Fråga: Finns det inte en risk att bli självgod och förlora i ödmjukhet när man rådgör och undervisar så mycket om yrkesetik som du gör? En slags inbyggd risk i alla former av ”expertroller”?
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar:
Den här gången har jag skrivit en fråga till mig själv, eftersom det är en fråga jag upplever som mer och mer central, och som jag ofta funderar över, både när det gäller mig själv och andra. Hela etikrådet deltar just nu i en mycket spännande konferens i Stellenbosch, Sydafrika, arrangerad av IAEE (International Association for Ethics Education), med deltagare från 19 länder. Vi påminns hela tiden om hur litet Sverige är och hur långt borta vi är från andra människor, länder och kulturer. Det har varit hälsosamt för min egen ödmjukhet.
Jag har upplevt inspirerande presentationer, häftiga föreläsare och utforskande samtal. Samt en del status- och hierarkidanser, och jag försöker vända blicken mot mig själv för att se på hur jag dansar, och bevaka att det inte blir för viktigt för mig att beundra mina egna stjärtfjädrar och piruetter. Att få/ta utrymme innebär ofta att andra får mindre av samma utrymme. Vilket vi i förlängningen alla förlorar på, och vilket hotar en genuin, gemensam och pågående etisk dialog, om (yrkes-)livet och alla utmaningar som ryms i det. En sådan dialog behöver vara utan vertikala relationer, åtminstone inte permanent vertikala, även om vi kan behöva turas om att guida och leda det gemensamma utforskandet.
Min erfarenhet är att vi i vårt skrå tenderar att sätta ett fåtal människor på piedestal, medan vi andra står på marken och beundrar dessa. Förstå mig rätt här, det handlar oftast om kollegor med genuina kunskaper och imponerande förmåga att dela med sig av sina kunskaper, vilket de ska ha all cred för. Men här uppstår ofta en vertikal relation; vi ser upp till dem, vi glorifierar dem och vi tenderar att sluta tänka kritiskt omkring den kunskap de förmedlar. Det finns många bekymmer med detta, inte minst i efterdyningarna av #metoo, och ett av de allvarligare upplever jag är när gruppen och individer i gruppen i ljuset av strålkastaren som är konstant riktad uppåt förminskar sin egen betydelse och förmåga i relation till Den Vise. Det borde dessutom vara en väldigt ensam och utsatt position att sitta där uppe och mest kunna spegla sig i sin egen glans.
Som person och psykolog vill jag vara en människa som kan ta utrymme utan att exkludera och förminska. Det är min absoluta strävan, kanske till och med en dygd jag vill värna och utveckla, om vi nu ska tala med Aristoteles, Nussbaum och andra dygdeetiker. Så om du upplever det motsatta, att jag tränger undan andra, eller utnyttjar det utrymme jag har fått genom förtroende från kollegor och studenter, skulle jag verkligen uppskatta om du säger det till mig. Likaså, om det gäller andra psykologer med makt, förtroende och/eller status: tala ut, problematisera, agera horisontellt och utgå från att din röst är precis lika viktig. För det är den. Precis som jag har lärt mig i Sydafrika:
”I am because we are”.
