Artiklar i högt rankade tidskrifter leder till bra tjänster, högre lön och stjärnstatus. Men dessa tidskrifter vill helst ha sensationella nyheter och frestelsen att fuska kan bli stor. Inom psykologin har forskningsfusket ökat, visar en studie.
Sex välfyllda kartonger. Det var de handlingar som Expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden skulle granska för att bedöma kirurgen Paolo Macchiarinis publicerade forskningsrön. Alla ledamöter bidrog med synpunkter. Den enda ledamoten med psykologisk kompetens var professor emerita Ann-Charlotte Smedler vid Stockholms universitet.
– Fallet aktualiserar problem som ökar i takt med allt fler interdisciplinära forskningsansatser. Hur ser exempelvis författaransvaret ut? Förenklat kan man säga att det är lockande att vara med som medförfattare så länge solen skiner, men när forskningen allvarligt ifrågasätts och misstänks för fusk vill man inte längre ta sin del av ansvaret, säger Ann-Charlotte Smedler.
Varje år publiceras omkring 2,5 miljoner vetenskapliga artiklar och oredlighet i forskning förekommer inom de flesta vetenskapsområden. Fabrikation eller manipulation av data, eller kanske plagiering. I december 2017 konstaterade Uppsala universitet oredlighet i forskning om fisklarvers konsumtion av mikroplast, en uppmärksammad studie publicerad i den högt rankade tidskriften Science. Även Macchiarinis rön om transplantation av konstgjorda luftstrupar fann en plats i högt rankade tidskrifter, däribland The Lancet. Den kanske mest kände fuskaren inom psykologi, den holländske socialpsykologen Diederik Stapel, fabricerade forskningsrön under närmare ett decennium som publicerades i Psychological Science och andra väl ansedda tidskrifter. Hela 58 av Stapels artiklar har dragits tillbaka på grund av fusk och han ligger på plats tre bland upptäckta fuskare (retracktionwatch.com). Fuskrekordet har den japanske anestesiologen Fujii Yoshitaka med 183 artiklar.
Psykologiforskare befinner sig ofta i gråzonen till fusk, visar en studie (Psychological Science 2012:23;524–32). Drygt en tredjedel av de tillfrågade forskarna uppgav att de presenterat oväntade resultat som förväntade (omformulerat hypoteser), hälften hade negligerat data som inte stött hypoteser och två tredjedelar svarade att de inte redogjort för alla mätningar då resultaten presenterats. Och sett till vetenskapsområden med högst antal tillbakadragna artiklar på grund av fusk befinner sig psykologi nu strax under molekylärbiologi och strax över ekonomi, med en ökning från 0,01 procent av alla publicerade artiklar 1989 till 0,03 procent 2013 (Psychologische Rundschau 2015:66;1–30).
Varför fuska då riskerna är så stora? Den största skuggan faller alltid på den enskilde forskaren. Tidskrifterna vill publicera uppseendeväckande forskningsrön som citeras av andra. Det gör studierna attraktiva för högt rankade tidskrifter vars impactfaktor bygger på att artiklarna citeras. En studie från 2012 (PNAS 2012:109(42):17028–33) visar att fabricerade och manipulerade forskningsresultat (mätt i antal tillbakadragna artiklar) främst förekommer i mycket högt rankade tidskrifter, som Science och Nature, medan plagiat och dubbla publiceringar främst återfinns i lågt rankade tidskrifter. En mindre andel av tillbakadragna artiklar beror på fel. För majoriteten är orsaken fusk eller misstanke om fusk.
– Jag har själv förvånats över vad som kunnat slinka igenom expert-granskningar och publicerats i högprestigetidskrifter. Abstract kan till exempel uppge något som är av stor vikt för forskningsresultatet, men som sedan saknar stöd i själva artikeln. Det är felaktigheter som till och med en korrekturläsare borde ha upptäckt. Mitt intryck är att prestigetidskrifter med bred profil, som Science och Lancet, ibland faller för frestelsen att ta in riktigt sensationella forskningsnyheter som i värsta fall visat sig vara rent fusk, säger Ann-Charlotte Smedler.
Ryktet hos fuskarens lärosäte blir skamfilat. Åtminstone tillfälligt. Paolo Macchiarini fick Karolinska institutet att skaka. Även en stor del av fusket på psykologins område sker vid högt ansedda lärosäten, som Harvard University i USA (t ex
Karen Ruggieros forskning om bland annat köns- och rasdiskriminering och Marc Hausers moralpsykologiska forskning), Erasmusuniversitetet i Nederländerna (t ex Dirk Smeesters forskning om bland annat hur färger påverkar köpbeteendet) eller universitetet i Tilburg, Nederländerna (t ex Diederik Stapels forskning om hur makt främjar otrohetsbeteende och en lång rad andra »upptäckter«). En lätt skakning i campusgrunden, men för den fuskande forskaren kanske slutet på en karriär. För Diederik Stapel tog den fart redan under psykologistudierna i form av utmärkelsen Cum laude för sina anmärkningsvärda studieprestationer, följt av en professur redan vid 34 års ålder och sedan med stjärnstatus som en eftertraktad gäst i radio och tv. Visselblåsare satte år 2012 stopp för Stapels framgångssaga. Det är som regel visselblåsare – forskar-assistenter, doktorander och andra kollegor med tillgång till rå-data – som avslöjar fusket.
Det finns en rad frestelser som kan leda in på oredlighet, förklarar psykologiprofessor Per Carlbring vid Stockholms universitet. Han har länge varit engagerad i forsknings-etiska frågor, är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy och dessutom medförfattare till över tvåhundra vetenskapliga artiklar.
– En frestelse är ju möjligheten att få sin forskning publicerad i högt rankade tidskrifter. Det kan gynna dig kortsiktigt, inte minst vid lönesättning. Undervisning är värt omkring 10 procent vid lönesättning för en professor, publiceringar över 50 procent. En annan frestelse är att låta sig styras mer av pengar än av det egna intresset. Själv får jag ju forskningsmedel från Svenska Spel och kanske hade jag varit mer fientligt inställd till spelbolag om jag inte fick pengar därifrån. Å andra sidan finns det ju ett uttalat önskemål från universitetsledningen att vi forskare ska samarbeta med näringslivet, säger Per Carlbring.
Publiceringar i högt rankade tidskrifter underlättar också i konkurrensen om forskningsanslag. Ibland är det tydligt uttalat, som då universitetet i Aberdeen år 2012 lät sina biomedicinska forskare förstå att en genomsnittlig publicering på 3,25 artiklar per år var kravet för att få del av universitetets forskningsmedel (forskarbloggen Hapsci’s Note, 2012, www.heatherdoran.net). Den största forskningsfinansiären i Sverige, Vetenskapsrådet, har inte en lika uttalad vurm för publiceringar som meritvärde för forskare som konkurrerar om projektanslag. Men visst är det meriterande, inte minst för de få (tio forskare vartannat år) som får Vetenskapsrådets största enskilda anslag: Karriärstödet inom ramen för det så kallade rådsprofessorprogrammet. Det ger 5 miljoner kronor per år i 10 år.
Psykologiforskningen ryms inom Vetenskapsrådets ämnesområden Medicin och hälsa och Klinisk behandlingsforskning. Huvudsekreterare är Jan-Ingvar Jönsson, professor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin vid Linköpings universitet.
– Våra granskare ska främst se till kvaliteten av forskningsprogrammet och nyhetsaspekten vid ansökningar om projektstöd; är det ett viktigt projekt och kan det leda till genombrott? Meriter i form av tidigare publicerad forskning är en viktig aspekt för att bedöma huruvida forskaren kan förväntas bedriva en självständig forskning och leverera resultat. Meritvärdet av publiceringar är något högre då vi granskar ansökningar om karriärstöd inom rådsprofessorprogrammet. Men även då ska själva forskningsprogrammet väga tungt, säger Jan-Ingvar Jönsson.
Ämnesområdet Medicin och hälsa har omkring 150 granskare och vissa kan naturligtvis se meritvärdet i form av publicerade artiklar högre som merit än andra när ansökningar bedöms.
– Men jag hoppas och tror att ingen utgår från antal publicerade artiklar då ansökningar bedöms utan att det är en aspekt som man mer beaktar efter bedömningen av forskningsprogrammet, säger Jan-Ingvar Jönsson.
Trots att många publiceringar i högt rankade tidskrifter inte ska vara utslagsgivande så upptäcker Vetenskapsrådets granskare oredlighet i ansökningshandlingarna. Det kan exempelvis handla om hänvisningar till publiceringar där sökande framhäver sin roll som författare och placerar sitt namn på en viktigare placering än vad som varit fallet. Skulle rent fusk upptäckas innebär det för den skull inte att ansökningarna helt avvisas.
– Det är en lagstiftningsfråga: skulle vi avvisa ansökningen helt kan forskaren överklaga beslutet och det leder bara till en långdragen process. Men naturligtvis påverkar upptäckten vår bedömning och i vårt utlåtande till forskaren förklarar vi i vissa fall tydligt att vi ser allvarligt på det och att det är oacceptabelt, säger Jan-Ingvar Jönsson.
Frestelsen kan också vara att påskynda en akademisk karriär. Då högre akademiska tjänster ska tillsättas har den sökandes publiceringar av forskning ett stort meritvärde i konkurrensen med andra sökande. Ann-Charlotte Smedler har ofta medverkat som sakkunnig vid tillsättning av tjänster vid universitet och högskolor.
– Att publicera sig i högt rankade tidskrifter väger tungt vid meritbedömningar. Men det viktigaste borde inte vara hur många publiceringar du har, utan hurvida din forskning är originell, väl genomarbetad och bidrar med ny kunskap. Tyvärr finns en lättjefullhet bland en del sakkunniga som gör att antalet publiceringar ofta blir helt utslagsgivande vid en tjänstetillsättning. Det är enklare att räkna artiklar än att gå in på djupet i text-erna, säger Ann-Charlotte Smedler.
Ytterligare en frestelse till tveksamma forskningsmetoder är möjligheten att bedriva politisk propaganda genom »tolkande analyser« av forskningsresultat, berättar Per Carlbring.
– Man kan exempelvis ha en tes som lätt går att bekräfta genom att helt enkelt plocka ut valda citat från djupintervjuer.
Möjligheten att mygla har minskat genom att det nu finns öppna databaser där viktig information om kliniska studier, både privat och offentligt finansierade, registreras i förväg. Det blir då svårare för forskaren att lägga sig i ett urval som uppges vara slumpmässigt, att ändra huvudutfallsmått under studiens gång eller att hypotesen ändras efter att studien blivit klar. En sådan databas är ClinicalTrials.gov i vilken kliniska studier i över tvåhundra länder finns registrerade.
– Som granskare kan man gå in och se om exempelvis utfallsmåtten i en studie stämmer med de som från början registrerats. Och när en studie avrapporteras ska det göras enligt Consort transparent reporting. Det innebär att allt ska rapporteras, som om något ändrats i förhållande till det som registrerats före studiestart. Krav på den här typen av förhandsregistrering är dock ännu inte lika vanligt inom psykologiforskningen som det är inom exempelvis medicin, säger Per Carlbring.
Raden av fuskavslöjanden inom socialpsykologin fick psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman att i ett öppet brev till forskarkollegor föreslå obligatoriska replikationsstudier (Decision Science News, 26 september 2012). Det skulle återupprätta förtroendet för forskningsområdet, trodde han. Frågan om replikationsstudier blev åter het år 2015 efter att 270 forskare i ett internationellt samarbete försökt replikera 100 psykologistudier publicerade i tre ledande tidskrifter. Färre än hälften av de ursprungliga fynden gick att upprepa (Science 2015:349;aac4716).
En av de svenska forskare som deltog i replikationsförsöken av 100 psykologistudier var Gustav Nilsonne, medicine doktor och forskare i neurovetenskap vid Karolinska institutet och Stockholms universitet.
– Det finns fortfarande starka drivkrafter för positiva och helst spektakulära fynd. Det är sådana som många tidskrifter främst är intresserade av. Intresset för replikationsstudier är på många håll fortfarande betydligt lägre, säger Gustav Nilsonne.
Även om Gustav Nilsonne anser att replikationsstudier fyller en funktion för att bekräfta tidigare rön och gallra bort tveksam forskning så är vetenskapliga artiklar egentligen mest en »flagga« för en underliggande forskning. Det är den som måste bli tillgänglig att granska, anser han. Det kan göras genom förhandsregistrering (som i ClinicalTrials.gov), publicering med öppen tillgång (exempelvis i Plos-One) där tidskrifterna publicerar såväl positiva som negativa forskningsresultat och som är fritt tillgängliga, men framför allt genom så kallad öppen data: allt innehåll i en studie görs fritt tillgängligt i en öppen databas. Det är i dag möjligt i databaser som Svensk Nationell Datatjänst (snd.se).
– Öppen data är den mest kraftfulla åtgärden, menar jag. Hade Paolo Macchiarinis videobronkoskopier lagts upp öppet skulle vem som helst kunnat se att läkningen inte hade gått till på det sätt han påstod. Och socialpsykologen Diederik Stapel hade knappast vågat fabricera sina data hemma i källaren. Men fortfarande är meritvärderingen allt- för fokuserad på publikationer och den behöver förflyttas mot själva innehållet i forskningen, det vill säga data, analyser och tolkningar, säger Gustav Nilsonne.
Publicering har ett meritvärde – förvisso mer eller mindre stort – för alla medförfattare oavsett placering på författarlistan. Kan man då inte gömma sig i ett författarkollektiv om forskningen avslöjas med fusk? Vissa artiklar har extremt många medförfattare. Rekordet innehas av den som Physical Review Letters publicerade i maj 2015 med över femtusen medförfattare (Phys.Rev.Lett.114,191803 (2015), 24 av den 33 sidor långa fysikartikeln fylldes av författarnamn och deras institutioner.
Men, nej, möjligheten att smita undan ska inte finnas. Åtminstone enligt vad som internationellt sett anses vara god vetenskaplig sed och som den formuleras i bland annat Vancouverreglerna och European Code of Conduct for Research Integrity. Den 20 oktober 2017 kom Expertgruppen för oredlighet i forskning med sitt yttrande i Macchiarini-ärendet: Förutom att de publicerade resultaten bedömdes som förskönande och brast i kritiska analyser så riktade expertgruppen kritik mot medförfattarna, inklusive mot de som agerat visselblåsare och som senare såg till att forskningen granskades och fusket avslöjades.
– Hela författarkollektivet bär ett ansvar för vad som förmedlas i en vetenskaplig artikel även om ansvaret självklart inte vilar lika tungt på alla, säger Ann-Charlotte Smedler.
Läs även:
Forskningsfusk definieras i lag
