Här är ingen sjukskriven

Bup i Mariestad är ett levande exempel på att det är möjligt med en arbetsmiljö där medarbetare trivs. Och som – trots stort söktryck och hög arbetsbelastning – erbjuder kvalificerad, patientsäker och tillgänglig vård. Så vad är grejen?

Ett handskrivet brev landade på redaktionen: »Vi är en liten Bup-mottagning i Mariestad som inte känner igen oss i Psykologtidningens negativa beskrivning av att arbeta på Bup. Ni är välkomna att besöka oss.«

En Bup-mottagningen där ingen är sjukskriven för utmattningssyndrom och som har fyra (!) anställda psykologer som trivs och uppmuntras att tänka »utanför boxen«. Nästan för bra för att vara sant. Fjärran från den bild Psykologtidningen (och andra medier) rapporterat om senaste tiden i bland annat: “Flykten från Bup”  och “Nils orkade bara stanna i två år” samt i Tema: Adhd-kaoset  där flera psykologer beskriver en hopplös arbetsmiljö med sjukskrivningar och personalflykt som följd.

Sagt och gjort. Tåget från Stockholm stannar inte i Mariestad, längre. Det blir buss från Skövde. Vi är fem på färden, varav jag och fotografen utgör två. Landskapet, soldränkt dagen till ära, kantas av fält som självsäkert breder ut sig, djupa skogar och många små orter. I Skaraborgs län på Västgötaslätten ligger av en radda små orter med flera mils mellanrum. Fyra av dessa, Gullspång, Töreboda, Götene och Mariestad ingår i Bup Mariestads upptagningsområde; de två första tillhör de orter i Sverige med högst arbetslöshet och störst utbredd psykisk ohälsa bland vuxna. Inom regionen finns även många familjehemsplacerade barn och hem för asylsökande och ensamkommande ungdomar. Vid busstationen i Mariestad, denna vid Vänern vackert belägna ort med 15 000 invånare – i hela kommunen bor 25 000 – möts vi av Britt-Marie Ljungström, psykolog vid Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen och den som fattade pennan.

– Egentligen var det en impulsgrej. Jag reagerade på den negativa bilden av Bup, kände inte igen beskrivningen, men nu ångrar mig lite, säger hon och ler med hela ansiktet, för att snart fortsätta betydligt allvarligare:

– Bup är en så otroligt viktig verksamhet! Om trenden att psykologer flyr från Bup inte bryts, urholkas snart kompetensen inom Bup, vilket skulle vara helt förödande, särskilt i en tid då unga bara mår allt sämre. Därför är det jätteviktigt att bryta den negativa spiralen.

Enligt Britt-Marie Ljungström, som med sina 13 år har längst erfarenhet av psykologerna på mottagningen, är Bup en av de absolut »bästa och roligaste arbetsplatserna« för nyutbildade psykologer. Här finns allt, menar hon. Bredden i arbetet är så stor.

Men att rekrytera och behålla psykologer är ett gigantiskt problem för Bup i hela landet. Särskilt inom glesbygdsområdena, som i Skaraborg vars slutenvårdsavdelning nyligen tvingades stänga tillfälligt då personalbristen gjorde att det inte gick att garantera patientsäkerheten. Interna konflikter och personalbrist har även lett till att mottagningen för barn 0–5 år har stängts. Arbetet med de små patienterna bedrivs för tillfället på de fyra andra öppenvårdsmottagningarna. Liknande problem fanns även på Bup i Mariestad, som tidigare hade svårt att locka personal. Men i dag har mottagningen gott rykte bland vårdgrannar. Psykologer söker sig hit och blir kvar. I somras anställdes tillfälligt två psykologassistenter och kandidater och PTP-psykologer välkomnas.

– Vi har lyckats bygga en fungerande enhet där personalen trivs, och ser en utmaning i att utbilda och ta emot PTP-psykologer och kandidater. Vår vision är att vara ett drivhus för psykologer, förklarar Britt-Marie Ljungström i bilen på väg till mottagningen där de andra väntar.

Så säger hon det som kan vara pudelns kärna.

– Att vi har kunnat bygga upp vårt team beror mycket på att vi har så bra samarbete med vår enhetschef Ulla. Hon är så lyhörd, ser till att personalen inte tar på sig för mycket, och hjälper och stöttar oss att inte hamna i utmattning.

Ulla heter Gustafsson i efternamn. Hon är kurator och storasyster, vilket kan ha med saken att göra, tror hon. Men framför allt har hon själv arbetat kliniskt inom Bup i 17 år. Hon kan arbetet, vet vilka mål som är möjliga för såväl patienter som personal. Hennes betydelse för den goda arbetsmiljön bekräftas även av kollegorna på plats. Men även Britt-Marie Ljungström tycks ha en betydande roll för mottagningen.

– Ulla är verkligen jätteviktig! Och Britt-Marie är en klippa. Hon kan så himla mycket, är så otroligt kompetent och lägger ett sådant lugn över hela mottagningen, säger psykologen Kajsa Herlin när vi kommer in i mottagningens generösa väntrum, anpassat för såväl stora som lite mindre barn.

Hon får medhåll av kollegan Pär Sandahl, som arbetat här sedan 2012.

– Ja, båda två betyder väldigt mycket för mig och för arbetsmiljön. Ulla är bra på att skydda oss, och Britt-Marie är en fena på att ge konstruktiv kritik. Hon kan med små, små medel finjustera så att man kommer in på rätt spår, om man är lite fel ute.

När Ulla Gustafsson får höra medarbetarnas omdöme säger hon chosefritt:

– Vi gör det här tillsammans, det är ett teamarbete. Alla jobbar så bra.

Men vad exakt är du bra på? Du tycks ju ha en nyckelroll här?

– Jaa, svarar Ulla Gustafsson och drar länge på vokalen. Jag är prestigelös, väldigt prestigelös, det tror jag har betydelse. Jag tycker att det är viktigt att vara tillgänglig och lyhörd och försöker vara det. Och så gillar jag att leda. Så är det.

– Jag tror också att medarbetarna känner sig trygga med att jag kan det kliniska arbetet. På så sätt får jag en övergripande bild över verksamheten. Jag vet till exempel att man inte kan ha för många tunga ärenden på gång samtidigt. Att det är viktigt med balansen.

Det låter så enkelt, självklart och lätt. Men bakom den goda arbetsmiljön och det sammansvetsade teamet ligger, låter Ulla Gustafsson mig förstå, ett långt, medvetet arbete och ett seriöst tänk, som påbörjades redan 2011. Ett arbete som fortsätter hela tiden. Just nu läser hon kursen »Kvalitetsdriven verksamhetsutveckling« (30 poäng) vid Chalmers högskola, ett samarbete med Västra Götalandsregionen, för att lära sig mer. Och under alla år har hon varit väldigt noga att rekrytera personal som passar in i arbetsgruppen – och alltid i djupt samförstånd med teamet.

– För mig är det så självklart att inkludera de andra. Men det har ju inte alltid varit guld och gröna skogar, så är det ju. När jag började sa ledningen att Mariestad var för litet för att satsa på, att ingen psykolog vill jobba här, att patienterna var för svåra.

– Jag har fått kämpa, verkligen. Men nu lyssnar verksamhetschefen. Vi har en bra kommunikation, hon stöttar mig.

För att stärka sammanhållningen och skapa gott klimat uppmuntrar Ulla Gustafsson arbetsluncher, gärna och ofta, utanför kliniken. Tisdags-fikat är mycket uppskattat, liksom årliga julmiddagar och midsommarluncher. Specialpedagogen Paula Stomberg, 63 år, boende i Tidaholm trivs så bra att hon inte har något emot att pendla många mil varje dag.

– Det är roligt att komma till jobbet. Tänk att varje dag få höra att man är välkommen, då är det lätt att köra 14 mil om dagen! Läkarsekreteraren Marie-Louise Hurtig fyller i:

– Alla är så trevliga här! Alla pratar med alla, ingen talar illa om någon. I matsalen sitter alla med alla, läkare, sekreterare, psykologer, alla uppskattas. Vi är inte vi och dem, utan vi.

Att cheferna är generösa med utbildningar betyder också mycket. Liksom att medarbetare uppmuntras att »tänka utanför boxen«, föreslå egna idéer och hålla i projekt. I somras kom Kajsa Herlin, 26 år och yngst av psykologerna i yrket, med idén att stärka självkänslan hos unga. Det resulterade i projektet »Du är bra nog!«, ett material som nu planeras att sprida till andra Bup-mottagningar inom kliniken.

– Jag tycker alla här är duktiga på att ta vara på idéer och lyfta varandra. Man blir väldigt lyssnad på, säger Kajsa Herlin.

På mottagningen pågår även ett projekt om traumamedveten omsorg för ensamkommande i deras boenden, en föreläsningsserie för föräldrar och unga med depression, en föräldrautbildning i lågaffektivt bemötande, som gjorts i samarbete med Bo Hejlskov Elvén, traumabehandling samt medverkan i ett forskningsprojekt om våld i familjen, i samarbete med Göteborgs universitet och Karlstads universitet. – Inställningen är alltid att det ska bli kul att testa! Man skulle kunna tro att projekt och vidareutbildning tar tid från besök, men så är det inte alls. Alla är inte delaktiga i allt, säger Britt-Marie Ljungström, som själv doktorerar på halvtid om barn med beteendestörningar.

Hon fortsätter:

– Alla psykologer erbjuds att gå specialistutbildningen. Det är en självklarhet. För att vi behöver det. Vi har alla olika inriktningar vilket gör att våra arbetsuppgifter blir tydliga. Något som också underlättar arbetet.

– Ja, det finns en ömsesidig respekt för varandras kompetens. Vi är bra på att använda varandras professioner och kompetens. Alla har en bredd, men vi är nischade på olika områden. Jag får göra det jag är bra på, vilket säkert bidrar till att det inte finns hierarkier, tror Pär Sandahl.

Britt-Marie Ljungström nickar med, och säger:

– Det finns en stark professionsstolthet, samtidigt är det högt i tak. Ingen behöver skämmas om man missar något, man får misslyckas. Jag är själv lite oorganiserad ibland, då blir det lite tokigt. Men det är okej.

Kollegorna skrattar igenkännande. De gör så, bjuder på sig själva, skojar med varandra. Utan humor skulle arbetet bli för tungt, menar de. Det gravallvarliga och seriösa räknandet av pinnar/patienter som förekommer på majoriteten av Bup-mottagningarna i landet existerar inte här. Söktrycket är detsamma, patienter ska bedömas, behandlas och följas upp, men inställningen ligger på kvalitet, inte produktion, förklarar Britt-Marie Ljungström.

– Vi har processplaner, men inte för att styra antalet patienter utan för att ta reda på och förhålla sig till hur många patienter som är rimligt att ha på en dag. Vissa tar längre tid, och det är viktigt att ha med det i planeringen, säger hon och fortsätter:

– Med köp och sälj-systemet som infördes för några år sedan handlar vård mer om lönsamhet. Men man kan inte bara producera god vård.

Pär Sandahl håller med om att pinnar bara leder till onödig stress. Nu kan han arbeta utan att känna sig styrd. Snarare råder här frihet under ansvar.

– Det finns såklart en förväntan på oss att vara professionella, men ingen talar om pinnar. Det behövs inte. Alla jobbar på ändå. Ulla litar på oss och det betyder mycket.

Kajsa Herlin, fyller i:

– Att behöva räkna pinnar tror jag skulle innebära väldigt mycket stress.

– Ja, uppenbarligen behövs det ju inte som kontroll eller piska, konstaterar Pär Sandahl.

God planering är en väsentlig nyckel; som att det finns specifika, patientfria, dagar för administration. Och att Ulla Gustafsson, i mån av tid, vid nybesök planerar vilka två ur personalgruppen som passar bäst för uppdraget.

– Det är målet i alla fall. I den bästa av världar har jag hunnit med det, säger Ulla Gustafsson.

Psykologjobbet är oftast ganska ensamt, menar Pär Sandahl, som är specialiserad på trauma och mest arbetar med patienter som utsatts för övergrepp, incest, fysiskt och psykiskt våld. Men här känner han sig inte ensam.

– Man möter så mycket mörker, misär, övergrepp och tragik. Ibland känns allt så hopplöst. Som tur är finns det alltid någon att bolla med, som inte är längre än en dörrknackning bort. Man behöver inte vara ensam och grubbla, vilket är väldigt skönt.

– Ja, visst är det så, säger Britt-Marie Ljungström. Det är så många komplicerade och svåra ärenden, så mycket att göra. Det ska jag inte sticka under stol med.

– Men, fortsätter hon, Ulla förstår hur vi mår efter tre svåra traumaärenden, vad det gör med oss att träffa de här barnen. Då kan hon säga: »Åk hem nu«. Det tror jag är ganska unikt. Det räddar oss från att bli utmattade.

Sammanfattningsvis. Efter en hel dag på Bup-mottagningen i Mariestad med de många fönster-täta och ljusa lokalerna, där tavlor hänger i höjd med patienterna och landstingskonsten för ovanlighetens skull är både kul och bra, tycks det som om vår frågeställning klarnat något. För att mäkta med det svåra och såriga, smärtsamma och många gånger svårhanterliga arbetet på Bup är en fungerande arbetsplats A och O. Kompetens är ovärderlig, liksom tydliga arbetsprocesser. Att stötta och skoja med varandra underlättar. Och en lyhörd chef en förutsättning. – Man går ju inte hem varje dag och känner sig som världens bästa psykolog, men man orkar mer om arbetsplatsen och arbetsmiljön är bra, säger Kajsa Herlin. Jag kan verkligen förstå om man inte orkar om den inte fungerar. Verkligen.

Sista ordet går till Britt-Marie Ljungström, vars hjärta slår så starkt för Bup och deras unga patienter, och som inte har några som helst planer på att lämna Bup-mottagningen.

– Det är så oerhört viktigt att Bup har många psykologer som har kompetens och lång erfarenhet. Att det finns en kärna, en trygghet, som ger stabilitet för såväl patientsäkerheten som för arbetsmiljön.

Bästa tipsen från Bup i Mariestad • Lyhörda chefer. • Tillit till och mellan medarbetarna. •Inga pinnar. • Processplaner samt tydliga arbetsuppgifter/roller. • Generöst med utbildningar och kompetensutveckling. •Idéer och projekt uppmuntras och tas tillvara •Inga hierarkier, alla behövs. • Handledning. • Humor.

Läs också: Bra ledarskap ger friska arbetsplatser.

Läs även intervjun med psykologen och författaren Oskar Henrikson, aktuell med handboken Ensam eller stark – Åtta principer för framgångsrika team (Natur & Kultur, 2017) som handlar om värdet av att samarbeta för att skapa en hållbar arbetsplats.