BOKMÄSSAN 2016. Skolpsykologer får alltför ofta agera reaktivt och elevhälsan blir i värsta fall en akutcentral eller ”postsorteringsstation”. Med sin nya bok ”Psykologi för klassrummet” (Lärarförlaget) lyfter psykologerna Tuija Lehtinen och Jenny Jakobsson Lundin fram det förebyggande arbetet. Inte minst pläderar de för att elevhälsan ska ge pedagoger mer stöd och på så sätt flytta in elevhälsan i klassrummet.
Varje kapitel i boken tar avstamp i konkreta situationer i klassrummet, och vänder sig således i första hand till lärare, men även till annan personal som kommer i direktkontakt med elever. På Bokmässan intervjuades författarna både på Psykologiscenen och i Lärarförbundets monter.
– Att vara lärare är ett oerhört utsatt och ensamt jobb, säger Jenny Jakobsson Lundin. Men även om lärare rent fysiskt är ensamma i klassrummet ska de känna att stödet finns, mitt i känslohanteringen och lärandeprocessen. För oss psykologer är det så självklart med handledning, vi kan tycka att också lärare kunde behöva det.
Både Tuija Lehtinen och Jenny Jakobsson Lundin började sin yrkeskarriär inom hälso-och sjukvård. Sedan flera år arbetar de nu som skolpsykologer och kollegor i Haninge kommun söder om Stockholm. Då forskning på psykologisk kunskap i den svenska skolans värld ännu är eftersatt bygger boken till stor del på författarnas egna erfarenheter, även om det i många fall hänvisas till olika studier.
Tuija Lehtinen och Jenny Jakobsson Lundin talar i termer av ren matematik: När psykologisk och pedagogisk kunskap slås ihop finns chansen till fantastiska synergieffekter – mer känslomässigt kompetenta lärare, tryggare elever, bättre elevhälsa och högre kvalitet på lärande. Verkligheten kan, i grova drag, snarare se ut så här: Å ena sidan skolpsykologer, som inte vet så mycket om den pedagogiska processen, å andra sidan pedagoger med ett stort behov av stöd i att hantera alla känslor, viljor, individer och bristande förmågor i en klass.
– Gruppsykolgi är lite bortglömt i en tid som fokuserar så mycket på individen, säger Jenny Jakobsson Lundin. I en stressad grupp presterar fler elever sämre, och fler elever är i behov av särskilt stöd. Den goda gruppen kan tvärtom lyfta enskilda elever.
Med stöd i bland annat psykolog Bo Hejlskov Elvéns teorier om lågaffektivt beteende menar författarna att lärare kan få hjälp av elevhälsan att arbeta proaktivt med känslosmitta, och exempelvis möta aggressiv känslosmitta med dess motsats.
– Men ett sådant känslokompetent ledarskap tar oerhört mycket energi. För att en lärare ska orka det, måste någon ta hand om läraren.
Ett sådant stöd måste självfallet organiseras. I bokens näst sista kapitel riktar sig författarna till skolledare genom att anlägga ett organisationspsykologiskt perspektiv på skolan. Pressade skolledare – precis som enskilda, pressade lärare – hamnar lätt i försvarsstrategier som förvärrar situationen för enskilda elever. Så hur blir skolledaren, ”med samhällets viktigaste chefsuppdrag”, känslomässigt mogen sin post?
Genom psykologisk kunskap, förstås, enligt författarna. Via en elevhälsa som får minska på arbetet med reaktivt utredningsarbete (där rena undervisningsproblem inte sällan gjorts till vårdutredningar) och istället vara med och stötta och utbilda skolans personal hela vägen.
– Att främja en god lärmiljö – och goda relationsmiljöer ¬– är särskilt viktigt med tanke på skolans inkluderande uppdrag, säger Jenny Jakobsson Lundin. För att en ensam lärare, rektor eller annan skolpersonal ska kunna stötta de elever som har störst behov behövs psykologiska verktyg.
Tuija Lehtinen påpekar att läroplanerna och skollagen bör vara elevhälsans styrdokument i lika hög grad som lärarens:
– I den nya läroplanen betonas särskilt elevhälsans roll för ett förebyggande arbete. Man kan väl säga att ”Psykologi för klassrummet” är vårt bidrag.
TEXT
Anna Kågström
