Juni månad. Drygt tre månader till val. För varje dag intensifieras kampen om uppmärksamhet och väljare. Från riksdagspartierna duggar vallöften tätt. Den stadigt stigande psykiska ohälsan bland barn och vuxna toppar agendan. Ökade anslag (läs: pengar), nya vårdreformer och snabbutbildning av samtalskonsulenter inom öppenvårdspsykiatrin ska minska antalet stressrelaterade sjukskrivningar, korta Bup-köer och förbättra tillgängligheten inom vården.
Mitt i politikerutspel och valfläsk står Kerstin Evelius. Stadigt. Med ena foten i maktens korridorer, den andra hos brukar- och patientorganisationerna. »Quick fix«-lösningar imponerar inte på den nationella samordnaren med uppdraget att få myndigheter att samarbeta och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa för de kommande fem åren.
– Nej, man ska passa sig för snabba lösningar, liksom att dränka problem med statliga pengar. Sådant gör mig jävligt rädd, om jag ska vara ärlig, säger Kerstin Evelius utan att alls darra på handen när hon tar emot på sitt arbetsrum på nionde våningen.
Här, i ett hus i kvarteret Garnisonen i centrala Stockholm, med en vidunderlig vy och invid en 347 meter lång kanslikorridor, huserar sedan 2015 Kerstin Evelius och hennes utredningsteam, liksom majoriteten av regeringens utredare.
Hon lägger ena benet över det andra. Tar en klunk automatkaffe och plockar upp tråden om »quick fix«-lösningar. Som de långa Bup-köerna, ett i valrörelsen hett ämne, som alla pratar om. Och vill se en lösning på.
– Det jag hör nu från primärvårdspsykologer är att de får tillbaka massa remisser från Bup. På så sätt kommer barnen aldrig in i Bup-kön varpå köerna minskar, hos Bup. Men det löser ju ingenting.
Kerstin Evelius skakar på huvudet. Som för att ruska av sig något. Så tar hon sats och säger:
– Att vi har så långa köer till Bup – för det har vi verkligen – beror ju på en massa saker. Att vi har en primärvård som saknar psykosocial kompetens, en elevhälsa som inte är organiserad att arbeta med psykisk ohälsa på individnivå och vuxna som inte ser varningssignaler innan det gått så långt att barnen kräver specialistvård.
– Och det här gäller ju även vuxna. En av samhällets stora utmaningar är alla stressrelaterade sjukdomar och det höga antalet sjukskrivna. Vi måste bli så mycket bättre på att höra varningsklockorna innan människor gått in i väggen och deras hjärnor loggat ut, då endast sjukskrivning återstår.
Låter klokt. Självklart. Och angeläget. Men hur ska det gå till? Aktuell statistik visar att den i Sverige psykiska ohälsan hos barn och vuxna ökat de två senaste decennierna. Ingenting tyder på en dalande kurva. WHO förutspår att psykisk ohälsa kommer att vara den största sjukdomsbördan i hela världen år 2030, om inget görs. Det är siffror som kan få vem som helst att bli pessimist. Men inte Kerstin Evelius. Tvärtom. Den närmast oöverstigliga utmaningen till trots utstrålar hon hopp. Nära till skratt, aldrig fjärran allvaret.
– Jag kan tycka att det blir så ohyggligt mycket fokus på negativa siffror, som ju är de enda vi mäter. Men jag vet ju att det finns många som får hjälp och stöd. Och det är för dem jag jobbar. Jag jobbar inte för systemet, jag jobbar för patienter, brukare och anhöriga.
– Mest förvånande med de här siffrorna är att vi, trots all fakta, saknar beredskap. Om vi visste att en epidemi skulle drabba oss 2030 skulle det finnas ett vaccinationsprogram då, eller hur? Ja, såklart. Så varför finns inte förebyggande insatser som främjar den psykiska ohälsan?
Och det är väl här du kommer in i bilden. Vad gjorde att du tog dig an uppdraget?
– För att jag bedömde att det, med dåvarande folkälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, som var inne på samma spår som jag, fanns goda skäl att tro att det skulle gå att göra något stort och nytt inom det här området. Den då ganska nytillträdda röd-gröna-regeringen och jag var eniga om att arbeta mer med förebyggande insatser, och att väva in ett folkhälsoperspektiv. Tidigare var fokus bara på de svårt psykiskt sjuka.
Enigheten ska inte blandas samman med partipolitik, vill hon vara tydlig med. Och påpekar att det var Alliansen som 2012 skapade rollen som samordnare.
– Alla vill göra psykisk ohälsa till ideologi, men det är alldeles för viktigt för att vara beroende av partipolitik. Jag skulle på sikt vilja se en parlamentarisk enighet inom området, det skulle underlätta det långsiktiga arbetet, säger hon och fortsätter:
– Jag är inte själv politisk. »At all«. Vet aldrig vad jag ska rösta på. Ibland tänker jag att jag skulle vilja arbeta politiskt, men då måste jag först skaffa ett parti. Jag kanske ska starta ett eget, psykopartiet.
Att hon hamnade här, som sakkunnig och utredare, beror mer på tillfälligheter än en ut-stakad plan. När Kerstin Evelius år 1995 var klar med sin psykologutbildning, blev det inte PTP, då hon i stället erbjöds jobbet att implementera psykiatrireformen i södra stadsdelarna. Ett uppdrag hon inte kunde motstå.
– Det var egentligen inget val. Som ung halkar man lätt in på saker. Jag tyckte det var kul med det statsvetenskapliga och juridiken och ja, så det blev så här, säger hon chosefritt.
Och på den vägen är det. I rollen som samordnare var det första hon gjorde var att se till att träffa alla berörda. Det blev dialog med ett sjuttiotal patientföreningar och intresseorganisationer, professionsföreningar och fackförbund, däribland en av deras »bästa kompisar« Psykologförbundet (»finns inget område vi kan närma oss utan att prata med Psykologförbundet«).
Därefter arrangerade hon tre internat med de mest berörda av aktörerna – som landade i strategier, beskrivna i fem punkter, för statens arbete inom området psykisk (o)hälsa. Strategierna som godkändes 2016 av regeringen syftar till att vända den nedåtgående spiralen av psykisk ohälsa (Fem fokusområden fem år framåt. Regeringens strategi inom området psykisk hälsa 2016–2020).
Två år har nu gått. Men effekten av de utförligt beskrivna strategierna är svår att skönja. När jag läser upp de fem fokusområdena, som rymmer allt och mer därtill för att motverka den psykiska ohälsan, börjar hon skratta.
– Vill du ha en rolig motbild så läs Statskontorets (fotnot 1) sammanfattning om oss. De konstaterar, på sitt ganska milda sätt, att det här egentligen är en ganska poänglös funktion, om man vill ha någonting gjort. Det är en funktion utan mandat. Men, som de också slår fast, det är bra att sätta frågorna på agendan.
– Och det här gäller inte bara mig som samordnare. Det gäller alla. Det Statskontoret har kommit fram till, och den synpunkten delar jag, är att det är väldigt svårt att samordna myndigheter.
Om uppdraget saknar mandat. Hur ska det då definieras?
– Definitionen ligger i direktivet. Att stödja kommuner och landsting i deras arbete. Och att sätta fokus på frågan.
Är det otillfredsställande?
– Om det känns otillfredsställande att ha ett uppdrag som man inte har mandat att utföra? Ja, absolut! Men samtidigt. Det är vad det är. Jag har inget mandat att styra myndigheter. Min funktion är att försöka få dem att samarbeta. Om de inte vill kan jag inte tvinga dem. Jag har bara min stora charm, eller brist på charm att använda som påtryckning.
– Man ska komma ihåg att det mesta arbetet sker i kommuner och landsting, och de har kommunalt självstyre. Hur ser köerna ut? Omsorgen? Vad görs i skolan med barn som har psykisk ohälsa? Detta är ingenting vi kan styra över; det är kommunernas och landstingens totala ansvar, säger hon och fortsätter:
– Den stora utmaningen, som jag brottas med nu och som jag tror att vi kan lösa med lite goda exempel, är att få myndigheter att bli stödjande på ett sätt som är efterfrågat av kommuner och landsting.
Ett arbete som kräver tålamod, en hel del taktik och förmågan att ha många olika bollar i luften. Färdigheter hon som gammal handbollsspelare och tränare finslipat under många år. Men även en lagspelare kan få lust att lägga av.
– Ibland får jag panikångest över att det går så sakta. Jag tänker: »Nä, nu går jag hem. Eller sätter mig på Sergels torg och demonstrerar«. Men då försöker jag lyfta blicken och tänka på vad som faktiskt har hänt de senaste åren. Det var så mycket värre stigman förr. Se bara på brukarpatientmedverkan som har genomgått en revolution!
För att behålla foten i den verkligheten hänger hon en hel del på Twitter, där hon i sitt flöde har många med psykisk ohälsa.
– Det är också kul, men en otrolig viktig verklighetsförankring. Jag hänger med i vad som diskuteras. Nu diskuteras sjukförsäkringssystemet, som jag förstått är ett jättestort problem för många.
– Jag skulle vilja se en översyn av den lagen. Vad jag ser är att den inte passar människor med psykisk ohälsa. Den är anpassad om man har brutit benet, där rehabiliteringen ser ut på ett visst sätt, men psykisk ohälsa har ett annat förlopp. Sådant tar inte sjukförsäkringen hänsyn till, och det blir inte bra.
Kerstin Evelius verkar vara helt orädd. Hon sticker ofta ut hakan, må det vara att föreslå en översyn av sjukförsäkringen eller påpeka brister inom primärvården. Eller att vi »måste skära ner antalet lagar, för att de är omöjliga att följa«.
– Ja, det finns befängt många lagar. Du kan inte förvänta dig att en psykolog ska ha koll på all uppsättning av lagar. Eftersom ingen kan ha koll uppstår en enorm rädsla att göra fel. Och eftersom vi bara mäter misslyckanden förstärks rädslan att göra fel. Då gör vi hellre ingenting. Och då blir det riktigt farligt.
Vad händer härnäst?
– Jag arbetar med att skriva klart slutbetänkandet som ska överlämnas i december då uppdraget tar slut. Sedan står det nästa regering fritt att göra vad de vill med det. Förhoppningsvis lämnar vi förslag som är möjliga för myndigheter och organisationer att kunna arbeta med. Vi får se om vi kan åstadkomma det.
Är du rädd att inte lyckas?
– Jo, nej. Misslyckas gör man ju alltid. Jag hade nyligen en sådan »dealbreaker«, att få till ett uppföljningssystem. Men det gick inte. Jag underskattade hur svårt det är att samordna myndigheter. Det misslyckades jag verkligen med. Men, då tänker jag att då ska vi inte gå den vägen – utan hitta en som fungerar, säger hon men understryker att hon är övertygad om att det mest effektiva sättet att styra just är genom uppföljning.
Och ditt drömsamhälle, hur ser det ut?
– Vi har en stark elevhälsa som är närvarande, öppen och aktiv med en arbetsmiljö där lärare trivs, ingen är sjukskriven. Vi har en primärvård med psykosocial kompetens, som kan möta såväl vuxna som barn – innan de behöver specialistvård. Vi har vänt på varenda sten och tagit reda på var psykologerna finns och var de gör mest nytta. De stora insatserna handlar om att motverka och förebygga psykisk ohälsa. Alla skulle göra allt för ungarna, säger hon och lägger till en brasklapp:
– Och vi har en parlamentarisk enighet inom området psykisk hälsa, alternativt en minister och en myndighet som hanterar området. Det skulle verkligen underlätta samordning och styrning av detta arbetet.
Fotnot: Statskontoret synar statliga verksamheter och utvärderar samordnare, överenskommelser och strategier.
Kerstin Evelius: 47 år. beteendevetare (gått psykologutbildningen vid Stockholms universitet, men inte gjort PTP), arbetar sedan 1996 med frågor som berör psykisk ohälsa (intressepolitiskt ansvarig på Schizofreniförbundet, sakkunnig inom den statliga PRIO-satsningen). Utsågs 2015 av regeringen till nationell samordnare för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa; ett uppdrag som upphör i december 2018.
