FORSKNING. Ständiga organisationsförändringar inom sjukvården och allt för komplexa kunskapsunderlag gör att nya behandlingsmetoder mot exempelvis depression har svårt att nå ut i sjukvården, trots att de i studier visat sig både effektiva och rekommenderas i nationella riktlinjer.
– Psykologiska och andra icke-medicinska behandlingar lånar sig i vissa fall sämre till hierarkin av rådande evidensgradering och en tydlig evidens kan vara förhållandevis svårare att påvisa. Det är ytterligare ett hinder för att nå ut med ny kunskap, säger psykologen och doktoranden Linda Richter Sundberg.
Foto: Umeå universitet
Det kommer hela tiden nya studier som visar hur diagnostisering, förebyggande arbete eller behandling kan göras effektivare. Men många av dessa nya vetenskapliga rön kommer inte mycket längre än till en publicering i vetenskapliga tidskrifter, eller som en del av nya nationella riktlinjer och som i bästa fall anammas av hälso- och sjukvården efter en ofta lång tids fördröjning.
I en doktorsavhandling har psykologen Linda Richter Sundberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, studerat hur myndigheter och andra nationella aktörer utvecklar och implementerar evidensbaserad kunskap i form av riktlinjer och överenskommelser, och vilka hinder som gör att ny kunskap kan ha svårt att nå ut i hälso- och sjukvården. Hennes forskning bygger på intervjuer, enkätundersökningar och observationer, plus myndigheternas egen dokumentation.
Resultaten visar att de myndigheter som ansvarar för att främja evidensbaserad vård, så som Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), möter en rad hinder i det arbetet. Hon har specifikt tittat på insatser som syftar till att utveckla vårdens förebyggande arbete samt förbättra vård och behandling av depression.
– Hindren på lokal nivå, exempelvis inom primärvården, är bland annat upptagenheten av organisatoriska förändringar som försvårar införandet av nya metoder. Vårdgivarna upplever inte heller alltid de nya metoderna som mer effektiva än de beprövade, trots att det visats i vetenskapliga studier.
Kostnadsaspekten spelar också en roll; det kan ta lång tid innan man tydligt ser hur investeringar i nya metoder betalar sig, säger Linda Richter Sundberg.
– Inom primärvården förekommer även uppfattningen att det inte är den som ska arbeta psykoterapeutiskt, att det är en uppgift för psykiatrin, och därför finns ett motstånd till att införa de nya metoderna.
Men även avsändaren, myndigheten, har ett ansvar för att nya metoder ska få genomslag i den praktiska vardagen. Är nya riktlinjer allt för komplexa försvåras införandet.
– Utformandet av kunskapsunderlagen spelar en viktig roll för huruvida de ska kunna anpassas till de lokala förutsättningarna. Nationella riktlinjer innefattar ofta stora områden och är ibland mycket komplexa då de innebär en stor förändring av arbetssätt och vänder sig till flera nivåer i sjukvårdssystemet. En fördel i Socialstyrelsens metod för riktlinjeutveckling är att representanter från sjukvården involveras under utvecklingsprocessen, säger Linda Richter Sundberg.
Ny kunskap som dessutom konkurrerar med dagsaktuella händelser som styr prioriteringar och vart resurserna riktas, exempelvis vid influensautbrott eller liknande.
– Nationella myndigheter är samtidigt lite bakbundna, de behöver inordna sig i det lokala självstyre som är skyddat i grundlagen och som innebär att landsting, kommuner och professioner agerar med en stor självständighet. Det finns en motsättning i sjukvårdssystemet: Vi önskar en lokal anpassning men samtidigt ett jämlikt vårdutbud.
Linda Richter Sundberg tror att det skulle behövas en bättre samordning mellan de nationella aktörerna i hälsosystemet, och att deras respektive kvalitéter och styrkor gemensamt bidrar till att skapa en effektivare och jämlikare vård. Ojämlikheten i dag kan bland annat illustreras med tillgången på legitimerade psykoterapeuter, en förutsättning för att de vetenskapligt förankrade behandlingsrekommendationerna gällande ångest och depression ska tillämpas. I storstäderna är tillgången på terapeuter fyra gånger större än i de mer glesbefolkade delarna av landet.
– Bristen på legitimerade psykoterapeuter gör att den rekommenderade behandlingen får en långsam spridning utanför storstadsområdena. Liknande geografiska mönster och ojämlikhet finns i andra hälsotillstånd som exempelvis hjärt-kärlsjukdom.
Linda Richter Sundberg disputerar den 8 april på sin avhandling Mellan evidens och praktik – Utveckling och implementering av kunskapsbaserade arbetssätt i det svenska hälsosystemet inom prevention och mental hälsa.
TEXT
Peter Örn
