FRÅGA JURISTEN. Gäller samma regler för orosanmälan utanför jobbet som i anställningen som psykolog? Det undrar en läsare som är orolig för att grannens barn far illa.
– Ja, alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa uppmanas i Socialtjänstlagen att anmäla det till socialnämnden, säger Nils Erik Solberg, Psykologförbundets förbundsjurist.
FRÅGA:
Jag är orolig för grannens son. Jag har ett tydligt intryck av att pappan dricker alldeles för mycket alldeles för ofta vilket leder till bråk mellan föräldrarna. En kollega har sagt till mig att jag är skyldig att orosanmäla, men är det samma regler i anställningen som psykolog som under fritiden. Vad är det som gäller egentligen?
SVAR:
Foto: Johan Paulin
Ja, du tänker rätt. Vi har alla ett ansvar för att uppmärksamma barn som far illa. Var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa uppmanas i Socialtjänstlagen att anmäla det till socialnämnden.
Den här regeln riktar sig till alla, både myndigheter och enskilda personer, där inte regeln om skyldigheten att orosanmäla gäller. Anmälan kan alltså göras av exempelvis en granne, släkting eller vän till den anmälan gäller. När du som privatperson misstänker att ett barn far illa, är det den regeln som gäller. JO har riktat kritik mot en anställd vid en kommunal förvaltning för att hon gjort en så kallad orosanmälan i tjänsten trots att den rörde privata förhållanden.
Som psykolog är du däremot, om du i din anställning eller i din privata verksamhet misstänker att ett barn far illa ofta skyldig att orosanmäla. Den skyldigheten gäller:
- Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom (till exempel skola och förskola).
- Andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, alltså även om verksamheten inte riktar sig till barn och ungdom som till exempel vuxenpsykiatri, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården.
- Anställda, till exempel psykologer, hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och
- de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. Det spelar med andra ord då inte någon roll om man arbetar i privat eller offentlig verksamhet.
Eftersom regeln riktar sig till alla som är verksamma eller anställda i de här verksamheterna har den som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa ett personligt ansvar för att anmälan görs. Den som är anmälningsskyldig är också skyldig att lämna Socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning av ett barns behov av stöd och skydd.
Om man är skyldig att göra en orosanmälan i tjänsten så kan det göras utan hinder av sekretess. Likaså kan man fullgöra en uppgiftsskyldighet till Socialnämnden utan hinder av tystnadsplikten.
Ibland kan det kännas svårt som anmälare att veta om situationen är sådan att en anmälan ska göras eller inte. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är anmälarens, utan socialtjänstens sak att utreda och avgöra allvaret i barnets situation. När det är osäkert om situationen är sådan att en anmälan ska göras, är det fullt möjligt att diskutera med socialtjänsten om bara inte barnets identitet avslöjas.
Även andrahandsuppgifter kan vara grund för att göra en anmälan om de föranleder en misstanke om att ett barn far illa. Det kan exempelvis handla om patienter i vuxenpsykiatrin som berättar om förhållanden hemma som gör att personalen misstänker att ett barn far illa.
Även svårbedömda eller obestyrkta uppgifter ska anmälas om de tyder på att ett barn kan behöva stöd eller hjälp från socialtjänsten. Syftet med en anmälan är ju att ge socialtjänsten en möjlighet att ta sitt ansvar för att utreda ärendet och ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas.
Tänk också på att skyldigheten att anmäla inte begränsas av att socialnämnden redan har inlett en utredning.
TEXT
Nils Erik Solberg
förbundsjurist
