Mötet. Gabriela Jones fick en dramatisk uppväxt, med flykt till Sverige efter att militär brutit sig in i hemmet.
I dag är hon psykolog med inriktning mot compassion.
–Det hänger ihop, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Bilder: Lisa Thanner
En kylig decemberdag 1973 landar Gabriela Jones med sin familj på Arlanda flygplats. Hon kommer med det andra kvotflyktingplanet från Santiago de Chile. Flykten har orkestrerats av Harald Edelstam, Sveriges dåvarande ambassadör i Chile. På väggen på Uruguays internationella flygplats har någon skrivit med stora bokstäver: »Siste man släcker lyset.« Under några år tvingar den uruguayske diktaturen nästan en halv miljon människor att fly ett land med bara tre miljoner invånare. Harald stannar kvar på flygplatsen tills kvotflyktingplanet lyfter från marken så att juntans militärer inte ska kunna tvinga någon av planen.
– Harald var en symbol för mod. Han kallades »Svarta nejlikan« på grund av sitt hjältemod och sin diskretion. Han jobbade på ambassader över hela världen och har räddat fler människor än Wallenberg. Trots det är han förhållandevis okänd i Sverige. Men i mina föräldrars och andra latinamerikaners berättelser om flykten till Sverige var Edelstam en compassionfokuserad ledare personifierad, säger Gabriela Jones.
Hon börjar förklara olika former av compassion. Omvårdande compassion innebär att möta människor där de är, med empati, närvaro och omsorg. Denna form av compassion är grundläggande i ledarskapets vardag.
– Den modiga compassion-aspekten träder fram när vi inte bara reagerar på lidande utan också försöker avlägsna dess orsaker. Harald Edelstam visade prov på båda – han tröstade och skyddade individer under militärkuppen i Chile, samtidigt som han modigt agerade mot ett förtryckande system. Han ledde både med och för compassion.
Gabriela Jones föddes i Uruguay i samband med att militärdiktaturen började ta över. Båda föräldrarna var engagerade i motståndsrörelsen. De var unga idealister som kämpade för förändring. Hon föddes in i ett kollektiv, vars medlemmar nästan alla så småningom flydde till Sverige. Men först hamnade familjen i Chile, dit Gabriela och hennes mamma flydde i hopp om en lugnare tillvaro. Vid det här laget hade föräldrarna skilt sig och mamman träffat en ny man som också hade med sig en dotter in i den nya relationen.
– Det var som en epidemi av diktaturer som spred sig i Latinamerika under den här tiden, och de samarbetade över riksgränserna. Mammas nya man fanns på militärens lista och snart hittade de oss. Jag var bara tre år, men har ändå minnen av när militären kom till vårt hem. De var så makabra. De dödade våra kycklingar och gick in i mitt sovrum och skar upp madrassen i jakt på vapen. Förklaringen till att jag senare i livet hittade till compassion tror jag absolut hänger ihop med sådant jag var med om som liten.
Det var annorlunda att komma som flykting till Sverige på den tiden, konstaterar Gabriela. Familjen hann knappt lämna Arlanda förrän de hade kontakt med en stödfamilj. Anita, som var lärare, och Ola, som var psykolog, är fortfarande nära vänner till familjen. Familjen fick ett hyreskontrakt på en lägenhet i Skärholmen, inklusive en check på 15 000 kronor till Ikea. Nu skulle Gabriela, hennes mamma, styvpappa och styvsyster börja om på nytt. Efter några år fick föräldrarna ännu ett barn – Daniel. Kvar i Latinamerika fanns Gabrielas pappa som satt fängslad i nästan åtta år.
– Här i Sverige har vi alltid umgåtts mycket med de gamla kollektivmedlemmarna. Tillsammans byggde kollektivet upp tryckeriet Editorial Nordan, som blev en viktig plattform för politisk och kulturell publicering i exil. Mamma gav ut poesiböcker och översatte Alfons Åberg-böckerna till spanska. Men framför allt utbildade hon sig till sjuksköterska och kroppsterapeut.
Både Gabrielas mamma och styvfar kämpade med psykisk ohälsa. Periodvis mådde de väldigt dåligt, och fick varsin depressionsdiagnos.
– Jag växte upp med låg energinivå hemma, och föräldrar som hela tiden drömde om att återvända till Uruguay. På tal om den där Ikeachecken så var det möblerna jag växte upp med, vi köpte aldrig några nya. Väskorna låg under sängen och det talades alltid om Uruguay som det riktiga landet. Sverige var bara en hållplats.
När Gabriela är fjorton år blir det demokrati i Uruguay och hennes mamma bestämmer sig för att flytta tillbaka. Mamman och styvpappan har hunnit skiljas, och mamman har träffat en ny man – en av Uruguays främsta motståndsmän. Tillsammans med president Mujica är han den som har suttit fängslad under längst tid, tolv år, och nu vill han förenas med sitt folk. Gabrielas mamma följer med honom, och Gabriela flyttar in i det latinamerikanska kollektivet som numera har sin bas i Stockholmsförorten Fruängen.
– Jag ville verkligen inte att mamma skulle åka. Jag hade inte ens gått ut grundskolan och hade mina vänner och min emotionella och sociala trygghet i Sverige. Det bestämdes att jag skulle flytta till kollektivet och gå färdigt grundskolan, sedan skulle jag komma till Uruguay. Så blev det, men jag stannade bara i ett år. Vi bodde i huvudstaden Montevideo, en hektisk storstad med höga stenhus och mycket avgaser. På nätterna drömde jag om svensk skog. Jag längtade efter sjöar, blåbär och allemansrätt.
Gabriela minns det här som en sårig period i livet, och säger att det har tagit tid att försonas med sin mor.
– Mamma har haft svårt att be om ursäkt för att hon bröt upp och lämnade oss i Sverige. Min bror var ju bara nio år, jag var fjorton. Nu när jag har egna barn förstår jag hur liten jag var. Mamma ville tillbaka och fortsätta kampen för sitt land, och det är ju ädelt i sig. Men med ett större syfte som förklaring glömde hon bort sina egna barn. Här hade hon behövt mer av omvårdande compassion, och inte bara den modigt orienterade.
En lärare väcker Gabrielas intresse för Indien, och efter gymnasiet drar hon till Uppsala och börjar läsa religionshistoria med fokus på buddhism och hinduism, socialantropologi och u-landskunskap. Hon får ett stipendium och tillbringar ett år i Chennai i Indien.
– Under åren som följer återvänder jag till Indien, och andra asiatiska länder. Buddhismen blir allt viktigare för mig, och jag hittar något jag saknat under uppväxten. Då pratades det mycket om vikten av det kollektiva och om ett systemiskt samhällsskifte, men utrymmet för oss barn att bli fullt inkluderade och mötta i våra egna behov var mindre. När jag hittade det buddhistiska sammanhanget, började åka på retreats, meditera och praktisera compassion tillsammans med andra, fann jag något jag längtat efter. Jag kände att jag kunde vara en del av en grupp utan att behöva prestera eller göra något särskilt.
Det var när hon läste till specialist i organisationspsykologi, och fick Anna Bratt, forskare och lektor vid Linnéuniversitetet, som handledare, som hon hittade till compassionfokuserad terapi. Plötsligt föll livets alla bitar på plats. Här fanns ju kombinationen av alla hennes intresseområden – buddhismen, yogan, meditationen och psykologin. Gabriela gick alla compassionutbildningar som fanns, först på Karolinska institutet, sedan i England, och hos internationella compassionstjärnor som Paul Gilbert, Russel Kolts och Deborah Lee. Så småningom startar hon själv, tillsammans med psykologen Christina Andersson, en specialistutbildning i compassioninriktad terapi för psykologer, och vid det här laget har hon utbildat många av Sveriges psykologer.
Men Gabriela utbildar också medarbetare, chefer och organisationer i compassionfokuserat ledarskap och självledarskap, som främjas av en kultur där man inte bara ser till resultat, utan också till välmående och samarbete.
– I Sverige har det funnits en idé om att vi har ett privat jag, men när vi går till jobbet lämnar vi vårt privata jag hemma. Vi vet rent forskningsmässigt att vi har samma nervsystem var vi än befinner oss. Dina åldrande föräldrar eller oron för ditt tonårsbarn försvinner inte bara för att du går till jobbet. Som chef behöver jag veta om du inte mår bra, det är bara då jag kan avlasta dig.
Frågan som driver en compassionfokuserad ledare är: Hur kan jag vara bäst till hjälp?
– Också för mig själv. Självmedkänsla är en viktig aspekt av compassion. Det handlar inte bara om att vara uppmärksam på andra. Det är lätt att det blir ens identitet, att man ser på världen och andra som behövande. Jag upp-lever att många ledare har svårt att ta emot compassion. Problemet med att tacka nej till hjälp är ju att man stoppar andra från att känna compassion. Det är en bristande generositet som man behöver bli medveten om. Om man släcker ned andras compassion så blir det mindre compassion i världen.
Men hur mycket ska arbetsgivaren egentligen lägga sig i det privata? Kan en arbetsgivare verkligen kräva att de anställda till exempel tränar? Frågorna är fel ställda, tycker Gabriela. Det är sällan ett problem att arbetsgivare bryr sig för mycket. Snarare brukar frågeställningen från arbetsgivaren vara – varför ska vi ta hand om det här? Gabriela protesterar dessutom mot ordet »kräva«. Det är väldigt icke-compassion att tala i termer av att begära något från en annan människa, tycker hon.
– Om en arbetsgivare vill att medarbetarna ska fokusera bättre och tror att fysisk eller mental träning är hjälpsamt, får arbetsgivaren forma arbetslivet så att träning ingår. Det är inte konstigare än att man har gympatimmar i skolan. En arbetsplats som satsar får mycket tillbaka. De flesta som jobbar på ett ställe där de känner att cheferna och organisationen vill väl, har personal som blir mindre sjukskrivna, och är mer lojala. Vi människor trivs när vi är omringande av goda intentioner.
Men i tider av gigekonomi, Foodora, Uber och osäkra anställningar, kan det inte kännas lite världsfrånvänt att sträva efter compassion? försöker jag. Tvärtom, det är nu compassion behövs mer än någonsin, kontrar Gabriela. De senaste åren har varit omvälvande för både människor och organisationer. På många arbetsplatser har det inte bara medfört ekonomiska utmaningar, utan också påfrestningar för de anställda. Lidandet har en medicin och den stavas – compassion, enligt Gabriela.
– Hittills har vi varit rätt priviligierade i Sverige, lidande är något som vi har associerat med tredje världen. Men det synsättet är förbi. Världen befinner sig vid ett vägskäl, och en massa kriser pågår samtidigt – från klimatkris till växande klassklyftor.
När den här intervjun görs har Gabriela nyligen kommit hem från Uruguay. Hon reste dit med den nya boken, som hon gav till sin mamma.
– Hon har gått mycket i terapi. Numera kan hon vara i det svåra som hon har orsakat mig och min bror, och det har gjort att hon har närmat sig oss på ett nytt sätt. När hon bad om ursäkt var det som att mitt nervsystem drog en djup suck. Jag har träffat så många klienter som aldrig får ett förlåt från sina föräldrar, och som tvingas kämpa ett helt liv med sitt egenvärde.
När mamman bad om förlåtelse fick de en helt annan relation, och i dag har mamma och dotter en fin och tät kontakt.
– Jag är lycklig över det. Jag har burit detta övergivenhetstrauma i hela mitt liv, men med förlåtet fick kroppen och sinnet äntligen ro. Psykologer, ledare och medarbetare som vi utbildar i compassion kan uttrycka liknande saker. För compassion handlar om att komma hem till sig själv i befintligt skick. Och att inse att vi alla i grunden är rätt lika och har liknande behov.
Fakta/Gabriela Jones
Ålder: 54 år.
Bor: I hus i Grimmered.
Familj: Sambon Joakim, barnen Noah, 28 år, och Estrid, 17 år.
Yrke: Legitimerad psykolog, specialist i arbets- och organisationspsykologi, handledare i compassionfokuserat ledarskap samt mindfulnessinstruktör. Grundare av Svenska föreningen för compassion-fokuserad terapi.
Aktuell: Med boken Compassionfokuserat ledarskap. En guide till den humana arbetsplatsen tillsammans med Alexandra Thomas, Liber.
Compassion: Begreppet har sitt ursprung i de latinska orden com (med, tillsammans) och pati (att lida). Den brittiske forskaren och psykologiprofessorn Paul Gilberts definition av begreppet ligger till grund för hur det används av psykologer i Sverige: »Compassion är en känslighet och öppenhet för eget och andras lidande och en djup önskan och vilja att lindra och förebygga det lidandet.«
Compassion består av tre flöden
- Att visa andra compassion.
- Att visa sig själv compassion (självmedkänsla).
- Att ta emot compassion från andra.
Compassion vs medkänsla
Gabriela Jones och Alexandra Thomas har valt att använda det engelska ordet compassion i sin bok, och inte det svenska ordet medkänsla. Dels för att compassion är ett etablerat forskningsbegrepp internationellt, dels för att medkänsla kan tolkas som bara en känsla, medan compassion är mer än så.
