Skjuta upp, vänta, göra i morgon … Vi är många som kan relatera till prokrastinering, men det är Alexander Rozental som har fört upp begreppet på dagordningen.
– Det fångar något mer än att bara skjuta upp saker, säger han.
Text: Anna Wahlgren
Alexander Rozental har pratat uppskjutandebeteende i Framgångspodden, Wall Street Journal och i kvällstidningarnas söndagsbilagor, men själv dansar han inte på deadline. Alexander Rozental kan allt om uppskjutandets lockelse, och han vet att det inte är en framgångsfaktor. Det är han som har satt begreppet prokrastinering på mediekartan. Ett tag var ordet så hajpat att det var en bubblare på Språknämndens nyordlista.
– När jag och journalisten Lisa Wennersten skrev boken Dansa på deadline så direktöversatte vi procrastination från engelska. Det är möjligt att någon redan hade använt begreppet på svenska, men det var nog vi som lyfte upp ordet och populariserade det. Det faller inte särskilt bra på tungan, många har svårt att säga prokrastinering. Men jag tycker ändå att det är ett bra ord för det fångar något mer än att bara skjuta upp saker. Det härstammar från latinets pro crastinus. Pro betyder »framåt« eller »till förmån för«, och crastinus, ”av morgondagen”. Direktöversatt från latin blir det alltså »till förmån för morgondagen«.
Under psykologutbildningen stötte Alexander Rozental på en patient som hade stora problem med uppskjutandebeteende. Sen dess har det varit ett av hans fokusområden. Han har både forskat och undervisat om prokrastinering, dessutom har många av hans patienter just det här problemet.
– De flesta av mina patienter är unga och befinner sig i brytpunkten mellan två sammanhang, mellan gymnasiet och universitetet, eller mellan universitetet och arbetsliv. Det är då problemet brukar bli mer framträdande. Plötsligt behövs mer struktur. Själv missar Alexander inte en deadline. Det kan man räkna ut bara genom att titta på hans skrivbord. En enkät som snart ska skickas ut till respondenterna ligger i en prydlig hög. En påse med nötter och en banan är så snyggt uppställda att det ser ut som att de ingår i ett stilleben. På bildskärmen sitter en rad postitlappar i olika färger fastklistrade på en symmetrisk rad. Tio gula, tio rosa, tio gröna. Det står ingenting på lapparna. Alexander vill bara ha dem redo ifall han vill markera något intressant som han läser i en bok.
– Ja, jag är strukturerad. Men också samvetsgrann och plikttrogen. Det jag tar mig an ser jag till att leverera.
De flesta av livets dåliga samveten har han tagit tag i. Träningsrutiner, pensionssparande, garderobsstädning. Samtidigt är han inte mer än människa, han har också sina akilleshälar.
– Körkortet har jag exempelvis prokrastinerat till min mans förtret, så jag är inte en supereffektiv robot i allt jag gör. Jag är ganska duktig på att njuta av livet. Jag har träffat många stresspatienter genom åren och jag vet hur viktigt det är att upprätthålla en balans mellan arbete och fritid. Jag tycker om mat och kultur, och jag försöker att inte fästa mig vid bagateller. Det var länge sedan jag slutade korrekturläsa intervjuer med mig till exempel. Allt kanske inte blir hundra procent rätt, men jag tänker att det viktigaste är att budskapet når ut till en bred allmänhet. Vad gäller körkortet är jag väl helt enkelt inte tillräckligt motiverad. För mig finns det inget värde i att ha körkort. Förutom att min man inte ska behöva köra hela tiden. Fast jag har ingen deadline för körkortet, så det går faktiskt att ifrågasätta om man verkligen kan kalla det prokrastinering. Eller försöker jag bara ursäkta min förhalning? undrar han leende.
Redan på gymnasiet visste Alexander Rozental att det var psykolog han ville bli.
– I hela mitt liv har jag fått höra att jag är en inlyssnande individ, och att jag verkar ha ett intresse för att sätta mig in i andra människors upplevelsevärld. Dessutom hade jag förmånen att ha en bra gymnasielärare i ämnet psykologi. Det fanns ingen tvekan, det var psykolog jag ville bli. Jag gick grundutbildningen i Linköping, och doktorerade på Stockholms universitet.
Alexander Rozental är uppvuxen på Stora Essingen i Stockholm, och är yngst av tre bröder. Pappa drev en egen resebyrå, mamma jobbade på posten. Namnet Rozental är judiskt. Det är Alexander Rozentals pappa som är jude. Han flydde från Polen på 1960-talet och åkte först till Paris där han mötte kärleken i Alexanders au pair-arbetande mamma. Sen flyttade de båda till Sverige.
– Farfar förlorade sin första familj, fru och dotter, under andra världskriget. Sen träffade farfar min farmor, som var ryskortodox. Pappa var deras enda barn. Som många andra judar startade farfar alltså om sitt liv efter kriget. Tyvärr har jag väldigt få minnen av farmor och farfar, de dog när jag var liten. Pappa växte upp i spillrorna av en judisk kultur som hade varit väldigt högtstående fram till andra världskriget. I samband med studentrevolutionerna på 1960-talet tvingades han fly från Polen. Det var då landet kastade ut den återstående judiska befolkningen. Upplevelsen av att bli utkastad från sitt eget land förändrade pappas bild av Polen. På grund av det fick varken jag eller mina bröder lära oss polska.
Alexander Rozental gillar att försöka hitta nya perspektiv och han har fått mycket uppmärksamhet för sin avhandling, som handlar om negativa effekter av psykoterapi. Han är övertygad om att terapi kan vara skadligt.
– Om terapin är potent nog att åstadkomma ett positivt utfall så är det ju rimligt att tänka sig att den också är potent nog att vara negativ för vissa patienter. Lite grovt brukar man säga att mellan fem och tio procent av alla patienter försämras under sin behandling, åtminstone när det handlar om depression och ångest. Vi behöver ha koll på det här, mäta det på något sätt. Är det ett känsligt ämne i kåren?
– Både och. Majoriteten tycker att det är jätteintressant. Många berättar om egna patienter som försämrats under behandlingen trots att man gjort allt man ska. Men det finns absolut en andel inom kåren som är negativt inställda. För det pekar på något som är känsligt för den enskilde utövaren av psykoterapi – nämligen att de negativa effekterna faktiskt kan bero på dig. Att det är du som psykolog som orsakar dem. Vi enas om att en journalist kan skriva en dålig text och att en läkare kan misslyckas med en knäoperation. Varför skulle en psykolog inte kunna göra fel?
– Det har funnits en uppfattning bland psykoterapeuter och psykologer att fel inte existerar. Om det har hänt något negativt i behandlingen så har det berott på patienten, eller på någon yttre faktor. Man har alltid lagt skulden hos någon annan. Man har inte sett att man själv har kunnat göra saker i terapin som har fått oönskad effekt hos patienten. Numera finns det ganska mycket forskning, framför allt i USA och Storbritannien, som pekar på en stor variation i hur det går för patienterna beroende på vilken psykolog de träffar. Det finns en andel superterapeuter, som Alexander Rozental kallar dem. Alltså psykologer som lyckas få bättre utfall än genomsnittet. Men det finns också en andel toxiska terapeuter som tycks ha negativ påverkan på sina patienter. I praktiken betyder det att vissa psykologer helt enkelt inte är lämpade för yrket. Det är förstås en väldigt känslig fråga, medger Alexander Rozental. Han efterlyser ökad kontroll i hur enskilda psykologer jobbar, men säger att det är svårt att säga exakt hur en sådan kontroll skulle se ut och vad den skulle få för effekter. Finns det risk att det påverkar lönesättningen? Anställningen?
– Vi har inte ställt oss de här frågorna tidigare för det har ju inte funnits någon transparens. Men jag tycker att vi ska ha den transparensen. Visst är det känsligt att det handlar om enskilda medarbetare. Men varför ska man inte kunna ställa krav på enskilda anställda? Särskilt om det drabbar patienterna. Behöver psykologen mer handledning? Har den det jobbigt privat? Är det rent av så att den inte är lämplig för yrket? Det här behöver arbetsgivare och patienter veta. Själv känner han sig bekväm med att bli granskad. För att vidareutvecklas som psykolog och garantera att han ger bästa möjliga vård, uppmuntrar han mätningar.
– Arbetet är ju också en lärandeprocess. Om jag inte blir utvärderad får jag heller aldrig veta hur det går för mig och mina patienter. Då kan jag bara utgå från min magkänsla, och magkänslan leder sällan rätt. Forskning visar att psykologer som utgår från sin magkänsla när de ska predicera hur det kommer att gå för en patient oftast har fel. Som forskare gräver Alexander Rozental vidare i ämnet. Tillsammans med en kollega är han just nu involverad i en studie som handlar om IVO-anmälningar mot psykologer.
– Anmälningarna handlar både om renodlade etiska felsteg som att inleda en sexuell relation med en patient, och om mer diffusa övertramp som att bli för personlig med sin patient. Psykologutbildningen behöver bli mycket bättre på att ta upp etiska frågor. I stället för att på ett ganska fluffigt sätt prata om etiska förhållningssätt borde man utgå från konkreta fall: »I den här anmälan så hände detta, låt oss diskutera vad psykologen gjorde för fel och försöka lära oss av det.« De flesta psykologer vet förstås var gränsen går. Men inte alla. Om jag till exempel är väldigt öppen som person så kanske jag delar för mycket information med patienten, det är ett typiskt exempel på något som skulle vara bra att diskutera. Den typen av lärandeperspektiv har inte funnits i utbildningen, i stället har man nöjt sig med att hänvisa till Psykologförbundets etiska riktlinjer som är otroligt abstrakta. Alexander Rozental är tacksam för sitt eget trygga familjeliv. I efterordet till en av böckerna tackar han André som »lyssnar, frågar och låter mig spendera så mycket tid framför böckerna«. Alexander har gift sig med en norrlänning. Maken André har knappt en hemby att hänvisa till, han är bokstavligen uppvuxen mitt i skogen, några mil utanför Överkalix. Alexander älskar de där omgivningarna. I somras plockade han så mycket hjortron att det räckte till fem liter sylt. Han har tagit jaktlicens och ser fram emot den stundande älgjakten. Inte för att han någonsin har skjutit ett djur, men han uppskattar skogen, tystnaden och gemenskapen med sin nya familj. André, däremot, är inte lika intresserad, han är den ende i familjen som inte jagar, han stannar helst hemma i stugan när de andra ger sig ut på jakt. Jag vill att Alexander ska kolla sina citat innan jag mejlar texten till redaktionen. Jag gör en kvick överslagsräkning i skallen. På fredag kan du ha texten, säger jag till Alexander. Han ser tveksam ut.
– Oj, det var snabbt, säger han. Är det en målsättning som funkar, skapar hon inte fel förutsättningar från början, hör jag hur han tänker. Men vi bestämmer fredag. För att nå mitt mål tänker jag följa Alexander Rozentals riktlinjer. Dela upp uppgiften i mindre delmål och tro att jag klarar det: »Jag kommer att få ihop texten och den kommer att bli bra.«
Fakta Alexander Rozental
Ålder: 35 år.
Bor: I lägenhet i Traneberg i Bromma i Stockholm.
Familj: Maken André.
Bakgrund: Psykolog och doktor i psykologi vid KI. Har specialiserat sig i prokrastinering, perfektionism, sömnsvårigheter och stressrelaterad ohälsa. Har skrivit böckerna Dansa på deadline och Tio i tolv (Natur & Kultur).
Aktuell: Med en behandlingsstudie för personer med svår perfektionism och en enkätstudie som ska undersöka sambandet mellan prokrastinering och adhd.
