Som forskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet är Armita Golkar van vid att föreläsa för många människor. Hon har även medverkat som expert i såväl BBC som SVT. Men någon föreställning har hon hittills aldrig gjort. Förrän nu.
Om drygt en vecka, den 11 september, har hennes föreställning “Performance Lecture: Om rädsla” premiär på Kungliga Dramaten i Stockholm.
Psykologtidningen ringde upp för att höra hur det är med premiärnerverna.
– Jag har börjat darra lite, vilket är ett gott tecken. Om känslan varit förlamande skulle jag bli riktigt orolig, men kände jag inget alls skulle det betyda att jag inte förberett mig tillräckligt. Det måste finnas viss nervositet och oro, och där är jag nu.
Din avhandling, liksom din fortsatta forskning, handlar om rädsla – varför denna fascination?
– Rädsla är en grundläggande drivkraft. Men alla rädslor är inte rationella. Tvärtom kan de utgöra hinder i våra liv. Jag studerar de mekanismer som styr hur rädslominnen skapas och hur de kan förändras, men jag är också intresserad av vilken roll som rädsla spelar i den sociala och politiska kontexten.
Och varför tala om rädsla på en teaterscen?
– Jag lockades av att göra något nytt. Jag föreläser ju mycket men har aldrig samarbetat med regissör och scenograf och gjort en föreställning förut. Jag inser att det kräver flexibilitet och jag anpassar mig gärna – så länge jag får bestämma över mitt manus, säger hon och fortsätter:
– En del av det som motiverar mig är att skapa nyfikenhet för min forskning och till nya förhållningssätt. Roligast är kanske att tala inför de som minst trodde att de behövde lyssna.
Armita Golkar är en prisad forskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon har sedan doktorsavhandlingen Learning not to fear: extinction, erasure, and the recovery of fear memories från 2013 fortsatt forska om rädsla. Hon har även medverkat som expert i BBC och SVT. “Performance Lecture: Om rädsla” har premiär 11 september är ett samarbete med Nobel Center.
Läs en längre intervju med Armita Golkar i Psykologtidningen
