Möt. Psykologen Kristina Loftsson om metoden som kan förhindra att unga dras med i gängkriminella gäng.
–Konstigt nog har ingen annan i Sverige fångat upp den.
Text: Anna Wahlgren
Bild: Johan Bergmark
Har någon här känt sig riktigt arg? Undrar behandlaren och en efter en
räcker sex pojkar upp handen. Sedan börjar de rollspela, de talar om hårda tankar och hjälpande tankar, hur det känns i kroppen, och vad man kan göra när man blir så arg på sin syster att man bara vill slå henne.
De två behandlarna är synkade. En håller i sessionen, den andra har fullt fokus på barnens reaktioner och berömmer och peppar om vartannat: »Snyggt! Det där var strålande! Fortsätt så! Bra att du räckte upp handen!«. Behandlarna rollspelar också mot varandra: »Vilken fantastisk grupp, tycker du också att de är helt otroliga på att lyssna?« Pojkarna, som till en början har varit lite trevande, tar för sig alltmer. Någon berättar om när han blev arg, men hejdade sig och bad sin mamma att lösa konflikten. Behandlaren öser beröm över pojken, som ler blygt.
Kristina Loftsson är i Kanada för att lära sig metoden Snap, och i utbildningssyfte tittar hon på den filmade gruppsessionen. Hon blir alltmer fascinerad av samspelet mellan behandlarna och barnen. Men hon känner också att hon blir rörd.
– Det är så himla fint att se vuxna människor peppa barn som kämpar. De visar verkligen att de tror på och bryr sig om de här barnen, som annars mest får vuxnas uppmärksamhet när de har gjort något dåligt. Behandlarna riktar hela tiden ljuset mot det som är bra, och ser till att förstärka det de vill se mer av. Jag minns hur otrolig berörd jag blev av att titta på den där filmen.
Barn och unga har varit den röda tråden i Kristina Loftssons karriär. Att hon till slut skulle arbeta med en av samhällets allra största utmaningar – unga på väg mot kriminalitet – är logiskt med tanke på bakgrunden. Den grova brottsligheten kryper ned i åldrarna, och aldrig tidigare har så många unga varit inblandade i mord och mordförsök. Frågan hela samhället ställer sig är hur utvecklingen kan brytas?
Kristina Loftsson tror på Snap, en manualbaserad metod som har används i Kanada med stor framgång, och ett av få evidensbaserade program som i tidig ålder förebygger framtida kriminalitet. Snap är en av fem insatser som Socialstyrelsen rekommenderar i sin kunskapsöversikt 2019, och nu håller Kristina Loftsson och kollegorna på Psykologiakademin på att introducera den i Sverige. Först ska de själva lära sig metoden från grunden, sedan är planen att exportera den ut i samhället.
– Konstigt nog har ingen annan i Sverige fångat upp Snap, så för ett par år sedan hörde vi av oss till kollegorna i Kanada. De släpper inte metoden hur som helst, de är noga med att Snap hamnar i rätt händer och förra hösten reste vi dit för att gå en utbildning.
–Här hemma är trycket på Snap stenhårt. Flera kommuner har redan hört av sig och vill att vi ska utbilda personalen. Men vi kommer att skynda långsamt, först måste vi göra ordentliga utvärderingar. Det är ju en kanadensisk metod som ska överföras till svensk kontext. Vi har goda skäl att tro att det kommer att gå bra, men vi vet inte.
Kristina Loftsson föddes i Göteborg, och familjen flyttade till Linköping när hon var sex år. Samhällsengagemanget kom med modersmjölken, konstaterar Kristina, för dagen iklädd stickad ulltröja tillverkad på Island. Det är hennes pappas hemland, och dit åker hon så ofta hon kan och badar i de statligt subventionerade badhusen.
– Pappa föddes i början av 1940-talet, och växte upp på den isländska landsbygden. Det var som Sverige för två hundra år sedan. De bodde i ett hus som liksom var inbyggt i jorden, och de hade ingen el utan eldade med fårskit. Det var väldigt, väldigt fattigt. Pappa tog sig dock till Sverige och blev till slut professor i statskunskap. Han har gjort en klassresa som heter duga. Mamma, å sin sida, kommer från en prästfamilj i Ockelbo. Mina föräldrar hade olika bakgrunder, men gemensam nämnare var samhällsintresset och det politiska engagemanget. Rakt igenom uppväxten var det vilda diskussioner runt köksbordet.
Steget från 1940-talets fattiga isländska landsbygd till nutidens gängkriminalitet i svenska förorter är faktiskt inte så långt som man skulle kunna tro, menar Kristina Loftsson. På nära håll har hon sett vad det innebär att komma från fattiga förhållanden och dessutom ha problem med psykisk ohälsa. I hennes släkt har det funnits allvarlig psykisk sjukdom, och att livet är sårbart blev särskilt påtagligt när en nära anhörig utvecklade schizoaffektivt syndrom.
– Både min faster och farmor på Island led av schizofreni. Fattigdom i kombination med psykisk ohälsa är svårt, jag blev tidigt medveten om hur livet kan påverkas av psykisk ohälsa. Så småningom blev en nära anhörig i min ursprungsfamilj också drabbad. Allt det här hänger säkert ihop med att jag blev psykolog. Det har funnits en längtan hos mig att bli bra på det som har varit svårt i min släkt.
Som ung ville Kristina testa att bo på Island och hon åkte dit och pluggade. Hon varvade studier i isländska med att jobba som servitris på finare krogar i Reykjavik. Hon njöt av sitt nya, självständiga liv, och förstod inte varför hon emellanåt kände sig så fysiskt svag. Det blev allt tyngre att bära ut tallrikarna till gästerna. Hon fick liksom mjölksyra i underarmarna, och funderade över om de fina salongerna gjorde henne nervös?
– Jag minns att jag inte orkade bära ut de största sopptallrikarna till gästerna, utan var tvungen att ställa ner dem på golvet när jag hade kommit halvvägs. Jag gick till en läkare som tyckte att jag skulle ta det lite lugnare och prioritera bad i varma källor. När jag kom hem till Sverige förvärrades problemen, och jag började ramla i trappor.
Kristina gick återigen till läkaren och den här gången fick hon diagnosen myastenia gravis. Det är en autoimmun muskelsjukdom som angriper impulsöverföringen från nerv till muskel. Sjukdomen kan vara så påtaglig att den kräver personlig assistent, men Kristina har haft tur. Tack vare medicinering och ingrepp – hon tog bland annat bort den förstorade tymuskörteln – är hon i dag i princip symtomfri.
– Att drabbas av en allvarlig sjukdom tidigt i livet gjorde något med mig. Jag blev medveten om att saker plötsligt kan tas ifrån mig. Det är inte så täta murar mellan att vara frisk och sjuk, varken fysiskt eller psykiskt, som vi ibland kanske tror. Både på grund av det som drabbade min släkt och min egen sjukdomshistoria har jag varit ganska värderingsstyrd när det kommer till arbete, det jag gör måste kännas meningsfullt och helst vara till nytta för andra.
Studier i statskunskap ledde till studentradio och så småningom till SVT. Kristina Loftsson började jobba som journalist och teveproducent för program som Lilla Aktuellt och Hjärnkontoret. Men hon kände nog från början att journalistiken inte skulle vara för alltid. »Det finns ett bäst före-datum«, minns hon att en kollega uttryckte sig om en annan kollega. Så ovärdigt, tänkte Kristina. Och bestämde sig för att om hon någonsin byter bana ska det vara till ett yrke där ålder inte har så stor betydelse. Hon började på psykologprogrammet förhållandevis sent i livet, och var 35 år när hon tog examen.
Redan under Hjärnkontoret-tiden hade hon upptäckt hur roligt det är att jobba med unga, och gjorde examensarbetet inom ramen för en forskningsstudie riktad till barn.
– Jag minns särskilt ett barn som hade separationsångest, och inte kunde vara ifrån sina föräldrar. Han kunde inte vara ensam i ett rum, än mindre vara med kompisar, och absolut inte sova borta. Familjen hade anpassat hela livet efter pojkens ångest. Tack vara deltagandet i studien fick de bedömning och behandling via internet – det vill säga en ganska begränsad insats. Men effekten var otrolig, och familjen gjorde snabba framsteg. Snart kunde barnet vara med sina kompisar, till och med sova borta. Jag tyckte att det var så häftigt att en så liten åtgärd kunde göra en så stor skillnad. På samma sätt är det med de utåtagerande barnen. De är så otroligt snabba med att lära nytt, så vi har verkligen en jättechans om vi tar tag i dem i rätt tid.
Vi får inte fastna i en dystopi att utvecklingen med unga som dras in i kriminalitet inte går att vända, menar Kristina Loftsson.
– Det är klart att det går. Men det är förstås viktigt att använda sig av evidensbaserade metoder som vi vet ger effekt.
På Magelungen, som dels bedriver resursskolor för elever i omfattande behov av särskilt stöd, dels utbildar inom socialt arbete, behandling och skola, började Kristina Loftsson att arbeta med ungas problem på heltid, och bland annat undervisade hon socionomer i att möta barn som utsatts för våld.
– Magelungen var så rätt för mig. Där fick jag kombinera erfarenheterna från det kliniska med socialt arbete. Socionomer och socialarbetare är ofta skickliga på att möta barn och ungdomar, och på att skapa goda relationer. Hatten av! Men de kan behöva skruva lite på metoderna, och här har vi psykologer mycket att bidra med.
Efter några år på Magelungen startade hon och dåvarande chefen Psykologakademin, och snart hittade de till Snap. Nu är målsättningen att sprida metoden till socionomer inom socialtjänster över hela landet, och först ut att utbildas är socialtjänsten i Malmö kommun. När den här intervjun görs håller Kristina Loftsson på och screenar barn som ska ingå i studien. Först ut är sju pojkar från Malmö, och forskare från Karolinska institutet kommer att utvärdera arbetet.
– Alla barn som uppvisar ett normbrytande beteende blir inte kriminella, tack och lov. Men vi vet ju inte vilka som blir det. För några klingar beteendet av, de mognar, hittar färdigheter och strategier, byter kanske kontext och kommer in i en ny fas i livet. För andra kommer det normbrytande beteendet däremot att eskalera, och de barnen måste samhället fånga upp.
Problemen syns ofta redan i tidig ålder, konstaterar Kristina Loftsson. Kriminalitet startar sällan med att någon från en dag till en annan går ut och stjäl en bil.
– I Snap pratar vi om sju år av varningar. Personal på förskolan vet exakt vilka barn som har problem med känsloreglering och som ständigt hamnar i konflikt. Vi vet att antisocialitet och normbrytande beteende i tidig ålder korrelerar starkt med senare kriminalitet, så här har vi ju värsta möjligheten. Att ta tag i problemen i tid är nyckeln. Yngre barn är ju så formbara. Att vända en tolvåring som redan börjat begå allvarliga brott är mycket svårare.
Föräldrarna spelar en viktig roll i behandlingen. Behandlaren träffar dem innan programmet drar i gång, dessutom får de färdighetsträning parallellt med barnen. Många föräldrar har egna problem med impulskontroll och känsloreglering, och blir på köpet själva hjälpta av Snap.
– Men framför allt får de vägledning i hur de ska stötta barnet, och varje vecka kommer familjen att få hemuppgifter att träna på. Över lag jobbar vi väldigt konkret, och talar om specifika känslor och situationer. Vad ska jag göra när jag blir utsatt för grupptryck? När jag blir frestad att snatta? Vi målar upp olika scenarier, och så får barnen rollspela. Allt filmas, och sedan tittar vi på filmen tillsammans.
Att nå ut med psykologisk kunskap till andra yrkesgrupper är en av Kristina Loftssons viktigaste drivkrafter. Hon har undervisat och handlett socionomer och socialarbetare, men också skrivit en bok om kbt för skolkuratorer. Hur kan kuratorn hjälpa elever som är stressade, oroliga inför prov eller inte vågar prata inför klassen? Hjälpa skoltrötta elever att hitta motivation? Stötta vid konflikter på skolan?
– Jag delar med mig av verktyg från kbt:n som är användbara också i elevhälsans hälsofrämjande och förebyggande arbete. Bokskrivandet gav mersmak, så nu håller jag på med kioskvältaren Kbt för specialpedagoger. Vi psykologer kan inte vara överallt, men vi kan erbjuda material som andra yrkesgrupper kan ha användning för. Tanken är inte att vi ska utbilda små-psykologer. Socionomer och kuratorer ska inte utföra psykologisk behandling, men vi kan komplettera deras arbete med bra metoder.
Kristina Loftsson talar mer och mer engagerat, det här brinner hon för. Psykologer har mycket att komma med, och det borde ingå i psykologuppdraget att nå ut med kunskap. Det är synd om metoderna fastnar i behandling och forskning, tycker hon.
– Jag önskar också att vi kunde flytta fram våra positioner i samhällsdebatten, jag tror att vi har mycket att tillföra. Även om man jobbar kliniskt med enskilda patienter så ser man saker som har relevans på samhällsnivå. På så vis har psykologer en ganska ovanlig position, jag skulle säga att vi är kunskapsbärare. Psykologer kan verkligen göra skillnad. Vi har så stora samhällsproblem just nu – socioekonomiska skillnader, psykisk ohälsa, klimatfrågan, och inte minst gängkriminaliteten – och jag vill vara med och bidra med det jag kan.
Fakta/Kristina Loftsson
Ålder: 47 år.
Bor: I Pungpinan i Stockholm.
Familj: Maken Magnus Loftsson, också psykolog, samt barnen Vigdis, 9 år, och Sigrun, 5 år.
Yrke: Legitimerad psykolog med lång erfarenhet av behandling, utbildning och handledning riktat mot elevhälsa och socialtjänst. Utbildar sig till specialist inom organisation och arbetsliv. Driver utbildnings- och handledningsföretaget Psykologiakademin.
Aktuell: Etablerar den kanadensiska metoden Snap (Stop Now And Plan) i Sverige.
