AKTUELLT. Löpande utvärdering av psykologiska behandlingar, ökad medvetenhet i alla personalled om betydelsen av satsningar och så kallad task-sharing, det var några av förslagen för att öka tillgången på bra psykologisk behandling då en expertpanel diskuterade psykisk ohälsa i Sverige.
Foto: Peter Örn
Hur kan den svenska hälso- och sjukvården tillgodose en ökad efterfrågan på bästa möjliga vård? Under europeiska KBT-konferensen i Stockholm fick en expertpanel, under ledning av psykologen och doktoranden Sigrid Salomonsson, presentera förslag på lösningar. Mycket kom att handla om mätning och utvärdering av insatta behandlingar, och det hänvisades bland annat till hjärtsjukvården där en systematisk mätning lett till såväl minskat död i hjärtinfarkt som en mer enhetlig vård i landet.
– Börjar vi mäta effekterna av våra åtgärder, hur det går för patienten, kan vi lättare styra vården. Men det är vi själva och inte politikerna som måste se till att det görs och vi måste även fundera över varför vi i dag ger så många ineffektiva insatser, sa Christian Rück, psykiater och docent vid Karolinska institutet.
Han fick stöd av bland andra Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare vid Sveriges kommuner och landsting, SKL.
– Resultat har inte ansetts tillräckligt viktiga. Utvärderingar måste bli obligatoriska, de kan göras med tekniska hjälpmedel eller andra personalgrupper än den som ger behandlingen. Egentligen räcker det ju med att fråga patienten om hon blev hjälpt, sa Ing-Marie Wieselgren.
Ökade satsningar som görs ”på rätt sätt” var panelens samlade önskan för att möta den ökande psykiska ohälsan i samhället. Psykologiprofessor Per Carlbring vid Stockholms universitet lyfte fram England som ett gott exempel, där man med ekonomiska argument fått till en stor satsning på psykologisk behandling (se separat artikel med David Clark). Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L) och tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen och ordförande i Sveriges Pensionärsförbund, ansåg att framgångar på äldreområdet kan tjäna som ett gott exempel.
– Vi har fem pensionärsorganisationer som kan agera snabbt som en elefanthjord. Då händer det saker! Det behövs liknande kraftsamlingar och lobbying inom området psykisk ohälsa, sa Barbro Westerholm.
Rätt satsningar innebär enligt panelen att de är evidensbaserade. Det finns nationella riktlinjer som bygger på evidens men som har svårt att nå ut brett.
– Som de är utformade är de riktade till huvudmännen, inte till personalen och ännu mindre till patienterna. Det behövs varianter på riktlinjerna som fungerar i alla led och en sorts infrastruktur för informationen. På SKL har vi nu tagit fram ett sådant förslag för området psykisk ohälsa och är på det området före andra sjukdomsområden, sa Ing-Marie Wieselgren.
Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet och Karolinska institutet, efterlyste även högre evidenskrav på utbildningar och kurser.
– Utbildning handlar inte minst om en kostnad för arbetsgivaren, men vad gör den nya kunskapen för skillnad? Det gäller även exempelvis psykoterapihandledning; vi måste ta reda på om den verkligen gör någon nytta, sa Gerhard Andersson.
Utbildningsfrågan kom även upp som en förklaring till varför nya psykologiska metoder kan vara svårt att nå ut brett med. Christian Rück:
– I vissa länder måste vårdpersonal utbilda sig under hela karriären. I Sverige räcker det att man får sin legitimation och sedan finns inga krav på vidareutbildning. Det kan bidra till att vi exempelvis inte lyckats sprida internetbaserad psykologisk behandling mer än vad vi gjort på 10-15 år, trots att det handlar om ett litet land. Jag tror att många helt enkelt gör lite som man själv vill.
Christian Rück slog även ett slag för så kallad task-sharing.
– Det är orimligt att tro att endast psykologer ska kunna svara för all psykologisk behandling. Jag tror det kan bli en ”bekännelsens tid” framöver, sa Christian Rück, och fick medhåll av psykologiprofessorn Gerhard Andersson.
– Vi måste fundera mer på task-sharing och då inte minst inom området internetbehandling. Det finns många personalgrupper som skulle kunna göra stor nytta, som sjuksköterskor, socionomer etc. sa Gerhard Andersson.
TEXT
Peter Örn
