Två tredjedelar av psykospatienterna har begränsad effekt av medicinering. I en ny avhandling prövas behandling med act.
– De har hamnat i att överleva i stället för att leva, vi jobbar mot att de ska leva mer, säger psykologen Cornelia Larsson.
Text: Maria Jernberg
Personer med psykos har ofta ett djupt lidande och en stor förlust av funktion. Vid sidan av medicinering rekommenderar Socialstyrelsen kbt, som i studier visat små till måttliga effektstorlekar. Cornelia Larsson har sedan 2011 arbetat på Psykiatri sydvästs psykosprogram i Stockholm. När kbt inte hjälper hennes patienter brukar hon testa act. Nu har hon också forskat på det.
Vad är mest angeläget för personer med psykos att få hjälp med?
– I psykologisk behandling är det att få en annan relation till sina symtom, en som inte är lika styrande. Vi botar inte de här patienterna men vi kan lära dem att hantera elaka röster och vanföreställningar så deras makt blir mindre och livet friare. Personer med psykos kan bli otroligt grubbliga. De blir sittande hela dagarna och grubblar på varför de är förföljda. Att då gå in, hitta andra fokus och börja göra mer av det som känns meningsfullt kan öppna upp för en annan livskvalitet.
Hur går act för personer med psykos till?
– Act är en generell metod som är likadan oavsett diagnos, men vad jag lägger extra vikt vid är övningar och att koppla ihop dem med det verkliga livet. Med övningarna får de komma loss och uppleva att de inte behöver vara fastklistrade vid sin tanke. Ett exempel är att de ska gå med höger fot först oavsett vad jag säger. Sedan går jag bakom dem och tjattrar om varför man ska gå med vänster fot först. För patienter med imperativa röster kan det vara en aha-upplevelse att det gick.
Cornelia Larsson har i sin avhandling gjort två genomförbarhetsstudier av act, en i öppenvård och en i heldygnsvård.
Din avhandling visar både möjligheter och hinder med act för den här patientgruppen?
– Ja act verkar kunna vara hjälpsamt, vissa fick minskad depression och ökad livskvalitet, men behandlingen var svår att genomföra för många gjorde inte sina hemuppgifter eller utförde dem på fel sätt. Deras närvaro på sessionerna var vacklande och vissa avslutade i förtid. De själva uppgav inte yttre hinder till att göra hemuppgifter, så vår hypotes är att det handlar om tankar som kommer i vägen eller brist på motivation.
Men då kanske man ska ha en behandling utan hemuppgifter för psykospatienter?
– Nej jag är tveksam till det. Jag brukar säga till mina patienter att gå i terapi är som att gå till sjukgymnasten. När du går dit får du en bedömning av ditt problem men om du inte gör övningarna kommer du inte må bättre. Snarare behöver vi ge mer stöd för att de ska komma till behandlingen och göra övningar hemma.
Vilken är den viktigaste slutsatsen av din avhandling?
– Förutom att jobba vidare med de grundläggande färdigheterna som finns i act, som att avklistra sig från sina tankar och gå i sin värderade riktning, behöver vi ta ett steg tillbaka och se helheten – hur kan vi hjälpa de här patienterna att närvara och göra sina hemuppgifter. I de stora effektstudierna tittar forskarna sällan på det, men jag tror vi behöver göra det – vad är det som egentligen hjälper?
Fotnot: Cornelia Larssons disputerade 24 oktober på Karolinska institutet med avhandlingen Psychological Treatment and Facial Affect Recognition in Individuals with psychosis.
