Psykologen och psykoterapeuten Camilla von Below har undersökt varför unga vuxna blir missnöjda med sin terapi.
Psykologtidningen fick en pratstund med henne under UngaVuxna-dagarna i Stockholm.
Varför har du forskat på patienter som inte får ut något av terapin?
– Vi psykologer och terapeuter lägger ner så mycket tid och möda på att fundera över terapier som inte verkar hjälpa patienten, men vi har inte hela bilden, eftersom patienter drar sig för att uttrycka kritik. Det var därför jag ville höra om svårigheterna ur patienternas perspektiv.
Vad kom du fram till?
– Att det behövs metakommunikation om terapin medan den pågår. Hur ser patienten på samarbetet, hur ser terapeuten på det? Hur känner sig patienten tillsammans med terapeuten? Om patienten upplever att terapeuten är inne på helt fel spår, då kan man förhandla om mål och medel i terapin på ett öppet sätt. Terapeuten och patienten behöver ha en gemensam bild av problemet och en terapeutisk allians, som man säger, alltså att patienten känner sig förstådd och empatiskt bemött.
En av patienterna i din forskning uttryckte att terapin gick på tomgång.
– Ja, det var en patient som inte hade förbättrats enligt självskattningsskalor. Terapin pågick utan att röra sig framåt, man gjorde vissa saker som förändrade livet litegrann men problemen bestod. Så såg det ut för flera patienter.
Vem ska ta upp att terapin inte går åt rätt håll?
– Tyvärr visar forskning att terapeuter ofta inte märker att terapin inte är till hjälp. Vissa patienter har väldigt svårt att prata om detta, då behöver terapeuten vara lyhörd på signalerna, till exempel genom att bli mer uppmärksam på när patientens känslomässiga kommunikation visar att något inte känns bra.
När ska terapeuten undersöka om terapin fungerar?
– Redan från början, det kan ske på olika sätt beroende på terapiform. Om terapeuten tar för vana att fråga: “Du är här för att dina relationer inte fungerar, hur tycker du att det går, har något förändrats?” Då skapas ett öppet klimat och dessutom börjar patienten kunna formulera vad som förändras och vad som inte gör det.
Vad överraskade dig när dig under forskningen?
– Att patienterna hade så starka bilder av terapeuterna, som att terapeuten var ointresserad eller otillgänglig och därför hade svårt att uttrycka kritik. Det förvånade mig också att vissa fortsatte i terapi trots att de inte tyckte det var så hjälpsamt.
De som fick ut något av terapin, vad var de nöjda med?
– Att terapeuten var intresserad och kunde leda patienten fram till nya insikter och att patienten därmed kunde agera på ett nytt sätt.
Vad har du fått för reaktioner på din avhandling?
– Intresset har varit väldigt stort, även terapeuter inom andra inriktningar har sagt att detta är väldigt intressant. Det finns en stor ödmjukhet och lyhördhet hos många terapeuter som är genuint intresserade av att förstå på djupet varför det är svårt att hjälpa vissa patienter och vad vi kan göra åt det.
Har din forskning förändrat dig som terapeut?
– Ja, jag har blivit mer uppmärksam på mina egna blinda fläckar och jag ställer ganska många frågor om hur patienten tycker att vi har det. Jag undersöker också vad kollegor gör som inte jag gör och som jag kan lära mig av. I min forskning hade patienterna gått i psykodynamisk terapi och jag är själv psykodynamiskt inriktad.
Fakta:
Namn: Camilla von Below
Aktuell: Med avhandlingen When psychotherapy does not help… and when it does: Lessons from young adults’ experiences of psychoanalytic psychotherapy. Här kan du läsa den.
Gör: Arbetar på S:t Lukas i Uppsala med terapier och handledning samt forskar och undervisar på psykolog- och psykoterapeutprogrammen på Stockholms universitet.
Fotnot: Camilla von Below definierar metakommunikation som ”kommunikation om kommunikationen, även den icke-verbala, att även pratat om det som inte blivit sagt”. I nummer 2 av Psykologtidningen skriver hon själv om sin forskning.
