Psykologen Tanja Suhinina har både arbetat som telefonsexförsäljare och tagit en master i sexologi.
Nu vill hon inspirera psykologer att prata om sex i terapirummet.
Text: Anna Wahlgren
Psykologsveriges Rihanna står det i Tanja Suhininas twitterprofil. I jämförelse med duktiga Beyoncé framstår Rihanna som slarvig, samtidigt är det uppenbart att det finns så mycket kompetens bakom den röriga ytan, menar Tanja.
– Jag hämtar inspiration i det där kraftdjuret, i att både vara en sexuell varelse, och en jättekompetent yrkesperson.
Tanja har alltid gått sin egen väg. Ta bara hur hon tog sig in på psykologprogrammet. Hon hade skrivit 2,0 på högskoleprovet, men behövde ett års arbetslivserfarenhet, det var svårt att få jobb, och Tanja började knega som telefonsexförsäljare. En erfarenhet som hon skrev en bok om, under termin ett på utbildningen.
– Jag pratade och männen runkade. Jag försökte spica upp samtalet, och berättade vad jag hade på mig. Jag var rätt bra, jag tyckte inte att det var särskilt svårt. Jag hade en ung röst, dessutom en brytning. För mig var det ett perfekt jobb. Jag har alltid tyckt att sex är intressant och jag visste från början att jag som psykolog skulle jobba med sexualitet.
Säger Tanja och skrattar högt. Det gör hon ofta under intervjun. Hon pratar fort och engagerat, rör sig mellan akademiska termer och popkulturella referenser, kryddat med en hel del svordomar.
Tanja lever icke-normativt på mer än ett sätt. Hon är både poly och barnfri. För några år sedan steriliserade hon sig, en erfarenhet som hon skrev en krönika om i tidningen Ottar.
– Att jag har blivit polypsykologen med hela svenska folket är lite dubbelt. Jag vet att folk tycker att flersamhet är spännande, men för mig är det vardag. Jag lever flersamt, men det är inte viktigt för min identitet. Det är ungefär lika intressant som vad jag ska äta till middag. Jag har också svårt att förstå att man kan ha som identitet att vara barnfri. För mig är det mer: Jag föddes barnfri, sedan fortsatte jag att inte ha barn.
Varför inte ta allt från början? Hur var det med den där brytningen? Jo, Tanja är född i Sovjet-unionen. Föräldrarna möttes på högskolan i Leningrad, där båda läste kemi. De blev tidigt föräldrar, när Tanja föddes var de 19 respektive 20 år. De skilde sig några år senare och Tanja flyttade med sin mamma till Lettland, där morföräldrarna fanns.
– Vi är alltså inte letter, utan baltryssar. Jag växte upp i en stad utanför Riga med 20 000 invånare och fem fabriker. I efterhand har jag fått fundera över det faktum att min familj flyttade till Lettland som en del av ockupationen. Vi var ett politiskt maktmedel i och med att man flyttade in högutbildade ryskspråkiga. Det var morfar som blev kommenderad på sextiotalet.
Pappa då? Jo, han är från Sydryssland, Sotji-trakten, där kosacker är ett koncept på riktigt, enligt Tanja.
– För att vara ett ryskt barn med skilda föräldrar har jag jättemycket kontakt med min pappa. Jag får ofta frågor om vad min familj i Ryssland tycker om att jag lever icke-normativt, och då är mitt svar att de inte vågar säga ett pip. Min släkt har gift sig, skilt sig och haft otrohetsaffärer hela livet. Mamma gifte sig så småningom med en svensk man, det var så vi hamnade i Sverige.
Tanja ursäktar sig plötsligt, undrar om det blir för mycket information på en gång?
– Jag är väldigt damp. För några år sedan fick jag en adhd-diagnos. När vi läste om adhd på psykologprogrammet blev jag övertygad. Jag var nästan rädd för att jag inte skulle få en diagnos, jag hade redan börjat bygga en identitet kring adhd.
Tanja flyttar med sin mamma till Stockholm och börjar så småningom att läsa teknisk fysik på KTH. Hon inser snart att hon inte är tillräckligt intresserad, och hoppar av. Hon byter bana, och i dag har hon två masters, i psykologi och sexologi.
– När mina svenska kompisar läste strökurser, så ville jag ha en examen. Det där är en invandrargrej, man vill ha papper på allt. Och man ska helst läsa något som räknas i hemlandet. Pappa blev så småningom läkare, och det var traumatiskt för honom att jag inte valde samma bana. Först när jag berättade för honom att jag kan jobba inom psykiatrin blev jag godkänd: »Aha, så du kan jobba kliniskt, men då är du ju nästan läkare.«
Att komplettera psykologutbildningen med en master i sexologi hade länge varit Tanjas plan, och hon kallade sig inte sexolog förrän hon faktiskt hade en examen.
– Sexolog är inte en skyddad titel, mina ingenjörskompisar skulle kunna kalla sig sexologer om de vill. Jag ville ha ett bevis för att sexualitet inte bara är något som jag tycker är skoj, utan att det faktiskt är något som jag kan mycket om. Att vara sexolog är en kompetens. När jag pratar om sex låter det kanske enkelt, men det ligger flera hundra högskolepoäng bakom det jag säger.
Men varifrån kommer hennes sexintresse? Tanja skyller delvis på Sovjetunionens upplösning. Då skedde den sexuella revolutionen snabbt, sex gick från att inte få nämnas någonstans, till att det vimlade av annonser med prostituerade i dagstidningarna. Hon växte upp med att läsa ryska Cosmopolitan, en ovanligt bra tjejtidning där kolumner om Pussy Riot blandades med sminktips.
– Jag tror att tidningen lyckades förmedla en peppig bild av sex. Jag har inga negativa erfarenheter av sex, jag har aldrig, varken som barn eller vuxen, varit med om ett övergrepp. Jag var ganska ful som ung, och det var rätt najs. Jag slapp äldre män som raggade på femtonåringar. Jag blommade ut några år efter tjugo, och det tror jag var bra för mig. När jag väl hade sex så var jag taggad.
Inom psykologkåren är kunskapen om sexualitet tyvärr låg och det största problemet är att man inte alltid förstår det, enligt Tanja. Men egentligen är det fullt logiskt. Undervisningen i sexualitet på psykologprogrammet är ju i princip obefintlig. Tanja har räknat ut att hon hade åtta timmars sexualkunskap under det fem år långa psykologprogrammet. Konsekvensen blir att psykologer inte pratar sex med stora patientgrupper som faktiskt skulle behöva det. Hon träffar ofta patienter som har gått i parterapi med en parterapeut som undvikit att prata om sex.
– Men sexualitet är förstås relevant för fler än parterapeuter. En av de mer kända biverkningarna av ssri är sexuella problem, minskad lust och svårigheter att få orgasm. Men ingen talar om det på riktigt. Det här är en stor, vit elefant i terapirummet.
Tanja målar upp en standardsituation i vårdsammanhang. Både psykolog och patient väntar på att den andra ska börjar prata om sex. Men ingen kommer till skott och sexsnacket uteblir. Psykologen har förstås ansvaret för situationen, och bör ge patienten tillåtelse, kanske genom att bara säga: »Jag kommer att fråga dig om hur dina bekymmer påverkar viktiga områden som sömn, socialt liv, mat, sex och jobb.«
Varför undviker psykologer att prata om sex? För att de inte lärt sig att de ska göra det, för att de inte vet hur man pratar om sex professionellt, och för att de tror att deras patientgrupp inte är intresserad, är det korta svaret. Många är dessutom rädda för att det ska komma upp något som de inte vet hur de ska handskas med.
Och så har vi det här med vokabulären. Hur pratar man egentligen om sex? Om man jobbar med barn är kanske snopp, snippa, gos och mys bra ord.
– Knulla är ett typiskt ord som många psykologer tänker att man inte ens får säga till patienter. Många tycker att de latinska orden för könsorgan – penis, slida och vagina – är användbara. Varför ett dött språk skulle funka så bra i det här sammanhanget är dock lite oklart. Jag säger ofta knulla, kuk och röv, men en psykolog som är äldre eller yngre kanske vill använda helt andra ord. När jag gick i egenterapi envisades min psykolog med att kalla sex för »att ha närhet«. Om jag sa ligga, så kontrade han med att »när du har närhet med din partner«. Närhet är ett jättebra ord om man pratar om närhet. Närhet och sex är två olika saker, som ibland överlappar.
Till Tanjas mottagning kommer många flersamma. Någon vill öppna upp förhållandet, men vet inte hur man går tillväga. En annan vill öppna upp, men partnern vill inte. Men det kommer också par som lever i en öppen relation, och vars problem inte handlar om flersamhet, men som inte vill gå till en vanlig psykolog för att de är rädda att bli dömda. Ibland tipsar andra psykologer om Tanjas mottagning, och det är bra, tycker hon.
– Jag är öppen med att jag har adhd. Därmed är det många patienter med adhd som söker sig till mig, de tror att jag är expert på adhd. Men det är jag inte. Jag känner till grunderna, men jag behöver hitta go to-folk för att skicka patienter vidare. Sexualitet är också en kompetens, man kan inte uttala sig om sexualitet bara för att man själv har legat. Om man inte har kunskaper i ämnet måste man hänvisa till experter, och då gäller det att veta var de experterna finns. På samma sätt som man måste veta var dietister finns.
Sex är viktigt, men man ska inte överskatta sexets betydelse, säger Tanja oväntat.
– Det finns faktiskt ganska många människor som inte tycker att sex är så viktigt, det måste vi också förhålla oss till. Det sägs ofta att samhället är så sexfixerat. Well, gå till Pressbyrån och räkna hur många tidningar som handlar om sex och hur många som handlar om Soduko, säger jag då. Vi ska varken överhajpa eller underhajpa sex.
Att jobba med sexualitet är också dubbelt, enligt Tanja. Å ena sidan är det väldigt roligt. Om hon ska föreläsa vet hon att det kommer folk. Å andra sidan betraktas sexualitet sällan som en kompetens eller som något psykologerna förväntas kunna. Det är till exempel svårt att bli anställd som sexolog. Hon hade själv föredragit att vara anställd, men det finns i princip inga tjänster.
– Jag har varit beroende av min persona för att bygga upp mitt rykte i psykologsverige. Och jag har engagerat mig i psykologdebatten. Till skillnad från andra psykologer tänker jag absolut inte gnälla på Facebookgruppen. Där är jag väldigt aktiv, och jag har inga problem att säga vad jag tycker.
Det är lätt att vara bad girl i Psykologsverige, säger hon med ett skratt.
– Nuförtiden har jag inga problem med om andra psykologer skulle döma mig. Att vara trovärdig är förstås viktigt för en psykolog. Men vad är trovärdighet? Många tycker att man inte ska lämna ut sig. Att berätta att man har två barn är inget problem, men om man väljer att säga något om sex blir det genast mer komplicerat. Om man, som jag, twittrar om sitt festliv klockan två på natten tycker vissa att man tappar i trovärdighet. Men jag vill inte tråka ner mig helt bara för att jag är psykolog. Och om man nu är sexterapeut ger det väl lite trovärdighetspoäng att se ut som om man faktiskt knullar? Där hämtar jag kraft i Rihanna igen.•
Fakta/Tanja Suhinina
Ålder: 37 år.
Bor: I lägenhet i Solna i Stockholm.
Familj: Barnfri, dejtar.
Yrke: Legitimerad psykolog och sexolog. Driver mottagningen Eros & Psyke i Gamla stan i Stockholm, skriver och föreläser.
Aktuell: Med boken Varför har man sex?, som ges ut på eget förlag.
3 x
Att prata sex med klienten
1) Landa i att sex finns.
Acceptera att sexualitet nog är relevant för många av oss psykologer.
2) Läs på
Det har kommit ut flera bra böcker på svenska de senaste åren, Sexologi för psykologer och psykoterapeuter, till exempel. Min nya bok kan också vara en bra utgångspunkt. Den handlar om att förstå motivationen bakom sin egen sexualitet. Med hjälp av ledtrådar och exempel får läsaren stöd i att reflektera över sina drivkrafter.
3) Hitta ditt sätt att prata om sexprofessionellt.
Ta inspiration av andra, lyssna på
poddar, läs böcker, och hitta dina uttryck för sexpraktik och könsorgan.
