Psykologen Hanna Sahlin ger allt för att hjälpa patienter med borderline. DBT är metoden hon förespråkar för patientgruppen.
-Men färdigheterna borde komma ut till alla, säger hon.
Text: Maja Lundbäck
Hanna Sahlin sveper den långa koftan tätare omkring sig.
– Det är kallt, säger hon och vandrar ett par varv på sitt ljusgrå plastmattegolv i sitt lite för stora arbetsrum. Hyll-planen gapar nästan tomma, så när som på enstaka böcker och några utströdda pappersutskrifter.
Men här, vid Kompetenscentrum för psykoterapi i Liljeholmen, trivs hon. Vid denna avlägsna filial till Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet har hon huserat sedan april i fjol då hon intog rollen som studierektor.
– Jag gillar att vara chef igen och vi har duktiga lärare här, som brinner för att utbilda blivande psykoterapeuter och specialister i klinisk psykologi och annan psykiatrisk vårdpersonal, säger hon.
Det är en fredagsmorgon i februari och Hanna Sahlin gäspar, hon är visst lite trött. Det gäller att komma ihåg att hon faktiskt inte behöver arbeta kvällar, helger eller semestrar.
Att jobba mycket – alldeles för mycket enligt henne själv – var länge hennes melodi. Sista året som doktorand var särskilt hektiskt, speciellt mot slutet. Hon disputerade på självskadebeteende en fredag i april 2018 med sin avhandling »Deliberate self-harm – characteristics, clinical correlates and interventions«. Måndagen därpå lämnade hon in slutmanus till boken Känslor som kraft eller hinder – en handbok i känsloreglering, som hon skrivit tillsammans med kollegan och vännen Elizabeth Malmquist.
– Jag vill förmedla en annan syn på känslor än de två motpoler som är förhärskande i dag, där ena sidan hävdar att vi ska följa våra känslor vad vi än känner och där andra sidan anser att man ska vara förnuftig och rationell, inte känna för mycket eller jaga upp sig. Jag tror att många inte trivs i någon av de polerna, säger hon.
I och med disputationen satte Hanna Sahlin punkt för ett långt kapitel i karriären, det som kommit att kretsa kring självskadebeteende, ofta en del av symtombilden vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS. Men nyfikenheten på den grupp patienter som har de allra största känsloutmaningarna består. De patienterna har knappt gett henne någon ro sedan de fångade hennes uppmärksamhet för snart två decennier sedan.
– Det kan du fråga min exman om, han kan intyga att jag brinner nästan osunt mycket för personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom eller borderline, som det också kallas, säger hon.
Mellan 2002 och 2014 arbetade Hanna Sahlin vid Borderlineenheten, en liten specialiserad enhet inom Psykiatri Nordväst i Solna.
– Jag älskar den här patientgruppen. Att behandlingen med dialektisk beteendeterapi, DBT, är lång, 1-2 år, gör att man hinner få en ganska nära relation och hamna i många existentiella samtal med patienterna, säger hon.
DBT är enligt Hanna Sahlin en »extremt tilltalande metod«. De exempel i boken som rör färdighetsträning kring känsloreglering är hämtade just från DBT.
– Behandlingen är utvecklad för dem som har stora svårigheter med känsloreglering. Men jag har använt metoderna på mig själv, mina barn – och på min man när vi levde tillsammans. Jag har alltid tänkt att DBT-färdigheterna borde komma ut till alla, säger hon.
Nu vill hon sprida de här kunskaperna, lite som en mission.
– Jag har många gånger upplevt att mitt arbete med känsloregleringsfärdigheter har kommit till nytta, inte bara i förhållande till patienter, utan också i form av råd till vänner och när jag stöttar mina barn i deras utmaningar, säger hon.
Hon anser att många föräldrar är för snabba med att avbryta och problemlösa när barnen är ledsna.
– Där förmedlar vi att ledsenhet är något farligt! Herregud, låt ungen gråta! Mina barn är 15 och 18 år nu och min son har lite samma känslosystem som jag har – och känner mycket. Men jag blir inte rädd eller orolig när han är ledsen, jag vet att vi människor är gjorda för att känna våra känslor, säger hon.
Den syn på känslor som hon vill förmedla är att de framför allt triggas av någonting i nuet.
– Jag har en funktionell syn på känslor. Men att många får problem beror på att de inte har fått hjälp att validera dem och saknar kunskap om hur de kan hanteras. Invalidering utgör ett sådant hinder för oss eftersom det ofta kan leda oss fel – antingen för att vi inte låter oss känna det vi känner eller för att det får oss att ge uttryck för fel känsla, säger hon.
För att orka validera någon annans svåra känslor måste man också orka känna och ta in det som den andra känner, menar hon.
– Jag tror att vi generellt sett är dåliga på att prata om känslor och hur man kan förhålla sig till dem – oavsett om det är ens egna eller andras, säger hon.
Jobbet på Borderlineenheten innebar också lite av ett personligt uppvaknande.
– Det var som om jag kunde förstå mina primära och sekundära känslor – och mina känslodrivna beteenden – på ett nytt sätt. När jag var yngre såg jag mig själv som ett ombyggnadsprojekt, med väldigt invaliderande inställning till mig själv, säger hon.
Hanna Sahlin hade verkligen hittat hem på Borderlineenheten. Så småningom blev hon enhetschef.
– Jag tänkte egentligen att jag skulle vara kvar där tills jag dog, säger hon.
Riktigt så blev det inte. År 2014 tog hon steget att börja forska.
– Jag ville skapa en internetförmedlad behandling för ungdomar med självskadebeteende, eftersom det fanns väldigt lite vård för den patientgruppen. Och så ville jag lyfta kunskapsnivån om EIPS i Sverige. Vi hade en anhörigutbildning på Borderlineenheten och jag tänkte att jag ville ta reda på effekten av den, säger hon.
Men hon fick inte finansiering till det som hon tänkt då. Så när hon påbörjade doktorandutbildningen kom den i stället att kretsa kring självskador.
Hon arbetade som projektledare i nationella självskadeprojektet, och tillsammans med en kollega implementerade hon för några år sedan en ny självskadebehandling, emotion regulation group therapy, ERGT, en kortare behandlingsform från USA som bygger på DBT och ACT.
– Vi drev ett stort projekt där vi implementerade behandlingsformen på 14 olika mottagningar, säger hon.
Förra årets totala urladdning med disputationen i fokus följdes av en lång period av ganska lite lust och ork, men nu har hon precis börjat få suget att börja forska tillbaka.
– Jag har inte brunnit alls under 2018, det räckte gott med att disputera och släppa en bok. Nu vill jag bara delta i projekt som känns kul och med människor som jag trivs med, säger hon.
Och här på Kompetenscentrum för psykoterapi trivs hon ju. Nu börjar studenterna strömma in. Hanna Sahlin står intill kaffeautomaten där hon har uppsikt över entrén. Hon är noga med att etablera ögonkontakt och heja på dem som är på ingång. Det är viktigt att ingen känner sig utanför. Hon ler mot en kollega och säger något vänligt.
Att småle är också något som man kan göra för att motverka ledsenhet, menar Hanna Sahlin.
– På Borderlineenheten hade vi många patienter som upplevde att de vanemässigt åkte ner i destruktivt ältande och grubbel, på bussen till exempel. De kunde inte tänka positivt, men att fokusera på något instrumentellt, som att aktivera de ansiktsmuskler som man använder när man ler, kunde ge en liten känsla av välbehag och harmoni en stund, säger hon.
I boken ges andra tips om hur man kan reglera känslor med kroppen, både om man har fastnat i känslor som inte är hjälpsamma och om man behöver hjälp med att öka intensiteten i sina positiva känslor.
– Det är lätt att gå vilse i tankar, men du har mer kontroll över vad din kropp gör. Känslor älskar sig själva och hjärnan ser till att hitta information som ökar intensiteten i känslan du redan har. Jag brukar säga att hjärnan är som en pizzabagare, den hittar information som gör att känslan förstärks. När du är ledsen så ropar den: »Mer ledsenhet beställt!« Men om du gör något med kroppen som inte stämmer med den känslan – ja, då kommer hjärnan och ledsenheten att komma av sig, säger hon.
Efter att ha övat i åratal, lärt ut och skrivit en bok om känsloreglering skulle man kunna tro att Hanna Sahlin är fullärd på känsloreglering, men så är det inte.
– Jag är nog en depressivt lagd person rent allmänt och kan älta ibland. Jag kan notera saker som inte är hjälpsamma för mig, säger hon.
Däremot får det vara nog med självförbättringsprojekt.
– Jag försöker vara snällare mot mig själv, jag får vara good enough, säger hon.
Nu verkar det i stället som att Hanna Sahlin ska få ägna sig åt emotionsreglering inom forskningen. Den här gången ska hon inte enbart ägna sig åt personer med EIPS, utan också åt de med depression och ångest.
– DBT har förändrat min syn på känslor och jag har sett vilka förändringar färdigheterna gjort för många av mina patienter och hur allmängiltiga de är. Och nu ska det bli kul att titta på ännu en ny emotionsregleringsbehandling, prövad i USA, och utveckla den till ett internetformat, säger hon.
