…psykolog och med. dr i psykiatri, som på sin blogg Ur psykologisk synvinkel reagerat på uttalanden av Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, om att återvändande jihadister bör erbjudas psykologhjälp – och stöder därmed ett förslag från Örebros kommunalråd Rasmus Persson (C) – och att psykiska problem kan vara en bakomliggande problematik hos jihadister.
Vad är det konkret du reagerar på i Mona Sahlins uttalande, Erik Wennström?
– Mona Sahlins uttalade stöd för ”psykologhjälp” för jihadister, med motiveringen att ”många har psykiska problem eller har på annat sätt hamnat utanför”, andas en föreställning om att människor som bejakar politisk islam eller islamism måste vara antingen psykiskt sjuka eller sociala avvikare. Man förväntar sig både större kunskap och bättre omdöme av en person i hennes ställning. Jag tyckte därför att det fanns skäl att påpeka, att varken politisk ideologi i sig eller socialt avvikande beteenden i kraft av religiös eller politisk uppfattning utgör psykiska störningar, enligt den gängse definitionen av psykisk störning.
Vad kan det få för konsekvenser att politiker, så som Mona Sahlin i hennes nuvarande roll, uttrycker sig på det här sättet?
– Att så lättvindigt hänvisa till psykiatriska orsaker riskerar också att förstärka den felaktiga föreställningen om att psykiska störningar i allmänhet är förknippade med våldsbenägenhet. Jag möter inte så sällan människor som säger: ”Det kan inte finnas någon annan förklaring till terroristattentat och självmordsbombningar – människor som utför sådant måste vara helt sjuka i huvudet.” Men så är det som regel inte (se till exempel Post et al., 2009). Det är snarare så att nutida terroristgrupper och terrororganisationer försöker att sålla bort personer som på ett eller annat sätt uppfattas som psykiskt instabila, eftersom de kan utgöra en säkerhetsrisk (Post, 2005).
– Mona Sahlins uttalande ger också uttryck för samma uppfattning som återfinns i det betänkande (SOU 2013:81) som anger riktlinjerna för hennes nuvarande uppdrag, nämligen att all sådan extremism är begränsad till små avvikande grupper som saknar opinionsstöd i det omgivande samhället; därav också beteckningen ”extremism”. Avgörande faktorer i förklaringsmodellen för så kallad radikalisering och vägen in i sådana extrema grupper, blir då psykiska problem, misslyckade sociala relationer, mobbing och utstötthet, trassliga familjerelationer, etc. Sådana faktorer kan givetvis bidra i vissa fall, men vi ser ju nu allt tydligare att den bakgrunden inte tycks stämma särskilt väl när det gäller våldbejakande extremism i islams namn. Det förefaller dessutom minst sagt orimligt, att hundratals unga och i Sverige uppvuxna män och kvinnor skulle bege sig utomlands för att enrollera sig i strid under sådan flagg, om de inte också hade stöd i närmiljön för saken. Flera modiga vittnesmål från anhöriga och andra trovärdiga källor har också under den senaste tiden givit åtminstone anekdotiskt stöd för att det opinionsstödet finns.
– Sammantaget riskerar detta att leda till missriktade och inadekvata motåtgärder mot den snabbt utbredande jihadismen. En väsentlig del av det förebyggande åtgärdspaket som Mona Sahlin nu är satt att samordna, har förebild i den danska, så kallade SPP-modellen (Samverkan mellan Skola, Socialtjänst och Polis). Och man får väl säga, att det är något av ödets ironi, att detta skall sjösättas i dagarna, bara en vecka efter terrorattackerna i Köpenhamn, just sådant som den danska modellen skulle förebygga.
Hur kan en våldsbejakande terrorism förklaras, om inte med en psykologisk förklaringsmodell?
– Det finns flera psykologiska förklaringsmodeller för terrorism. Auktoritativa forskare sammanför dem i två grupper som betecknar olika grundläggande synsätt: ”syndrommodellen” och ”verktygsmodellen”. Syndrommodellen söker motiven till terrorism i inre orsaker, såsom personlighetsdrag, och/eller yttre betingelser, såsom fattigdom och förtryck. Den modellen har litet eller inget stöd, och ger dessutom ingen direkt vägledning i hur effektiva motåtgärder kan utformas, åtminstone inte på kort sikt. Verktygsmodellen bygger istället på de psykologiska relationerna mellan avsikt, mål och medel. Den förutsätter inte att terrorister eller terrorgrupper nödvändigtvis har några gemensamt utmärkande drag, utan ser terrorism helt enkelt som ett medel för att nå önskade mål, som ett slags krigstaktik som var och en i princip kan använda sig av. Verktygsmodellen har ett bättre stöd än syndrommodellen, och ger också en tydligare vägledning i utformandet av motåtgärder. Dessa modeller beskrivs översiktligt av Kruglanski och Fishman (2006). I Sverige tycks vi dessvärre ha fastnat för den svagare, men kanske politiskt mer tilltalande syndrommodellen.
– Vi måst också inse, att den ungdom med utländsk bakgrund i Sverige (och andra europeiska länder) som nu söker sig till jihadismen, nog faktiskt också gör det i en strävan efter personlig betydelse och mening som de inte riktigt känner här (se Kruglanski et al., 2013, för en beskrivning av dessa processer). Den unge man som jag citerar från Aftonbladets intervju beskriver detta mycket tydligt. Jag är rädd för, att påståenden om att jihadism kan härledas från psykiska störningar och sociala avvikelser bara spär på känslor av främlingskap och betydelselöshet, vilket i sin tur driver på mot ökad hängivenhet. Vad kan vi istället göra för att denna strävan efter betydelse och mening skall ledas i en ny och för oss alla mer hälsosam riktning?
Vad har du fått för reaktioner på ditt blogginlägg?
– Det har väckt avsevärd uppmärksamhet och de reaktioner jag mött har enbart varit positiva och bekräftande. Glädjande nog också från psykologer. Jag vill också skicka med en fråga som jag fick från en läsare: ”Det borde väl finnas något psykologfack som reagerar på sånt här?”
Läs uttalandet av Mona Sahlin i Svenska Dagbladet
Läs Erik Wennströms blogg om Mona Sahlins uttalande
Kruglanski, A. W., Bélanger, J. J., Gelfand, M., Gunaratna, R., Hettiarachchi, M., Reinares, F., Sharvit, K. (2013). Terrorism – a (self) love story. Redirecting the significance quest can end violence.
American Psychologist, 68, 559–575.
Kruglanski, A. W. & Fishman, S. (2006). Terrorism between “syndrome” and “tool”. Current Directions in Psychological Science, 15, 45–48.
Post, J. M. (2005). Psychological roots of terrorism. I P. R. Neumann (red.), Addressing the Causes of Terrorism, Vol. 1 (s. 7–12). The Club the Madrid Series on Democracy and Terrorism: Madrid, Club de Madrid.
Post, J. M., Ali, F., Henderson, S. W., Shanfield, S., Victoroff, J. & Weine, S. (2009). The psychology of suicide terrorism. Psychiatry: Interpersonal & Biological Processes, 72, 13–31.
