Med ett enkelt frågeformulär skulle många tonåringar kunna slippa problem med, ofta livslång, ångest. Det visar en avhandling som psykologen Susanne Olofsdotter vid Centrum för klinisk forskning nyligen presenterat.
När Susanne Olofsdotter undersökte förekomsten bland tonåringar som remitterats till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Västmanland visade det sig att varannan tonåring uppfyllde kraven för påtaglig ångeststörning. Ändå var det bara för en mindre del (en av fem) av dessa som ångest uppgivits som skäl till kontakten med BUP.
Susanne Olofsdotter lät ett antal ungdomar fylla i ett särskilt frågeformulär, kallat Spence ångestskala. Det visade sig att formuläret fungerar väl för att hitta de tonåringar som lider av olika typer av ångest.
– Om tonåringarna som kommer till BUP rutinmässigt fick göra testet skulle många fler ångestdrabbade ungdomar upptäckas och de skulle kunna få behandling mot problemen, säger Susanne Olofsdotter.
I avhandlingen har hon även undersökt föräldrars inverkan för att utveckla ångest hos barn och tonåringar. Det visar sig att för det stora flertalet tonåringar har föräldrarnas beteende minimalt inflytande på ångestsymtomen.
Men det finns en mindre grupp tonåringar som är mer känsliga för negativ föräldrapåverkan. Dessa tonåringar bär på en specifik oxytocin-genvariant, som övriga ungdomar saknar.
– Omvänt visade det sig att tonåringar med oxytocin-genvarianten och som fått mycket stöd och uppmuntran av föräldrarna hade lägre nivåer av social ångest, jämfört med tonåringar utan genvarianten.
Slutsatsen är att vissa individer är mer känsliga för olika miljöpåverkan, både på gott och ont, vilket gör att föräldramedverkan vid behandling av ångest kan vara positiv för vissa tonåringar, medan föräldrarnas medverkan har mindre betydelse för flertalet.
