Med tanke på Dan Josefssons bok om Sture Bergwall och de olika inslag som funnits i tv känner jag det angeläget att göra vissa förtydliganden angående Psykologförbundets syn på så kallade traumatiska minnen. (Detta innebär inte att jag har synpunkter på Josefsson bok, vilken jag ännu inte läst).
Som tidigare ordförande i Psykologförbundets Etikråd var jag medlem i en arbetsgrupp med uppgift att specifikt utarbeta råd och stöd för psykologers hanterande av traumatiska minnen. Det som föranlett arbetsgruppens tillkomst var olika ärenden i Etikrådet avseende sexuella övergrepp i barndomen samt också ärenden, där vittnespsykologer uttalat sig i rätten.
Som vetenskaplig expert var Sven Å Christianson knuten till arbetsgruppen. Den forskning som redogjordes kom framför allt från Australien, Storbritannien och USA. Australien kom som första Psykologförbund 1994 med skriften Guidelines relating to the reporting of recovered memories. Psykologförbundet i Storbritannien kom 1995 med rapporten Recovered Memories. Och i USA publicerade APA l995 dokumentet Questions and answers about memories of childhood abuse.
Den svenska arbetsgruppens uppdrag resulterade i en 11 sidor lång skrift: Kvalitetsstandard Traumatiska minnen. De slutsatser som framkommer i den är:
• Det är möjligt att en traumatisk upplevelse kan vara borta ur minnet under flera år och sedan återkomma.
• Det som någon upplever som ett minne kan vara minne av en faktisk händelse, förvrängda eller av tiden pålagrade minnen, falska minnen eller symboliska minnen.
• Falska minnen kan suggereras fram och sedan upplevas som verkliga.
• Såväl symboliska som sanna och falska minnen väcker starka och smärtsamma känslor hos patienten som kan vara lika detaljerade beskrivningar.
Skriften innehåller mer än detta axplock och är väl värd att läsas. Den kan rekvireras från Sveriges Psykologförbund.