Professor Sven Å Christianson är syndabocken i drevet efter dokumentären om fallet Kevin. I en exklusiv intervju med Psykologtidningen berättar han om hur psykologer blir mobbare i media för att inte själva bli offer, att alla råd han gav var baserade på vetenskap och att han skulle ge samma råd i dag.
Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, har tappat allt förtroende för media och ställer bara upp i direktsändningar eller skriver debattartiklar. Men för Psykologtidningen gör han ett undantag för att berätta om sin roll i utredningen. Mest oroad är han över framtiden för psykologerna, nästa gång är det någon annan som blir jagad.
Hur mår du?
– Jag mår bra och låter mig inte dras med i det emotionella. Det finns nära och kära som stöttar mig, men också ett nätverk med jurister, journalister och psykologer som förstår mekanismerna bakom detta drev.
Beskriv drevet.
– Det kan liknas vid en psykos, Svt och DN driver en tes att pojkarna är oskyldiga och samplar information som stöder denna tes. Jag utses till syndabock eftersom jag är den mest namnkunnige, inte barnpsykologerna som deltog under förhören. Delar av utredningen visas upp för experter som uttalar sig utan att ha sett den övriga informationen i utredningen.
Vad säger du om psykologerna som uttalar sig?
– De kan delas upp i två kategorier. Dels psykologer som inte har gjort något avtryck i forskningen och tar chansen att profilera sig, dels psykologer av en helt
annan kaliber, som professor Pär-Anders Granhag. Han uttalar sig utan att ha insyn och frångår därmed det vetenskapliga paradigmet, att alltid källgranska och ha alternativa hypoteser. I Dagens Nyheter påstår han till exempel att Alice Millers teorier om återgestaltning använts i Kevin-fallet men det är ju inte sant, jag har inte fört in något sådant.
Varför blir det så här?
– För att de är rädda, de blir mobbare för att inte själva bli offer. Jag är den enda psykologen som inte är rädd. Jag känner förstås psykologer som stöttar mig men de vågar inte uttala sig, de blir smittade och blir indragna i drevet. Utvecklingen är skrämmande.
På vilket sätt?
– Hur ska psykologer framöver våga bistå i brottsutredningar? Om tio eller tjugo år kan de få ett drev efter sig. Det här är en fråga för Psykologförbundet och den är viktigare än min begränsade roll i fallet Kevin.
Hur kom du in i utredningen?
– Jag blev kontaktad av Rolf Sandberg och fick se inspelningar av de inledande förhören. Jag fick också basfakta, som att föräldrarna berättat för polisen hur pojkarna kom rusande hem för att berätta
att Kevin låg nere vid sjön. Den äldre brodern var blöt upp till en höjd på byxorna som överensstämde med vattendjupet där Kevin låg på lastpallen. Pojken ritade en teckning över hur det såg ut nere vid sjön men pappan rev sönder teckningen.
Och sedan åkte familjen iväg för att fiska, hur rimligt är det?
– Det finns en hypotes om att föräldrarna inte ville bli involverade, en livssituation som gjorde att man inte klarade att medge vad som hade hänt. Först sex dagar senare kontaktar föräldrarna polisen och berättar vad barnen sagt, men polisen får inte barnen att upprepa fullt ut vad de sagt till föräldrarna.
Vilka råd gav du polisen?
– Att om barnen har varit vittnen eller inblandade i detta, kan det ta tid för dem att berätta. Jag bygger detta antagande på till exempel forskning av Pynoos och Eth, om barn som bevittnat dödligt våld, Carl Göran Svedins och Christina Backs forskning om barn som utsatts för sexuella övergrepp och Börje Svensson på Rädda Barnen, som har erfarenhet av barn som förgriper sig på andra barn.
Berätta mer om dina råd.
– Mitt råd var att bygga förtroende och ge barnen tid att närma sig detta i sin egen takt. Två barnpsykologer, ja även en vuxenpsykolog, gav input i själva förhören, det gjorde inte jag. Jag tog del av de tio inledande förhören, inget av dessa visades i svt:s dokumentär. Sedan kommer polisen till en situation med rekonstruktionen. Den ena barnpsykologen hävdar att barnen kan traumatiseras genom att berätta på plats. Jag hänvisar då till en studie av Hershkowitz och Lamb med flera, att om man är lyhörd och frågar barnen om det är okej att återvända till platsen, då går det bra. Deras studie visar att detaljinformationen ökar med 23 procent bara genom att höras på nytt på brottsplatsen.
Vad är det som gör att barnen inte vill berätta, om vi antar att de har varit vittnen eller delaktiga på något sätt?
– Barn i den här åldern har förnekande som mekanism, att stänga av på grund av lojalitet, skam, skuld och rädsla. I en del fall blir föräldrar bundsförvanter med barnen i förnekandet.
Kan det handla om att barnen har trängt bort sina minnen?
– Nej! I den här låga åldern finns inte den typen av avancerade mekanismer. Jag har blivit en representant för en bortträngningshypotes, men det är ju bara att läsa mina böcker och artiklar om trauman, om starka och svåra känslomässiga händelser och vad vi minns efter dessa. Mitt svar är att man minns men har väldigt svårt att berätta. Ju svårare händelse, ju otryggare livssituation, desto större behov av ett kognitivt avvärjande. Jag har aldrig fört in teorin om bortträngning i detta fall.
Vad tycker du om utredningen i dag?
– Jag blir otroligt upprörd över polisens otillbörliga påverkan och hur pressade barnen blir under förhören. Förhöret som visas i svt är en katastrof, det skulle kunna användas i min undervisning om hur förhör inte ska hållas. Polisen gör visserligen detta mot bakgrund av vad barnen berättat för föräldrarna men det är ändå inte korrekt.
Har du ändrat uppfattning om utredningen?
– När Rolf Sandberg berättade för mig att barnen hade berättat fullt ut vad som hänt, då utgick jag från att det stämde. Jag ifrågasatte aldrig att polisen hade fått ett fullständig berättande om händelseförloppet. Pappan skickade dessutom sina egna anteckningar till mig, sextio sidor om vad barnen berättat för honom om vilka som dödade Kevin och vilka som flyttade kroppen.
Har du varit övertygad i skuldfrågan?
– Ja, det var jag faktiskt. Det finns mängder av information i utredningen som inte kommit fram i media. Till exempel förhistorian, att den äldre brodern hade tagit strypgrepp på kamrater och på sin lillebror. Styvmamman lånade böcker på biblioteket för att beskriva de livsfarliga konsekvenserna. Jag fick också skadebilden på Kevin och fick då veta att våldet var utövat av en mycket svag person, det kunde därför inte ha varit en vuxen som gjort detta, våldet mot halsen var så pass svagt. Men framför allt deras spontana berättande om Kevin nere vid vattnet och teckningen som den äldre pojken ritar och detaljerna de lämnar därefter.
Är du lika övertygad i dag?
– Nu finns frågetecken kring det fullständiga berättandet om händelseförloppet.
Vad händer framöver?
– Jag kommer att fortsätta forska, skriva och undervisa, precis som tidigare. Jag hoppas att jag blir hörd under den återupptagna förundersökningen, under den kommer hela bilden att klarna
TEXT OCH BILD
Lennart Kriisa
Kevin-fallet
- Den 16 augusti 1998 hittas fyraårige Kevin död i Arvika.
- Drygt en vecka senare förhörs två bröder, fem och sju år gamla, efter att deras föräldrar kontaktat polisen.
- I mitten av oktober 1998 går polisen ut med uppgiften att bröderna erkänt att de dödat Kevin och avslutar fallet den 2 november 1998.
- I maj 2017 visas Fallet Kevin, en dokumentär i tre delar, producerad av journalisten Dan Josefsson.
Läs även
- Poliskommissarie Rolf Sandberg: “Psykologerna var måna om att barnen skulle berätta.”
- Psykologiprofessor Pär-Anders Granhag om Kevin-fallet.
