Omid, 18, är en av de 23 480 afghaner som kom ensamma till Sverige under 2015. Men egentligen ville han inte hit.
– Mamma övertalade mig, säger han.
Omid, då 13 år, hade precis kommit hem från skolan och befann sig i bostaden tillsammans med sin mamma och lillasyster när bomben exploderade. Terroristerna hade gömt tusen kilo sprängmedel i en vattenbehållare på marknaden.
– Hela huset skakade, jag förstod direkt att det var en bomb, minns Omid.
Bara en månad tidigare, i januari 2013, hade totalt 130 personer dödats i Quetta i Pakistan, i olika självmordsattentat. Men den här explosionen liknade inget annat. Omid fruktade att hans pappa skadats i sin skobutik som låg alldeles i närheten av marknaden.
Omid rusade ut från lägenheten och såg de skadade och döda längs gatan. Han försökte springa mot marknaden men det gick inte att ta sig fram, röken låg tät och byggnader hade kollapsat. Omid valde i stället en bakgata och hittade sin pappa i skobutiken. Han var oskadad men lika chockad som alla andra.
Minst 110 personer hade dödats vid explosionen, över 200 skadats. De följande åren skulle det fortsätta på samma sätt, med självmordsbombare som tog sig in i stadsdelen Hazara Town och utlöste sina sprängladdningar.
– Vi lekte aldrig ute, det var för farligt. Jag gick till skolan, sedan till jobbet och sedan hem, berättar Omid.
Hazarerna, minoritetsgruppen som Omid tillhör, var instängda i sin stadsdel. Uppgifterna varierar på antalet som bor där, förmodligen ett par hundra tusen, men alla visste vad som gällde: de som tog sig ut blev måltavlor för terroristerna. Vid flera tillfällen hade terrorister skjutit rakt in i deras fordon. Hazarerna riskerade också att bli utdragna ur bussar och avrättas på plats.
Hösten 2013 dog Omids pappa i en hjärtattack, 48 år gammal. Omid försökte till en början att driva butiken på egen hand, men två år senare sålde mamman skobutiken. Hon var bekymrad över framtiden. Pakistans regering hade förklarat att de papperslösa afghanerna skulle utvisas till Afghanistan. Samtidigt spreds ryktet bland de nio miljoner hazarerna, utspridda över Afghanistan, Iran och Pakistan, att gränsen mot Europa låg öppen. En effektiv smugglarindustri hade uppstått med kriget i Syrien. Från Afghanistan flydde hazarerna diskriminering, krig och fattigdom, från Iran sin papperslösa tillvaro och från Pakistan hoten om deportation.
I varje stad fanns smugglare som spred budskapet om det förlovade Europa, där fanns säkerhet, skolor och jobb. Omids mamma kontaktade en av smugglarna i Quetta, sedan tog hon ett allvarligt samtal med sin son. Det hade blivit dags även för honom att ge sig av.
– Men jag ville verkligen inte. Jag ville stanna hos henne och min lillasyster, säger Omid.
Samtidigt förstod han sin mammas argument; hur skulle de kunna försörja sig om de blev deporterade till Afghani- stan? Omid hade aldrig varit där, han är född i Pakistan. Familjen flydde dit när talibanerna tog makten i Afghanistan.
Omid grubblade i flera veckor, kanske borde han ändå följa sin mammas uppmaning. Smugglaren hade dessutom lovat att familjen skulle kunna återför- enas i Europa. Efter tre till fem månader skulle han kunna hämta sin mamma och lillasyster, exakt hur det skulle gå till förstod han inte.
Mamman kontaktade smugglaren på nytt som nu erbjöd två alternativ: en säker resväg till Europa för 7 000 dollar och en billigare, farligare variant, för 4 000 dollar.
Mamman valde det dyrare alternativet.
Omid berättar hur han en sen eftermiddag i oktober 2015 klev på bussen som skulle föra honom till gränsen mot Iran. Resan dit skulle vara säker, en gång i månaden fick hazarerna beväpnad poliseskort från Hazara Town.
I ryggsäcken fanns kläder, lite mat och de falska handlingarna han hade fått från smugglaren. Han kände sig mest ledsen, men också lite hoppfull. Målet var Tyskland, där skulle han bygga en ny framtid. Men redan vid gränsen till Iran blev det stopp, de falska handlingarna dög inte. Smugglaren förklarade att Omid och sju andra ungdomar skulle behöva gå till fots över bergen. Vandringen tog fyra dygn och det värkte i hela kroppen när de kom fram. Därefter fortsatte resan i olika etapper mot Turkiet. Den svåraste var att under sju timmar ligga i en bagagelucka med tre andra ungdomar. Den näst svåraste att krypa ihop i det specialbyggda utrymmet under sätena på en buss.
Smugglarna var alltid stressade och aggressiva. Vid ett stopp gick Omid iväg för att kissa, trots att smugglaren sa nej, och blev då slagen till marken.
– Jag förstod inte varför han sparkade när jag låg ner, kanske ville han lära mig att lyda, kanske var han bara stressad.
Två veckor senare var de framme i Istanbul, där fick de vänta på vidare trans- port. Omid vandrade runt i staden och såg planscher med kryssningsfartyg till Grekland, ett sådant skulle han nog få åka med, han hade ju betalat det högre priset.
Men några dagar senare, i skymningen vid den turkiska kusten, beordrades han ner i en överfylld gummibåt. Omid påminde om att han hade betalat extra för en säker överfärd men fick bara en axelryckning till svar. Gummibåten var det enda alternativet.
– Hade jag tagit mig så långt var det bara att fortsätta, jag hade inget val.
En tonåring från Afghanistan fick uppdraget att manövrera gummibåten, men han hade ingen erfarenhet. Gummibåten sicksackade över havet och de hann inte långt, den turkiska kustbevakningen upptäckte gummibåten. Alla blev gripna och fördes till ett fängelse i Istanbul.
– Vi satt trettio personer i samma cell under två dagar. Sedan släpptes vi ut, ingen förklarade något för oss, berättar Omid.
Två dagar senare gjorde de ett nytt försök. Framme vid kusten var stämningen uppjagad, de tre smugglarna höjde sina vapen för att flyktingarna utan protester skulle tränga ihop sig i gummibåten.
Totalt 56 personer skulle få plats, mest syriska familjer och ensamkommande hazarer. Smugglarna beordrade dem att kasta sina packningar överbord, då skulle de sista kunna tränga sig ner. Den här gången fick en ung hazar från Iran uppdraget att styra båten, han hade viss erfarenhet och höll rak kurs. Ute till havs föll mörkret och snart försvann sikten helt, men på den grekiska ön hade några frivilliga tänt en stor brasa för att flyktingarna skulle hitta fram. Vågorna sköljde över relingen på gummibåten, de satt alla i vatten upp till knäna. Omid visste att många båtar med flyktingar kapsejsar och bad till Gud om att komma fram. Han darrade i hela kroppen, en kille intill försökte lugna honom.
– Han sa att det som händer, det händer, och vi kan inte göra något åt det. Då darrade jag lite mindre, minns Omid.
Efter knappt två timmar var de framme vid den grekiska kusten. En av flyktingarna punkterade gummibåten med en kniv, precis som de uppmanats av smugglarna. Då skulle båten inte kunna dras ut till havs igen av den grekiska kustbevakningen.
Omid vadade i land på ön Samos och möttes av frivilliga som delade ut mat och filtar. Nu behövde han bara följa strömmen av flyktingar. Han fick åka buss till hamnen på andra sidan ön, vidare med färja till Aten och därifrån bussar och tåg upp genom Europa.
På stationerna sträckte hjälparbetare och frivilliga in mat genom tågfönstren.
– Vi hade mer mat än vi behövde, alla vi mötte var så snälla.
Omid slog följe med några jämnåriga hazarer längs vägen mot Tyskland, men så fick han höra talas om Sverige. Där fick tydligen alla ungdomar gå i skolan och i Sverige skulle det vara ännu lättare att återförenas sin familj. Omid fortsatte sin resa, passerade Danmark och nådde Malmö. På stationen var det fullt med flyktingar, några hjälparbetare lotsade dem till en lokal för övernattning. Nästa dag kom polisen och undrade vilka som önskade fortsätta till Stockholm. Omid räckte upp handen och tog plats på tåget mot den svenska huvudstaden, 38 dagar hade gått sedan han lämnade Quetta.
På Stockholms central blev han snabbt omhändertagen av personal från Migrationsverket. Han fick svara på några korta frågor om varför han sökte asyl, om sin identitet och flyttades därefter till en so- malisk familj i Rinkeby. Familjen hade i all hast blivit utsedd till jourhem, socialförvaltningarna sökte i panik efter tak över huvudet åt alla ensamkommande.
Omid vilade ut i lägenheten tillsammans med en annan ensamkommande, även han var hazar. Sedan gick dagarna utan att något hände. Omid gick ner till fotbollsplanen och försökte hitta någon att spela med. Han fick lite kontakt med pappan i den somaliska familjen som på engelska förklarade att Omid kunde glömma att få ta hit sin mamma och lillasyster, så fungerade inte reglerna.
Omid ringde till sin mamma och gav det dystra beskedet. Hon försökte trösta honom och sa att det inte var hans fel, de hade ju blivit lurade av smugglaren.
– Men jag kände ändå att jag hade misslyckats, säger Omid.
De sysslolösa dagarna blev till veckor, på nätterna grät han och längtade efter sin mamma och lillasyster. Omid tänkte att om hans mamma hade vetat hur det skulle bli, då hade hon aldrig skickat iväg honom.
Efter fyra månader dök en socialsekre- terare upp och frågade om han trivdes hos familjen. Det gjorde han inte. Omid fick flytta till ett HVB-hem i Enskede och börja skolan. Att lära sig det nya språket gick fort.
– Jag har ju gått i skolan i Pakistan. De som inte fått gå i skolan har nog svårare att lära sig svenska, säger Omid.
Under sommaren 2016 började ensam- kommande afghaner allt oftare få avslag. Migrationsverket hade blivit tuffare och ändrat sin tolkning av utlänningslagen. De som var 17,5 år fick avslag med upp- skjuten verkställighet och skulle utvisas så fort de fyllt 18 år.
Omid hörde om avslagen och blev orolig. Om han blev utvisad till Afghanistan,
hur skulle han då kunna ta sig tillbaka till Pakistan? Gränsen till Pakistan var stängd, han skulle säkert bli dödad av talibaner eller andra terrorister.
– Jag har läst så många artiklar om hur hazarer blir dödade längs vägen mellan Afghanistan och Pakistan, jag blev jätte- rädd.
Tankarna började snurra, han kunde inte längre slappna av och sömnlösheten gjorde att han kände sig galen. Bara långa promenader kunde stilla oron.
Omid fick prata med en psykolog på sitt boende som sa att han borde försöka tänka positivt. Omid förstod inte vad han menade, vad var positivt i hans situa- tion? Han hade ett uppdrag och han hade misslyckats.
Men ännu hade han inte blivit kallad till asylutredning, kanske skulle han kunna få uppehållstillstånd på något sätt, reglerna verkade ändras fram och tillbaka.
Omid fortsatte att kämpa med studier- na och lärarna berömde honom. Han lärde sig flytande svenska och fick högsta betyg i flera ämnen. Lärarna sa att betygen skul- le räcka till naturvetenskaplig linje redan under kommande termin.
Fotbollstränaren i Enskede IF beröm- de också hans talang. Omid kontaktade Hammarby och fick provspela, efter en hård gallring blev han antagen till deras ungdomslag.
– Jag blev så glad, Hammarby är ju ett av de bästa lagen. Fast jag vet inte om jag kommer bli tillräckligt bra för att få spela i Allsvenskan, säger Omid.
I mars 2017 kom så den överraskande domen från Migrationsöverdomstolen och reglerna ändrades på nytt. På grund av den svåra situationen i Afghanistan skulle de ensamkommande klassas som alter- nativt skyddsbehövande, vilket skulle ge många som kom före den 24 november 2015 permanenta uppehållstillstånd.
Omid fick däremot nöja sig med ett tillfälligt uppehållstillstånd, eftersom han kom till Sverige i december 2015. Hans mål är att efter gymnasiet börja på KTH och bli civilingenjör. Men den största drömmen är att återförenas med sin mamma och lillasyster.
– Kanske kan jag starta ett företag och erbjuda dem jobb, jag har hört att det finns sådana regler. Jag ger inte upp, säger Omid.
Fakta hazarer
Majoriteten av de ensamkommande är hazarer. De flesta har vuxit upp i Afghanistan eller Iran, en mindre del har lyckats ta sig ut från Pakistan. •
Alla räknas som afghaner av Migrations- verket om de är papperslösa, därför kan de bara bli utvisade till Afghanistan. •
Hazarerna är av mongolisk härkomst och de flesta är shiamuslimer , medan majoritets- befolkningen i Afghanistan, pashtunerna, är sunnimuslimer. •
Olika makthavare och extremister har sedan slutet av 1800-talet förföljt och diskri- minerat hazarer, och även genomfört mass- avrättningar och kidnappingar. För talibaner, al-Qaida, IS och Lashkar-e-Jangvi (Pakistan) är shiamuslimer otrogna och därmed fiender.
Ensamkommande asylsökande
Totalt 35 369 ensamkommande sökte asyl år 2015. 90 procent var pojkar. De vanligaste länderna: • Afghanistan 23 480 • Syrien 3 777 • Somalia 2 058 • Eritrea 1 939 • Irak 1 097
Läs även:
Psykologtidningen avslöjar: Företaget som röntgar de ensamkommande
