Säg att du planterar två frön med samma genetiska potential i två olika krukor. Det ena fröet får rikligt med ljus och vatten, det andra bara sporadiskt. Klart de kommer att utvecklas lite olika.
Den metaforen levererade en klok psykolog när jag undrade över det vi skriver om i detta nummer: att andelen elever med IF-diagnoser som flyttas till den anpassade grundskolan ökar.
Frågan är densamma som vid NPF-diagnoserna: Handlar det om diagnosglidning? Eller om att de som behöver stöd också ska få det? Finns det någon övre gräns?
Störst är ökningen i utsatta områden, vilket kanske inte är så förvånande. Där finns fler pressade föräldrar, ibland med stora barnkullar, inte sällan en frånvarande förälder, dubbelarbete, språksvårigheter och kanske utan det kulturella trycket att läsa sagor. Självklart har det viss betydelse, åtminstone för den språkliga förmågan – som i sin tur har stor betydelse vid testningen.
För när en elev inte klarar målen i skolan, kanske i kombination med en autismdiagnos eller en språkstörning, ökar sannolikheten för en IF-diagnos. Därefter placerar det välvilliga samhället eleven i en anpassad skola – och i samma stund döms eleven till ett liv i arbetslöshet och utanförskap. Efter gymnasiet hamnar ungefär 60 procent utanför arbetsmarknaden. Dörren är stängd för vidare studier, vilket möjligen hade blivit resultatet även om eleven gått kvar i den vanliga skolan. Eller? På Skolverket råder i alla fall oro över utvecklingen. Och den kan vara befogad.
