Vi skulle alla önska att det fanns bättre evidens för lågaffektivt bemötande. Men avsaknad av forskning betyder inte att metoden inte fungerar, och inom evidensbaserad praktik finns det utrymme för att använda metoder utan formell evidens, så länge de löpande utvärderas, skriver gruppen Lågaffektiva psykologer genom legitimerade psykologer.
Styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förenings debattartikel “Oetiskt att inte bedriva forskning” lämnar oss med ett antal funderingar. De hänvisar till debatten om beteendeproblem i skolan, och beskriver att en psykologisk metod har marknadsförts. En metod utan evidens. Vi anser att det är märkligt att inte namnge metoden, men med hänvisning till debatten tror vi oss förstå att de hänvisar till lågaffektivt bemötande. Inte minst för att ett par medlemmar av samma styrelse skrev en debattartikel i DN tidigare i höstas med liknande innehåll, och där de skrev att det gällde just lågaffektivt bemötande.
En fundering är att styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening beskriver lågaffektivt bemötande som en psykologisk metod. Vad är det? Kliniska psykologer jobbar med behandlingsmetoder, och lågaffektivt bemötande är ingen behandlingsmetod. Det är primärt en metod för hantering av våldsamt beteende, en metod som används världen över i så skilda sammanhang som polisarbete, skola, boenden för personer med särskilda behov, HVB-hem, äldrevård och psykiatrisk slutenvård. Den kombineras ofta med evidensbaserade metoder för förändring av beteende, som TEACCH, CPS och PBS. Lågaffektivt bemötande som metod består av två delar, de-eskaleringstekniker och fysisk hantering av våld. Det psykologin har kunnat bidra med är att förstå varför metoden fungerar, men inte minst de-eskaleringsmetoder har nog alltid använts i mänskliga möten, och har i Sverige innan vi psykologer blev involverade primärt använts i arbetet med små barn, i särskild polistaktik, och i demensvården.
En annan fundering är att styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening kritiserar metoden för att inte ha evidens. Lågaffektivt bemötande är en metod för hantering av beteendeproblem. Det finns inga evidensbaserade metoder för hantering av beteendeproblem. Det finns heller inga evidensbaserade metoder för hantering av konflikter, varken i personalgrupper, i familjer eller i verksamheter som skolor, boenden eller psykiatri. Detta är viktigt. Kritiken blir därför märklig: Om ingen metod har evidens, är det då oetiskt att förespråka någon? Fast det är lite mer komplicerat än så.
Det finns i princip tre typer av metoder för hantering av beteendeproblem och för konflikthantering:
- Auktoritära metoder, där control and restraint och konsekvenspedagogik är de tydligaste exemplen. Det finns ingen evidens för positiva resultat av den typen av metod, men mängder av evidens för att metoderna medför eskalering av beteendeproblemen och ökar risken för kriminalitet senare i livet för barn som utsätts för dem. En hel forskningsgren, school to prison pipeline-forskningen, har visat väldigt negativa resultat av dessa metoder på sikt.
- Ingen metod, alltså att göra ingenting. Här finns inga som helst studier.
- Dialogorienterade och de-eskalerande metoder, som lågaffektivt bemötande och särskild polistaktik. Här finns några få studier, en del formella utvärderingar och mer forskning är på gång. Ingenting tyder på negativa resultat i den forskning som finns, däremot tyder majoriteten av de utvärderingar som finns på att metoderna är effektiva i stunden.
Det innebär att lågaffektivt bemötande uppfyller kriterierna som är uppställda i evidensbaserad psykologisk praktik. Vi använder oss av den bästa tillgängliga kunskap, precis som Psykologförbundets policydokument förespråkar. Vår fundering är vad styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening förespråkar i stället för lågaffektivt bemötande. Ska psykologer inte alls förespråka någon metod eftersom det inte finns evidens för någon metod? Eller ska psykologer förespråka metoder vi vet inte fungerar? Båda är tyvärr långt från evidensbaserad psykologisk praktik.
Debatten som styrelsen hänvisar till har dessutom förts mellan förespråkare för lågaffektivt bemötande och auktoritära skoldebattörer som tydligt har uttryckt att de vill öka skolpersonals befogenheter att använda fysiska interventioner. Argumentet att det är oetiskt att förespråka en metod utan evidens i just den debatten kan vi därför inte ta på allvar. Alternativet debatten handlar om är att öka skolpersonals möjligheter att använda våld mot eleverna.
Vi skulle alla önska att det fanns bättre evidens för lågaffektivt bemötande. Men avsaknad av forskning betyder inte att metoden inte fungerar, och inom evidensbaserad praktik finns det utrymme för att använda metoder utan formell evidens, så länge de löpande utvärderas. Vi ska använda oss av bästa tillgängliga kunskap. Det är vi väldigt måna om i vårt arbete. Vi har även haft kontakt med universiteten kring forskning i lågaffektivt bemötande, men har inte fått gehör från något svenskt universitet. Intresset för forskning kring metoden från de forskare som finns på universiteten verkar vara obefintligt, och våra förfrågningar om att få forska har blivit avvisade. Bo Hejlskov Elvén har därför fått söka sig till ett brittiskt universitet för sin forskning.
Vi tycker att det är anmärkningsvärt att inga svenska universitet är intresserade av att forska kring en metod som används så pass mycket inom svensk skola. Men vi tycker det är än mer anmärkningsvärt att styrelsen för Sveriges kliniska psykologers förening anser att skolan inte ska använda sig av dialogorienterade och de-eskalerande metoder utan att beskriva vad de tycker skolan ska använda sig av i stället.
Lågaffektiva psykologer genom legitimerade psykologer
Cristina Andersson
Stefan Boström
David Edfelt
Bo Hejlskov Elvén
Tina Emet
Amelie Fristedt
Axel Chipumbu Havelius
Johanna Norlin Hellberg
Malin Holm
Annika Kylberg Johnsson
Annica Kosner
Hanna Kviman
Annika Laestadius
Erik Rova
Anton Sjögren
Ulla Thorslund
Hanna Westerbom
Terése Österholm
