2016 tog Svensk Barn- och Ungdomspsykiatrisk förening, Sfbup, på eget initiativ, fram nationella riktlinjer för adhd-utredning av barn och unga. Syftet var att skapa gemensamma riktlinjer för bedömning, utredning och behandling av adhd för alla Bup-mottagningar i landet. Utredningsmodellen implementeras på flera Bup-mottagningar, och flera är på gång. Målet är att alla mottagningar ska arbeta efter en och samma modell, enligt Sara Lundqvist, specialistläkare och ordförande i Sfbup.
– Vi såg ett behov av gemensamma nationella riktlinjer som var mer »hands-on« än Socialstyrelsens riktlinjer. Vi betonar en stegvis och nivåindelad vård, som bättre tar till vara specialistpsykiatrins resurser, säger hon.
Men riktlinjerna oroar Sveriges Neuropsykologers Förening, SNPF, som i ett debattinlägg skriver att de riskerar att leda till ytliga och undermåliga neuropsykiatriska utredningar.
– Deras riktlinjer handlar om att snabbt ställa en diagnos. Vi tror att det är viktigt att göra en ordentlig funktionsbedömning som kan ligga till grund för pedagogiska och psykoedukativa insatser. Det är djupt olyckligt och allvarligt, säger psykologen Katarina A Sörngård, ledamot i SNPF.
Gunilla Carlsson Kendall, också ledamot i föreningen, håller med:
– Det är oerhört viktigt att en utredning även leder till självförståelse hos personen som utreds samt att rätt stöd kan ges. Det måste finnas tid och utrymme för differentialdiagnostik, särskilt vid utredningar av barn och unga.
Riktlinjernas fokus på snabbare diagnostisering och medicinering uppfattas av SNPF som ett svar på samhällets ökade krav på att möta den stora efterfrågan av NP-utredningar, och uppfylla vårdgarantin. Barnpsykiatrikern Sara Lundqvist har svårt att förstå kritiken.
– Adhd kan vara en relativt okomplicerad diagnos. Uppskattningsvis 20 procent av patienterna som kommer med frågeställningen adhd behöver ingen omfattande utredningsinsats.
– Vi anser att barn med större funktionsnedsättning och symtombelastning behöver mer omfattande insatser, medan barn med god funktion inte ska psykiatriseras i onödan, säger Sara Lundqvist.
Men Gunilla Carlsson Kendall vidhåller betydelsen av fördjupade utredningar, för att utesluta all annan förklaring till symtomen.
– Det kan finnas fler orsaker till att ett barn inte klarar skolans krav.
– Om diagnoser ges för lättvindigt ökar den redan befintliga misstron i samhället och diagnosens legitimitet riskerar att försvinna om det visar sig att diagnoser och adhd-medicinering varierar för mycket i landet. Misstron finns det ett visst fog för, menar hon.
– När det är stora variationer i landet måste man ställa sig frågan om det verkligen har vänts på alla stenar? Eller om utredningen har gått för snabbt?
Neuropsykologernas förening önskar samarbeta om riktlinjer för adhd-utredning. Något som även Barnpsykiatriska läkarföreningen välkomnar.
– Vi är gärna med i diskussionen om säkrare utredningar, säger Katarina A Sörngård.
Fakta/Riktlinjer och ansvar
Det finns inget facit för hur en adhd-utredning ska göras. Däremot finns nationella riktlinjer (Socialstyrelsens och Sfbups), samt en rad regionala vårdprogram och kunskapsstöd för adhd-utredning av barn/unga respektive vuxna. I dessa ingår särskilda grundkrav för att verka för att utredningarna ska vara mer enhetliga och hålla en jämn och god kvalitet. Samtliga är rekommendationer.
Hur utredningen ska göras, vad den ska innehålla samt hur antal timmar är upp till professionen att avgöra från fall till fall. Ytterst är det verksamhetschefens ansvar att se till att professionen får de tidsramar som krävs för att göra ett professionellt arbete.
