Fråga: Jag arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin där ett förändringsarbete sker i syfte att göra vården mer jämlik. Som en del i detta införs nu standardiserade vårdprocesser – så kallade »kartor« – som ska vara anpassade till patienternas tillstånd/diagnos. Ett problem mina kollegor och jag ställs inför är att det inte alltid fungerar i relation till dem vi möter. Det leder till en hög grad av etisk stress när patienten inte »passar in i kartan« och vi behöver göra annat än det som är rekommenderat där. Hur ska vi som psykologer hantera detta när det som ska vara en hjälp blir ineffektivt och mest leder till ökade dokumentationskrav?
Den här frågan berör många psykologers vardag, särskilt dem som arbetar inom psykiatrin. »Flykten från Bup« har det skrivits en del om tidigare i Psykologtidningen. Det handlade om orimliga arbetsvillkor och lönenivåer som inte står i paritet med det kvalificerade arbete som görs. När jag mött psykologer som har erfarenhet av att arbeta på Bup har jag fått liknande beskrivningar som den du ger. Trots de goda intentionerna på organisationsnivå har det för många psykologer blivit svårt att få jobbet att gå ihop. Detta oavsett antal år i yrket och oberoende av teoretisk skolning. Frågan är om en ökad standardisering inom psykiatrin gör att allt färre människor passar in. Både när det gäller patienter och de som arbetar där. Det du beskriver handlar om organisationsförändringar som verkar ha goda intentioner i grunden. Att patienter ska få vård som är anpassad för deras tillstånd oavsett var och av vem den ges. Du som psykolog ska få hjälp med att veta vad du ska göra utifrån evidens och beprövad erfarenhet. Så vad är problemet?
Något som verkar fattas i kartan är hur. Hur ska du kunna ge den behandling som är den rekommenderade under de förutsättningar som finns? En vårdorganisation talar ju flera språk samtidigt, eller har flera mål som ibland står emot varandra. Du får en karta för evidensbaserad vård i den ena handen och samtidigt krav på högre produktivitet, mer dokumentation och besparingar/vinstkrav i den andra. Denna ekvation ska lösas av professionerna. Av dig. Det blir med nödvändighet ett etiskt spänningsfält att arbeta i när mänskliga behov står i fokus.Inget i kartan säger heller något om det arbete som inte kan dokumenteras som en åtgärd eftersom den i grunden är medicinsk och positivistisk i sin uppbyggnad. Den tar inte hänsyn till andra psykologiska aspekter. Att du tog hand om en människa i kris. Att det tog ett halvår att motivera och skapa en arbetsallians med en patient som har svårt att lita på vuxna. Att det behövdes tid med vårdnadshavarna som hade olika tankar om vad som var bäst för deras barn. Allt det där vet du som psykolog behövs för ett fungerande arbete. Men det är en vit fläck på kartan. Det leder till etisk stress eftersom du alltid kommer att bryta mot någon av organisationens riktlinjer eller mål. Eller alternativt behöver du fatta beslut som går emot din etiska kompass om vad som är god vård.
Självklart kan kartorna bli bättre och mer heltäckande, mer holistiska, men som grundkonstruktion kan de inte ge en rättvis bild av det psykologiska hantverket. I så måtto är det en felkonstruktion. Det handlar om makt och vem som har tolkningsföreträde i organisationen. Organisera er fackligt för att påverka. Hjälp Psykologförbundet att föra upp det på agendan och arbeta för psykologiska ledningsspår inom vårdorganisationerna! Då kör vi!
Patrik Lind, ordförande Etikrådet.
Tidigare frågor:
Hur ska vi uttala oss offentligt?
Hur får jag tillbaka engagemanget?
Hur ska jag förhålla mig till samtycket?
Vad göra när kundens önskemål krockar med mina kunskaper?
Hur värnar vi patientens autonomi?
Kan jag vara kristen psykolog?
Ska förbundet anmäla egna medlemmar?
Berätta att metoden är oprövad
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
