– Att bedöma ansvarsfrågor var inte vår förstahandsuppgift och några hade nog önskat sig tuffare omdömen från oss. Vårt uppdrag var att ta reda på vad som hände och föreslå förändringar, och genomgången ger rätt klara besked om vad som gick snett i fallet Sture Bergwall.
Det säger Daniel Tarschys, ordförande i Bergwallkommissionen i en intervju för Psykologtidningen.
Foto: Peter Örn
I juni överlämandes Rapport från Bergwallkommissionen till regeringen. Omkring 140 personliga möten, 16 böcker och en oerhörd mängd övrig dokumentation – bland annat från ett 100-tal polisförhör – har utmynnat i en drygt 700 sidors beskrivning av hur rättsväsendet och vården, i samspel med huvudpersonen Sture Bergwall själv, skapade en fiktiv seriemördare.
I stort sett alla inblandade i den så kallade Quick-historien har kontaktats under utredningsarbetet och ingen har sagt nej till att medverka.
– Ibland har vi mötts med en viss misstänksamhet och oro, och frågor om syftet med kommissionens arbete. Alla är ju inte precis stolta över sina insatser, säger Daniel Tarschys.
Bland de 15-tal psykologer och psykiatriker som kommissionen träffat ingår Psykologförbundets ordförande Anders Wahlberg, som i början av 2014 – tillsammans med psykolog Ann-Sophie Lindqvist från Rättspsykiatrin i Göteborg – hade ett möte med Bergwallkommissionen för att bland annat ge kommissionen en bild av psykologens och psykologins roll inom rättspsykiatrin.
– Vi ville även få en bild av psykologins utveckling sedan början av 1990-talet och hur turerna kring Bergwall diskuterats inom professionen. Psykologförbundet betonade att mycket har hänt på psykologins område, och att det varit en snabb utveckling. Motsvarande möten hade vi med andra berörda organisationer, bland andra Advokatsamfundet, säger Daniel Tarschys.
Daniel Tarschys är professor emeritus i statskunskap vid Stockholms universitet och före detta generalsekreterare i Europarådet. Även innan Bergwallkommissionen har han haft uppdrag som tangerar psykiatrins område. Mellan 1985 och 1991 var han som riksdagsledamot (FP) ordförande i Socialutskottet, där psykiatrifrågor fanns på agendan. Mellan år 2000 och 2011 var han ordförande i Staten medicinsk-etiska råd (Smer). Dessutom har Daniel Tarschys en juristexamen från 1965, men han har aldrig varit verksam inom rättsväsendet.
När Daniel Tarschys 2013 valdes att leda utredningen av vårdens och rättsväsendets roll bakom morddomarna mot Sture Bergwall, och tog del av de övriga fem namn som regeringen hade utsett till att ingå i kommissionen, kunde han inte ana vilket tidsödande arbete som låg framför dem.
– Jag såg vilket bra gäng som regeringen hade satt ihop och jag blev först häpen över att vi fick ett helt år på oss innan arbetet skulle redovisas. Men jag hade egentligen inte större kunskap om Bergwallärendet än vilken annan tidningsläsare som helst och det skulle visa sig att det omfattande materialet krävde att vi fick förlänga tiden med nästan ett halvår, säger Daniel Tarschys.
Även om det fanns ett omfattande skriftligt material att tillgå, vilket även inkluderade Bergwalls sekretesskyddade journaler och som det krävde en speciell regeringsförordning för att få tillgång till, så var det bristen på dokumentation från rättegångsförhandlingarna som förmodligen innebar den största svårigheten i utredningsuppdraget, berättar Daniel Tarschys. De åtta morddomarna är från tiden 1994-2001.
– Till min stora förvåning fanns det väldigt lite anteckningar om vad som muntligen framfördes inför rätta, och bandinspelningar från domstolsförhandlingar raderas ju efter att domar vunnit laga kraft. Vi har försökt skapa oss en bild bland annat genom att träffa alla domare som fortfarande är i livet, men det har gått lång tid och det kan vara svårt att minnas. Jag tycker nog man bör se över regeln om att ljudupptagningar från rättegångar ska raderas efter en tid.
Ett av Bergwallkommissionens uppdrag var att identifiera eventuella strukturella brister som bidragit till händelseutvecklingen och som borde rättas till. Några sådana brister i regelverket identifierades och har lett till förslag från kommissionen om uppdrag till olika myndigheter. Men främst upptäcktes en rad felsteg och det av i stort sett alla som varit inblandade i förundersökningar och domar.
De psykologer och psykoterapeuter som var involverade i behandlingen av Sture Bergwall utgick i stor utsträckning från tidiga sexuella övergrepp och bortträngda minnen som förklaringsmodell. Det var en modell som låg i linje med tidsandan och som hade stöd i litteraturen av tunga namn som psykiatrikerna Johan Cullberg och Jan-Otto Ottosson.
Det fanns en samsyn om dessa teorier som enligt kommissionens rapport kan liknas vid den tidens ”beprövade erfarenhet”, och som därför visar att det som betecknas som ”beprövad erfarenhet” ständigt behöver omprövas. Rättsmedicinalverket rekommenderade 1991 psykoterapi som behandling för Sture Bergwall och Socialstyrelsen hade 1994 inget att invända mot den då pågående behandlingen av Bergwall. Samma slutsats drog professor Lars Lidberg i sitt utlåtande 1994. Den kvalitetsstandard för traumatiska minnen, som Psykologförbundet antog 1999, gav ytterligare stöd åt idén att traumatiska upplevelser kan vara borta ur minnet under flera år för att sedan återkomma.
Även tanken att ge patienten ett stort inflytande över sin behandling (Bergwall hade ett stort inflytande över i vilken omfattning han fick genomgå psykoterapi och vilken inriktning den skulle ha, samt hur mycket mediciner han fick) ingick i tidsandan om att bryta ner hierarkierna mellan personal och patienter.
Men psykologerna och psykoterapeuterna på Säters rättspsykiatriska klinik kom i allt för stor utsträckning att bli en del av hela rättsprocessen, skriver Bergwallkommissionen. Mycket av idéerna om att bortträngda minnen från barndomstrauman kan påverka oss som vuxna kom att prägla såväl polisutredningar och domstolarnas resonemang, trots att vårdens uppgift var att hjälpa Bergwall att må bättre och inte att granska sanningshalten i Bergwalls påståenden om exempelvis sexuella övergrepp som barn eller begångna mord. ”Åklagaren och förhörsledaren fäste inte tillräcklig vikt vid skillnaden mellan terapiuppgifter och förhörsuppgifter”, skriver kommissionen.
Säters personal deltog, på Sture Bergwalls begäran, vid såväl polisförhör som vid brottsrekonstruktioner och rättegångar, och då Bergwall uppgav att han inte själv orkade berätta så bad han personalen att föra hans talan. När Sture Bergwall framförde uppgifter som inte stämde med de faktiska omständigheterna förklarades det som ”medvetna avvikelser”, en förklaringsmodell som Bergwall själv lanserade och som accepterades av rättsväsendet. För åklagaren blev det viktigt att psykoterapin bedrevs i nära samarbete med polisutredningarna och det uppstod ett ömsesidigt bekräftande mellan vård och rättsväsende.
Psykologer, åklagare och förhörsledare kom alla att bidra till det okritiska grupptänkande och strävan efter samsyn som enligt Bergwallkommissionen är en av huvudorsakerna till att Sture Bergwall felaktigt kom att dömas för åtta mord. Som sakkunnig i tingsrätterna uttalade sig psykologen och minnesexperten Sven Å Christianson om bortträngda minnen, men också om möjligheten till falska minnen vilket enligt Bergwallkommissionen inte beaktades tillräckligt mycket av polis, åklagare och domstolar.
Christianson får dock kritik för att han inte beaktade sin jävsposition då han även anlitades av åklagaren i förundersökningar. Dessutom bedrev Christianson egen forskning i form av samtal med Sture Bergwall och det finns en möjlighet att Bergwalls kunskap om seriemördares beteenden hade dessa samtal som källa, skriver Bergwallkommissionen.
Sture Bergwall själv spelade en stor roll för det inträffade, och beskrivs återkommande i rapporten i termer av ”god intellektuell och verbal förmåga”, ”fabulerande” och ”manipulerande”.
– Det går inte att tydligt dela in de olika aktörerna i ansvariga eller icke-ansvariga, skalan är glidande. Det finns en rad kringfaktorer som man måste ta hänsyn till, och det finns exempelvis olika vittnesbörd hur tungt Bergwall var medicinerad och huruvida han utvecklat en resistens mot medicinerna, säger Daniel Tarschys, och fortsätter:
– Vi vill i rapporten teckna en mer nyanserad bild av Bergwall än vad som tidigare gjorts, hur han både var påverkad av andra men också hur han själv påverkade. Till den beskrivningen hör exempelvis den offerroll som Bergwall uppvisat i hela sitt liv och som vi lyfter fram i vår rapport. Det fanns under rättsprocesserna ett oavbrutet flöde av impulser mellan rättsväsende och terapi som Bergwall själv i viss utsträckning regisserade.
Liksom för valet av psykoterapeutisk metod försöker Bergwallkommissionen sätta in övriga händelser och aktörer i den tid så då rådde. Den i dag av många kritiserade förhörsledaren Seppo Penttinen beskrivs av erfarna poliser som en skicklig förhörsledare då Penttinen anlitats som lärare i Polishögskolans vidareutbildning. Psykologen Sven Å Christianson beskrivs som en viktig och uppskattad rådgivare som tidigt fångade upp den kognitiva intervjutekniken i den internationella vetenskapliga litteraturen och introducerade den inom det svenska polisväsendet. Tekniken kom tidigt att (felaktigt) användas på Sture Bergwall och enligt rapporten är den i dag fullt ut accepterad inom rättsväsendet.
Sven Å Christianson får ändå en hel del kritik i rapporten, bland annat ifrågasätts om han som sakkunnig i tingsrätten förmedlade kunskap som var grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Han kritiseras också för att han inte tog hänsyn till speciella omständigheter när han utvärderade och presenterade test, där Sture Bergwalls kunskap om två mord jämfördes med den hos testpersoner som endast fått sina kunskaper genom tidningsartiklar.
Ett av Bergwallkommissionens förslag är att det utreds om det går att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden som åberopas i domstol. I exempelvis Norge finns ett organ, Den rettsmedisinske kommisjon, som kvalitetssäkrar samtliga rättsmedicinska sakkunnigutlåtanden i brottsmålsprocesser.
– Jag tycker att det norska systemet är bra, där man kopplar in en ”motexpert” som kritiskt granskar utlåtanden. Även i Holland finns ett liknande system. I mål som Bergwalldomarna, då det inte fanns någon naturlig motpart i rättsprocessen eftersom Bergwall själv hade erkänt morden, borde en sådan motgranskning vara ännu viktigare, säger Daniel Tarschys.
För att undvika ett okritiskt grupptänkande har det redan skett förändringar, uppger Daniel Tarschys, på så vis att en och samma åklagare inte ska kunna ansvara för nya åtal mot en och samma misstänkta gärningsman. Det fanns tidigt personer som var skeptiska till att Bergwall hade begått morden, även bland personal på Säter, men det starka grupptänkandet och domarna som sedan kom mot Bergwall fick även dessa röster att tystna.
– Men det är lätt att säga att man ska undvika ett okritiskt grupptänkande. Det förekommer ju hela tiden i vårt samhälle och liknande misstag kan mycket väl hända igen, säger Daniel Tarschys.
I Bergwallkommissionen ingick förutom Daniel Tarschys även Petter Asp, professor i straffrätt, Kjell Asplund, professor i medicin, Mari Heiderborg, lagman, Mikael Kullberg, rättssakkunnig i justitiedepartementet, samt Tor Langbach, f.d. chef för norska Domstolsverket.
Psykologtidningen har sökt Sven Å Christiansson för en kommentar till Bergwallkommissionens rapport.
Läs mer om Bergwallkommissionens förslag i tidigare artikel:
Kritik-mot-psykologer-och-psykoterapin-i-Bergwallkommissionen-rapport
Läs Rapport från Bergwallkommissionen som pdf
Läs Psykologförbundets ordförande Anders Wahlbergs kommentarer till Bergwallutredningen
TEXT
Peter Örn
