Det är skralt med behandlingar vid självskadebeteenden, anser psykologen och forskaren Magnus Nilsson.
Nu har han fått 250 000 kronor från Suicide Zero för ta reda på mer.
Vilken kunskap saknas om självskadebeteenden?
–Det saknas fortfarande mycket. Några uppenbara kunskapsluckor är dock vilken roll stigma och attityder till självskadebeteende spelar för prevalens och hjälpsökande. Sen saknas det också interventioner som enklare kan nå fler människor.
Vad är det du ska försöka ta reda på?
–Min forskning handlar i grund och botten om varför vissa personer med psykisk ohälsa börja skada sig och andra inte. Sen har jag även utvecklat ett instrument för att mäta allmänhetens attityder gentemot självskadebeteende.
Vilka myter finns kring självskadebeteenden?
–Det finns många. En uppenbar myt är kanske att folk gör det mest för att få uppmärksamhet.
Vilka behandlingar finns det stöd för idag?
–Det finns gott stöd för behandlingar riktat mot emotionell instabil personlighetssyndrom (EIPS) och självskadebeteende. För behandling av självskada i sig, oavsett diagnos, är det mer skralt. Det är synd då självskadebeteende är väldigt vanligt även för personer utan EIPS. En behandling som det satsats en del på i Sverige och som har förhållandevis gott stöd är Emotion Regulation Group Therapy.
När är det dags att söka hjälp?
–Det är viktigt att se behandling för självskadebeteende som en helhet. Kanske finns det andra faktorer i ditt liv eller i ditt mående som bidrar till att du har impulser att skada dig? Då kan det vara bra att söka hjälp tidigare för de problemen, även om du inte skadar dig. Om du redan har börjat skada dig bör du söka hjälp oavsett.
Varför intresserar du dig för detta område?
–Det är ett jätteintressant fält där psykologi, biologi, medicin och genusvetenskap kan mötas. Sen finns det mycket att vinna; mycket lidande att förhindra.
