket utmanande privat situation, och uppmärksammar inte hur stor påverkan detta har på den egna yrkesrollen och mötet med klienter.
- Aktuell verksamhet saknar tydliga riktlinjer för hur kontakter mellan behandlare och patient ska ske och tillgänglig information till patienter om behandlares skyldigheter och patienträttigheter, och/eller att det finns en avsaknad av insyn i behandlingskontakterna från kollegor, verksamhetsansvarig, handledare etc.
- Bristande medvetenhet hos psykologen om vikten av tydliga roller och uppdrag.
- Sänkt vaksamhet från psykologen som leder till en gradvis förskjutning av gränser, och att relationen förändras utan att psykologen i efterhand upplevt sig göra genomtänkta val.
Genom att regelbundet lyfta detta; genom självreflektion, i kollegiala samtal, på APT-agendor, i utbildning och handledning, kan vi ta ett gemensamt ansvar för att hantera våra professionella relationer på ett sätt som minimerar risken för att människor far illa.
Har du en fråga till Etikrådet? Mejla till
