Min dag: Mia Öman, skol- och förskolepsykolog i Kiruna
Vilken är din nordligaste skola?

Foto: Fredric Alm
— Abisko skola med tolv elever, tio mil norr om Kiruna. Där finns också en förskola. En otroligt vacker plats jag gärna åker till. Jag önskar att jag var där oftare men det blir bara en gång per termin, i övrigt träffas vi digitalt.
Att få åka runt omgärdad av fjällen och naturen är en förmån i mitt jobb. Så länge väglaget är okej och temperaturen inte minus fyrtio, njuter jag av resan.
Roligaste i jobbet?
— Att kunna göra någon slags skillnad för barn. Som skol- och förskolepsykolog tänker många att jag arbetar direkt med barnen, men jag finns mest i kulisserna: De flesta jag träffar är vuxna, fast vi pratar alltid om barn och hur pedagogerna kan göra annorlunda för att det ska bli bättre för ett barn eller en grupp med barn.
Utsikt från kontoret?
— Staden Kiruna flyttar. Vi sitter kvar i gamla centrum och runt oss är byggnader som rivs, egentligen är vi omringade av stängsel. Jag har kyrkan kvar utanför mitt fönster, men den flyttar innan oss. Allting omkring rivs. Det är mycket sorg. De bygger den nya staden där det varit sly och myr, knappt en mil bort. Här från gamla centrum ser vi fjällmassivet och Kebnekaise.
Svårast i jobbet?
— När ett barn inte får det stöd det behöver och har rätt till. Det kan bli en inre konflikt och få mig att fundera över meningsfullheten med mitt arbete: varför ska jag påtala ett barns behov om jag jobbar i en organisation där det är så snävt, och det kanske varken finns resurser eller vilja.
Text: Maria Jernberg