Tove Ringmar är nyligen hemkommen från Sydsudan där hon jobbat med Läkare utan gränsers projekt att få forna barnsoldater att återvända till ett civilt liv. Till vardags arbetar hon med Sverige tyngsta kriminella på anstalten Hall utanför Södertälje.
–Jag tycker att det känns meningsfullt att verka i miljöer där behoven är stora.
Text: Anna Wahlgren
Vi ses i Tove Ringmars lägenhet i en Stockholmsförort. Yogamattan som hon hade med till Sydsudan står i ett hörn, köksbordet pryds av ett färgrikt tyg från Uganda och mitt på bordet står en skål med nypoppade popcorn. I soffan ligger en hög med filosofiska böcker – Tove Ringmar läste filosofi innan hon började på psykologprogrammet i Stockholm. Nu har Tove varit hemma i några månader och hon har börjat acklimatisera sig till den svenska vardagen.
– Många känslor kommer först när man är hemma igen. Ett tag var jag väldigt arg på världen. Att den är så orättvis. Att vi som mänsklighet tillåter att barn växer upp under sådana här omständigheter. Att de ekonomiska skillnaderna är så stora.
Konflikten i världens yngsta land Sydsudan är sorgligt underrapporterad, menar Tove Ringmar. Väpnade gruppers rekrytering av barn är bara ett av problemen. Här pågår en extrem humanitär kris. Sydsudan är ett av världens fattigaste och farligaste länder med stora flyktingströmmar. De senaste åren beräknas det ha dött lika många i Sydsudan som i Syrien.
– Men det är det knappt någon som känner till. Sydsudan är en blind fläck på kartan.
För ett år sedan släppte väpnade grupper ett tusental barnsoldater i den lilla staden Yambio i sydvästra Sydsudan, precis vid gränsen till Kongo-Kinshasa. Frisläppningarna skedde i omgångar och möjliggjordes tack vare samordnade insatser mellan sydsudanesiska myndigheter och FN. Läkare utan gränser har länge funnits på plats i regionen och i samband med frisläppandet startades ett projekt direkt riktat mot de forna barnsoldaterna. Tove var en av fyra psykologer, från olika delar av världen, som reste till Sydsudan.
– Jag hade länge tänkt åka ut i världen och jag sökte till Läkare utan gränser. Organisationen matchar ens kompetens med olika projekt. Jag talar spanska och tänkte att jag nog skulle hamna i Latinamerika. Men så presenterade de Sydsudan. Jag funderade mycket över hur det skulle vara att jobba med just barnsoldater. Det lät superspännande, men jag kände också en viss rädsla. Sydsudan är ett av de farligaste länderna för humanitära arbetare. En av de första BBC-poddarna jag lyssnade på efter att ha fått beskedet att jag skulle dit handlade om en attack mot ett hus med hjälparbetare. Flera hade blivit våldtagna, andra dödade. Börjar man läsa på om Sydsudan är det nog naturligt att känna en viss rädsla, men det var aldrig så att jag tvekade att åka. Och när man väl är på plats så blir ju arbetet vardag.
Barnen – flickor och pojkar i åldrarna 12 till 19 år – hade varit tillfångatagna i månader, till och med år. De flesta hade kidnappats när de var på väg till skolan eller till arbetet på familjens lilla jordbrukslott. Under tiden i fångenskap utsattes barnen för hot, misshandel, tortyr och sexuellt våld.
– De allra yngsta barnen fick göra hushållsarbete som att hämta vatten och laga mat. Resten tränades till att bli soldater. De både utsattes för våld och tvingades att själva misshandla, döda och våldta. De ställdes inför omöjliga val som att: »Vi skjuter din bror om du inte skjuter den här personen«. Flickorna hade nästan alltid blivit sexuellt utnyttjade, många hade blivit gravida vid tidigt ålder. Och nu skulle de alltså återvända till sitt gamla liv, vilket var en både svår och mödosam process.
Barnen led av stark psykisk ohälsa, däribland posttraumatisk stress, depressivitet, självmordsbenägenhet och aggressivitet. Men den psykiska ohälsan var bara en del i problemet, menar Tove Ringmar.
– Därutöver lever de ju i en extrem fattigdom vilket innebär en enorm påfrestning. De materiella behoven är oändliga. Att inte ha pengar till skola, mat, tvål och mediciner… Att ha en familj som kanske befinner sig på flykt. Att ens hus kanske har blivit nedbränt under tiden man har varit borta. Dessutom är Sydsudan säkerhetsmässigt osäkert. Även om landet har skrivit på ett fredsavtal så är det fortfarande mycket konflikter. Hela tiden sker det sammanstötningar och vi hörde ofta skottlossningar.
Tove Ringmar bodde i Läkare utan gränsers compound, läger, där det finns både el och ett helt okej fungerande internet. Hon hade en egen tukul, lerhydda med halmtak, som är vanlig i den här delen av Afrika. Hennes team jobbade med uppsökande verksamhet och de åkte runt i småbyarna utanför Yambi0 med sin mobila vårdcentral.
– Vi gick upp i soluppgången, packade in i jeeparna och gav oss i väg. I byn byggde vi upp en vårdcentral för dagen, med laboratorium, apotek, barnmorska och sjukvårdspersonal. Vårt projekt var specifikt riktat mot barnsoldater, men för att inte stigmatisera barnen så erbjöds också andra behandlingar.
Tove Ringmar var i Sydsudan i ett halvår. Vissa barn träffade hon bara någon enstaka gång, andra hade hon regelbunden kontakt med under hela tiden hon var där. Det finns ingen färdig mall för hur man arbetar i fält med forna barnsoldater och mycket av arbetet fick improviseras.
– Det var jättespeciella förutsättningar att jobba under. Bara en sådan sak som att jobba med tolk. Psykologyrket är så verbalt, språket är ju vårt verktyg, och även om det är en vanesak så kan det innebära en barriär att jobba med tolk. Man måste vara flexibel, kreativ och anpassa sig till situationen. Försöka hitta nya arbetssätt som ändå vilar på en teoretisk grund. Kontexten gjorde till exempel att vi inte kunde sätta igång regelrätta traumabehandlingar, det var helt enkelt för osäkert. Vi visste ju inte om vi skulle träffa klienten på nytt. Trots allt kände jag ändå att vi gjorde nytta, även om jag nog inte hade kunnat föreställa mig att utmaningarna skulle vara så stora. Kombinationen enorma behov och minimala resurser kunde kännas frustrerande.
Tove Ringmar berördes av många öden och i efterhand har hon undrat hur det har gått för barnen.
– Hela samhället är kaotiskt, men barnsoldater är extra utsatta. De riskerar att bli återrekryterade. Många kommer från upplösta familjer och ska försöka orientera sig i en fattig landsbygd. Det går nästan inte att vara mer sårbar. På ett sätt kan jag känna en maktlöshet: Kommer de att få det bättre? Kommer deras lidande någonsin att ta slut? Det finns ju inte direkt en socialtjänst att ringa om ett barn är utsatt för våld i hemmet. Samtidigt handlar det om barn och då finns det på något sätt alltid ett hopp. Att jobba med en tolvåring som försökt ta livet av sig, men som efter ett tag är på en helt annan plats, är helt fantastiskt.
Att Tove Ringmar själv har en internationell bakgrund hjälpte henne i Sydsudan. Hennes föräldrar är biståndsarbetare och familjen bodde fem år i Latinamerika. Familjen flyttade hem till Uppsala när Tove var tio år. Sen dess har hon pluggat i Frankrike och Brasilien, samt skrivit examensarbete i Uganda. Hon talar flytande engelska, franska, spanska och portugisiska.
– Intresset för internationella frågor och globala orättvisor har jag fått med mig hemifrån. Men också värderingarna, viljan att hjälpa andra. Dessutom har jag alltid haft ett personligt driv att upptäcka nya länder och kulturer.
Till vardags jobbar Tove på Hallanstalten i Södertälje med landets tyngsta kriminella. Hall har säkerhetsklass 1, den högsta säkerhetsklassen av de slutna anstalterna. Hon gjorde sin PTP där, gillade sitt arbete och har blivit kvar efter praktiken. Nu har det gått fyra år.
– Det är en population med extremt mycket psykiska ohälsa, jag skulle säga att det motsvarar psykiatrin om inte värre. Det är en tung problematik, otroligt komplext, med mycket samsjuklighet. Vi måste ständigt göra riskbedömningar och det finns ett stort säkerhetsarbete när man jobbar på en klass 1-anstalt.
Hall och Sydsudan – du väljer inte den enkla vägen?
– Jag tycker att det är lärorikt med utmaningar. Jag vill hela tiden sätta mig in i en ny typ av problematik. Så professionellt tycker jag att de här miljöerna är utvecklande. Men det handlar också om att det känns meningsfullt att arbeta i miljöer där behoven är stora.
Är du aldrig rädd?
– Jo, jag är rädd ibland. Och det tror jag att man ska vara. Förlorar man sin rädsla så kan man börja göra dumma saker. Jag var ju rädd innan jag åkte till Sydsudan. Jag blev också rädd när ebolan kom till Kongo. Vår bas var 40 kilometer från gränsen. Varje vecka var det misstänkta ebolafall i våra byar, och jag jobbade ju med sjukvård ute i byarna. Men för mig finns det som västerlänning ju oftast en utväg. Jag kan bli evakuerad om jag skulle vilja. Nästan alla mina kollegor kommer från regionen och för dem finns inga alternativ.
Det internationella perspektivet har breddat hennes register – också i arbetet på hemmaplan, menar Tove Ringmar.
– Man kan ha en intellektuell förståelse för hur det är att leva i krig eller fattigdom, men om man har befunnits sig i en sådan miljö så får man också en känslomässig insikt och en större förståelse för vad folk faktiskt kan ha varit med om. Att befinna sig i olika kulturer ger en kulturell kompetens, man blir flexibel av att möta människor med olika bakgrund.
Tove Ringmar är helt säker på att hon vill ut i världen igen.
Jag vill fortsätta jobba med global psykisk ohälsa. Det är ett otroligt outforskat, men ändå så viktigt, fält. Jag vet inte exakt hur mitt liv kommer att se ut, det är under utveckling så att säga. Kanske kommer jag att jobba inom en organisation, kanske med forskning. Men jag vill definitivt åka ut med Läkare utan gränser igen.
Fakta: Tove Ringmar
Ålder: 34 år.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Partner, mamma, pappa och fem syskon.
Yrke: Psykolog för Läkare utan gränser. Till vardags psykolog vid klass 1-anstalten Hall.
Utbildning: Psykologprogrammet vid Stockholms universitet.
Aktuell: Nyligen hemkommen från Sydsudan där hon arbetat för Läkare utan gränser.
