BOKMÄSSAN 2016. Alla i samhället – däribland psykologer – behöver ta ansvar för att lära sig mer om hur det är att leva som transperson.
– En transperson ska inte behöva lägga sina dyra terapipengar på att utbilda sin terapeut. Det konstaterade Jenny Jägerfeld, psykolog, sexolog och författare vid ett samtal på Psykologiscenen under Bokmässans första dag.
Foto: Göran Segeholm
Temat för samtalet var ”Att vara ung och trans i en tvåkönsvärld”, och med på scenen fanns också författaren och musikern Moa-Lina Olbers Croall. I aktuella böcker för barn och unga sätter de båda ord på livet som trans eller ”genderfluid”, alltså när könsidentiteten är flytande.
Jenny Jägerfeld berättar i Brorsan är kung (Rabén & Sjögren) om Måns, vars dopnamn och juridiska kön är en flickas. Moa-Lina Olbers Croalls I mitt namn – en bok om att vara trans (Natur och Kultur) bygger på intervjuer med 18 transpersoner, från unga till vuxna förebilder som skådespelaren Saga Becker och skolchefen Lina Axelsson Kihlblom. Där emellan finns faktaavsnitt, exempelvis kring könskorrigering, liksom bok- och filmtips och en avslutande ordlista. Boken vänder sig till ungdomar som funderar över sin könsidentitet, men den riktar sig också till dem som befinner sig runt en transperson, till exempel skolpersonal, vänner och familj.
Att unga människor överlag har mindre makt över sammanhangen i sitt liv, gör transpersoner särskilt utsatta, menar Jenny Jägerfeld. Utöver sitt arbete som behandlande psykolog svarar hon också på frågor från läsare i Junior, Svenska Dagbladets tidning för barn och unga. Rent generellt blir frågor kring könsidentitet vanligare, menar hon:
– Människor upptäcker ofta tidigt om de känner sig hemma i den könsidentitet de fått tilldelat sig, även om den gränsen kan vara flytande. Jag har fått frågor från så små barn som 6–7 år. Ofta är det inte den egna identiteten som är problemet, utan omgivningens förhållningssätt till den. Barn har heller inte alltid ord för allt.
Att benämna och klä känslor och upplevelser i ord var ytterligare ett skäl att skriva boken om Måns:
– Boken är ett inifrånperspektiv i jag-form. Jag vill att läsaren, lika tydligt som Måns, ska känna och förstå hur det är att bemötas av omgivningen på olika sätt. Men jag vill också visa att det finns hopp. Mycket av det jag hittade när jag började söka på litteratur eller annat skrivet om transpersoner var ganska deppigt och nattsvart, vilket inte är så konstigt med tanke på att transpersoner så länge har varit tvungna att brottas med fördomar.
En okunnig eller rent av fördomsfull attityd riskerar också att möta den transperson som söker psykologhjälp i Sverige i dag, menar Jenny Jägerfeld.
– Det bemötande man får när man kommer för att berätta om sitt allra innersta kan bokstavligen vara på liv och död. Då måste man som psykolog tänka på hur man benämner saker och veta vilka frågor man faktiskt inte ska ställa. Att säga fel kan alla göra, men då bör man veta när man gör det, och be om ursäkt.
Att psykologutbildningen fortfarande uppehåller sig så lite kring sexualitet, könsidentitet och vad man kan behöva tänka på i bemötande av transpersoner är ett problem som snarast behöver lösas, menar Jenny Jägerfeld. Samma utmaning gäller för sexologi.
– Samtidigt vet vi att transpersoner mår sämre än cis-personer, och att icke-heterosexuella mår sämre än heterosexuella.
I identitetsdebatten finns också dem som starkt ifrågasätter att lära sig och använda nya pronomen som hin, hen och den.
– I grunden handlar det om varje människas rätt att få identifiera sig själv, säger Jenny Jägerfeld. Det är svårt att förstå att det kan vara så provocerande.
TEXT
Anna Kågström
