Ny replik till Billy Larssons debattartikel om Freud.
Jag kan bara beklaga att jag citerade Larsson fel. Det korrekta citatet skall vara: ”Viktigast var att påvisa att nästan inget vi fått lära oss om Freud stämmer.” (s.36 i Psykologtidningen #6/2022). Mitt felscitat får betraktas som det vi i folkmun brukar kalla för ”a Freudian slip”, som visar hur lätt fakta omedvetet kan förvanskas när man är starkt affektivt påverkad – i mitt fall upprörd.
Vad vet vi då om Freud? Ernest Jones var nära medarbetare till Freud och hans biografi från 1953 innehåller många idealiserande inslag. Historikern Peter Gays biografi från 1988 är omfattande men också idealiserande. Bland de nyare mera omfattande biografierna finns Louis Breger (2000) och Elisabeth Roudinesco (2014). Ett intressant biografiskt grepp utgör Paul Roazens ”Freud and His Followers” (1971). Den bygger på ett drygt 70-tal intervjuer som Roazen gjorde 1964–1967 med personer som kände Freud personligen. Det finns naturligtvis många olika förställningar om hur Freud i den omfattande biografiska litteraturen och alla är färgade av den relation man haft till honom eller till det psykoanalytiska etablissemanget.
Freud lyssnade på andra så länge de var lojala med honom, men han avfärdade dem bryskt när deras idéer divergerade för mycket och gjorde ofta ner personerna därefter. Detta gäller för Carl Gustav Jung, Sandor Ferenzci, Alfred Adler, Wilhelm Reich, Franz Alexander, m.fl. Den första generationen av Freuds följare gick ofta automatiskt hans fotspår och betraktade Freuds ord som heliga och metapsykologin som en bibel. De har därför hållit ett långt avstånd till nämnda teoretiker, vars arbeten inte integrerats till den psykodynamiska teorin. På liknande sätt tog den psykoanalytiska rörelsen automatiskt över Freuds avståndsmarkerande attityd till akademin, forskning och omgivande ämnesområden t.ex. filosofin vilket gjort att psykoanalysen inte integrerats med dessa kunskaper. Men som jag tidigare påpekat är dessa tider förbi åtminstone vad gäller den relationella psykoanalysen.
Hur Freud var som person har möjligen ett visst idéhistoriskt intressant, men ingen av hos har träffat Freud. Det viktiga är hur den psykoanalytiska kunskapen har förvaltats och utvecklats därefter. Teorier skall vara våra betjänter – inte våra herrar, som Harry Guntrip en gång uttryckte det. Det finns en omfattande idéhistorisk litteratur om sambandet mellan person och teori, som oftast handlar om blinda fläckar hos teoretikern snarare än om rätt och fel.
Psykoanalysen är, enligt min uppfattning den psykologiska teori som potentiellt sett innehåller mest människokunskap. Men det är en mycket krävande process att göra denna kunskap personligen användbar – något som Larsson uppenbarligen inte har lyckats med trots intensiva studier. Man måste alltid personligen ta ställning till de föreställningar som framförs och inte automatisk ta över någon annans attityd. Att som Larsson hålla på att diskutera huruvida Freud hade rätt eller fel, gjorde si eller så blir bara så tröttsamt.
Tomas Wånge, relationell psykolog
Breger, L. (2000) Freud. Darkness in the Midst of Vision. N.Y.: Wiley
Gay, P. (1988) Freud. Stockholm: Bonnier, 1990.
Roazen, P. (1971) Freud and His Followers. N.Y.: Da Capo Press 1992.
Roudinesco, E. (2014) Freud: In His Time and Ours. (Eng. övs.) London: Harvard, 2016.
Wånge, T. (2019) Relationell Psykoterapi: introduktion & idéhistoria. Sthlm: BoD – Books on Demand
