Polis och åklagare hade en allt för stor tilltro till Sture Bergwalls psykoterapeuter och den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Dessutom har inte Bergwalls psykoterapeuter i tillräckligt stor utsträckning beaktat risken för så kallade falska minnen. Det är ett par av slutsatserna som Bergwallkommissionen drar i den rapport om rättsväsendets och vårdens agerande i fallet Thomas Quick, som nu överlämnats till regeringen.
Foto: Regeringskansliet
Bergwallkommissionen har nu överlämnat drygt 700 sidor utredningsmaterial till regeringen om rättsväsendets och vårdens agerande i samband med att Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, kom att dömas för åtta mord och sedan frikännas för dessa.
I betänkandet Rapport från Bergwallkommissionen framgår att Sture Bergwalls egna erkännanden, att han själv berättade om morden, var en grundförutsättning för att han kom att dömas. Sedan fäste polis och åklagare okritiskt ett allt för stort avseende vid Sture Bergwalls ”särart och särskilda förutsättningar”, det vill säga psykiska problem, när hans knapphändiga och ofta felaktiga svar rörande morden bedömdes av rättsväsendet. En bidragande orsak till det var den legitimitet som förklaringsmodellerna – svårigheter att berätta och ”medvetna avvikelser” – fick av Bergwalls psykoterapeuter och den rådgivande psykolog (minnesexpert) som anlitades av polis och åklagare.
Bergwallkommissionen riktar i rapporten även kritik mot hur den så kallade kognitiva förhörsmetoden användes för att hjälpa Bergwall att minnas. Den ledde till att polisen frångick sedvanliga förhörs- och utredningsmetoder och att Bergwall i stället blev vägledd i sitt berättande.
Under förundersökningarna utvecklades enligt Bergwallkommissionen ett grupptänkande och strävan efter samsyn hos psykoterapeuter, den rådgivande psykologen, förhörsledare och åklagare, som innebar att rättsväsendet frångick den lagstadgade objektivitetsprincipen. Dessa aktörer behöll sina roller från 1994 och under hela den tid utredningarna pågick. Det fanns dessutom en påtaglig jävsproblematik för den rådgivande psykologen, liksom för den rättsläkare, som anlitades som domstolssakkunniga eftersom de återkommande anlitades redan under förundersökningarna. Dessutom ifrågasätter Bergwallkommissionen om den rådgivande psykologen förmedlade kunskap som var grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet, när han anlitades som domstolssakkunnig.
Även Bergwalls psykoterapeuter på Säter får i rapporten kritik för att de inte i tillräckligt stor utsträckning beaktat risken för att falska minnen kunde skapas eller att Bergwall uppmuntrades att fabulera under psykoterapin. Psykoterapin syftade till att hjälpa Bergwall att ta fram bortglömda minnen om dels barndomshändelser, dels om de mord som enligt teorierna om att bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser kunde återgestaltas i senare händelser. Psykoterapeuterna kände väl till att de uppgifter som kom fram vid psykoterapin även användes i mordutredningarna.
Det faktum att Sture Bergwall fick höga doser av bensodiazepiner kan ha bidragit till hans benägenhet att fabulera, skriver Bergwallkommissionen. Även om kunskapen om att benzodiasepiner kan leda till att hämningar släpper var begränsad vid den aktuella tiden, så borde ändå kunskapen om att preparaten var beroendeframkallande föranlett en större försiktighet från vården.
Bland de förslag som Bergwallkommissionen presenterar finns att landstingen bör ägna ökad uppmärksamhet åt rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården, och att kunskapsutvecklingen förstärks. Vetenskapsrådet bör få i uppdrag att göra en översyn av den rättspsykiatriska forskningen i Sverige utifrån ett internationellt perspektiv, och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i uppdrag att se över på vilka områden inom rättspsykiatrin som det finns behov av systematiska kunskapsöversikter.
På rättsväsendets område föreslår kommissionen bland annat att det utreds om det går att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden som åberopas i domstol. Dessutom bör objektivitetsprincipen – bland annat att utredningar bedrivs förutsättningslöst och att polis och åklagare redovisar även omständigheter som talar emot ett åtal – regleras i lag även för åtgärder som vidtas innan en förundersökning har inletts samt efter att åtal har väckts. Gällande den strukturella bristen att en och samma åklagare tilläts ansvara för flera omfattande och svårbedömda mordutredningar, samt för åtalsbeslut avseende en enda misstänkt, pekar Bergwallkommissionen på det förändringsarbete som redan inletts av riksåklagaren och ställer sig bakom ett fortsatt förändringsarbete inom Åklagarmyndigheten.
Kommissionen föreslår åtgärder på ytterligare en rad områden, så som instruktioner för rekonstruktioner vid förundersökningar, uppdateringar om förhörs- och utredningsmetoder, etc.
Bergwallkommissionen har letts av Daniel Tarschys, professor i statskunskap och före detta generalsekreterare i Europarådet. I kommissionen ingick även Petter Asp, professor i straffrätt, Kjell Asplund, professor i medicin och tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, Mari Heiderborg, lagman och chef för Solna tingsrätt, Mikael Kullberg, rättssakkunnig i justitiedepartementet, samt Tor Langbach, före detta chef för norska Domstolsverket.
En längre intervju med Daniel Tarschys om Bergwallkommissionens arbete kommer att publiceras på Psykologtidningen.se.
Läs betänkandet Rapport från Bergwallkommissionen som pdf
TEXT
Peter Örn
