Billy Larsson besvarar replikerna på hans debattartikel om Freud.
I sina repliker till mig har Engström, Wånge och Wahl tre saker gemensamt.
För det första verkar ingen av dem ha läst min bok, utan nöjer sig med att informera sig om min syn på Freud genom att har läst sådant som min artikel i Kvartal, intervjun i DN, samt min artikel i PT (1). Jag välkomnar verkligen dialog, men den som nöjer sig med att bilda sig en uppfattning om något enbart genom att läsa artiklar blir förstås begränsad som samtalspartner, och risken för missuppfattningar blir också stor. Och även risken för att man upprepar myter om Freud blir förstås stor när man har så vag kännedom om kritiken.
För det andra, det som de tre mest vill försvara är den psykoanalytiska traditionen. Nu är det ju så att även jag försvarar huvudfåran i den traditionen. Den ende som jag kritiserar förutom Freud är Jaques Lacan, samt nämner att när jag gick på psykologlinjen var jag tveksam till Melanie Kleins utvecklingspsykologi.
I positiva ordalag nämner jag psykoanalytikerna John Bowlby, Peter Fontagy, Emanuel Peterfreund och Daniel Stern. I mitt kapitel om hur terapiskolorna blir allt mer lika varandra, lyfter jag även fram den moderna affektfokuserade psykodynamiska terapin. Det finns därför allmänna resonemang i Engströms Wånges och Wahs repliker som jag kan instämma i.
För det tredje bemöter ingen av dem den allvarliga kritik som jag har kommit med.
Man bör komma ihåg att Freud ansåg sig ha bevisat sådant som pojkar har en medfödd rädsla för att kastreras av sin far, att kvinnor lider av penisavund, och att neuroser har sitt upphov i barnets sexuella läggning i åldern tre till fem år.
Den som anser sig ha ”bevisat” sådant som uppenbarligen är fel – jag antar att varken Engström, Wånge och Wahl tror att dessa teorier stämmer – måste tillgripa märkliga resonemang. Jag granskar hur denna bevisföring ser ut, och menar att den åstadkoms genom en kombination av självbedrägeri och medvetna lögner från Freud sida. I min artikel i PT ges ett exempel på självbedrägeri, och ett på en medveten lögn. Noterbart är att ingen av de tre kritikerna försöker bemöta dessa exempel.
Det var tre generella kommentarer, men jag kan även göra några som gäller respektive replik.
Engström skriver ”När Larsson talar om vetenskap är det troligt att det rör sig om en syn på vetenskap som bygger på naturvetenskapens ideal om säker, slutgiltig och värdeneutral kunskap.” Svaret är nej. Jag bygger min uppfattning på att man inte får fabricera evidens, och inte får vilseleda läsaren om hur teorierna uppkommit. Sådant krav är förstås inte naturvetenskapliga utan allmängiltiga krav på en forskare.
Engström skriver också ”Hur framgångsrik Freud själv var som behandlare är nog svårare att avgöra än Larsson låter påskina.” Det är inte helt lätt det medges, och jag för en nyanserad diskussion om detta i min bok. Men av Engströms sätt att skriva gissar jag att hon inte läst Mays bok Freud at work: On the history of psychoanalytic theory and practice, with an analysis of Freud’s patient record books, från 2018, för den ger bättre underlag än något tidigare material. Dessutom framgår det av Freuds skrifter att Freud vill lura läsaren till att tro att han var en mer framgångsrik behandlare än han faktiskt var.
När det gäller Wånge verkar han ogilla omslaget på min bok, där Freud har en sexuellt anspelande nyckel i sin hand. Men jag driver inte med Freud. Betänk vad Freud skriver om barnets sexualitet, den rymmer ”nyckeln till varje neuros” (2). Bilden är därför vald av två skäl. Det ena är för att jag tycker att Freuds nyckelmetafor på ett utmärkt sätt sammanfattar Freuds tänkande. Det andra är att dagens psykoanalytiker inte vill låtsas om att Freud ansåg att sexualiteten var nyckeln för att förstå psykiska problem. Men det tål att påminnas om, för tankegången är viktig för Freud.
Wånge påstår att han citerar mig när han skriver ”Viktigast var att påvisa att inget vi fått lära oss om Freud stämmer”. Givetvis har jag inte hävdat något så orimligt. Vad jag skrev var att jag ville ”påvisa att nästan inget vi fått lära oss om Freud stämmer”. Det är en viktig skillnad, och syftar på vad jag fick lära mig om Freud på psykologutbildningen.
Wahl för sin del menar att jag tycks vara ute efter ”ett karaktärsmord” på Freud och han undrar över ”Billy Larssons uppenbara hat” mot denne nydanande man. Det kan därför vara läge att framhålla följande.
Jag gillar Freud, tycker han är fascinerande. I min bok skildrar jag hur Freud kämpar mellan en sanningssökande sida och en framgångssökande sida, där den sistnämnda vinner i slutändan. Den uppfattningen belägger jag med många hänvisningar till Freuds texter. Ingen som läser boken kan rimligen se den vare sig som ett karaktärsmord, eller driven av hat.
Dessutom hävdar Wahl att Freud börjar ”lyssna till människor som ur sina inre världar hämtar fram märkliga och plågsamma livsfragment”. Denna myt upprepas och upprepas. Men så länge ingen kan påvisa att den stämmer, hävdar jag att motsatsen är den som har stöd i fakta: Freud fantiserade ihop uppfattningar om hur psykiska problem uppstod, och försökte sedan få patienterna att bekräfta det Freud kommit fram till.
Wahl gör också en något märklig koppling mellan kritik av Freud och klimatfrågan. Han skriver att vi står i början av en klimatkatastrof där ”otaliga barn och unga kommer att behöva träffa någon som kan fråga ”Vad vill du prata om?” Och därefter lyssna till raseriet, maktlösheten, uppgivenheten och det bottenlösa föraktet – delvis i enlighet med en metod som trevande och famlande utvecklades i Wien med början för mer än 120 år sedan. Alternativet till lyssnandet kommer i många fall att bli medicinering”.
Som klimatengagerad psykolog som skrivit en bok om just ”Klimatkatastrofens psykologi” så gläds jag av Wahls engagemang. Men i Wahls värld verkar just de psykologer som är inspirerade av Freuds teorier ha speciell fallenhet för att ta sig an unga med klimatångest. Jag begär inte att Wahl, som är författare, ska ha inblick i området, men vill påstå att det inte finns en sådan koppling. Wahls oro för att barn ska få medicin och inte samtal om Freud förlorar sin hjältestatus, vill jag bestämt hävda är obefogad.
Till sist. Jag har full förståelse för att om man inte är insatt i den kritik som Freud fått från ungefär 1970 och framåt, framstår min uppfattning om Freud som konstig, orättvis och kanske bisarr. Men till slut måste ju vad som är fakta spela roll för vad som är sant även gällande Freud. Jag kan därför bara hoppas att med tiden kan de som kritiserar min uppfattning försöka belägga vilka av de 18 myter som jag beskriver i min bok som inte stämmer. Det vore ett bättre alternativ än att komma med allmänna resonemang, som jag ofta kan instämma i, men som är utan relevans för något som jag hävdar om Freud.
1 Wånge verkar dock ha bläddrat i boken eftersom han tar upp att jag i min översikt av den svenska debatten om Freud nämner att psykologen Tomas Videgård skrivit en artikel om Freud i Ordfront. Wånge verkar ogilla att den artikeln illustrerades av en bild där Freuds näsa såg ut som en penis. Jag har förstås inget ansvar för hur bilderna i Ordfront ser ut.
2 Freud, S. (1928, 2007). Dostojevskij och fadermordet. I Konst och litteratur. Stockholm: Natur och Kultur (s. 398).
Billy Larsson
