Mångsysslaren Helena Cloodt ger sig in på ett nytt spår: en kokbok för föräldrar till matskeptiska barn.
– Folk som tycker att anpassad kost är att skämma bort barnen, jag tror inte att de förstår hur svårigheterna kan se ut, säger hon.
Text: Anna Wahlgren Bild: Amanda Lindgren
Det är tisdag eftermiddag och Helena Cloodt har hämtat sonen, sju år, från skolan. Han är hungrig. Hon frågar honom om han vill ha kyckling och pasta eller bara pasta till middag? Bara pasta! Helena plockar fram kastrullen. Under tiden pastan kokar ger hon sonen smårätter i olika skålar, hon brukar skoja om att hon serverar en fyrarätters – varje dag. I första skålen ligger bitar av gurka och tomat. I nästa skivad paprika. Därefter serveras en skål med protein, förutom just i dag då. I stället blir det en större skål med pasta. Sonen har sin favoritpasta, men Helena brukar se till att variera pastan som hon serverar. Hon vill inte bli låst vid ett märke och en sort, det skulle ställa till problem om den plötsligt försvann ur sortimentet.
Helena Cloodt är mamma till en son med npf-diagnos. Men hon är också psykolog, och nu har hon skrivit den bok som hon själv har saknat – en kombination av recept och tips på hur den ofta så laddade matsituationen kan underlättas för npf-familjer.
– Det jag har lärt mig när jag har skrivit den här boken är att allt blir så mycket enklare om jag bara slutar krångla till det. Jag behöver inte hela tiden stånga mig blodig mot den neurotypiska världen. Det finns en bild av den perfekta föräldern som jag stör mig på. Barnet ska ha massa kompisar och aktiviteter, helst ska det gå bra i skolan också. Barn som sticker ut, kanske för att hen har en diagnos, blir lätt uteslutna, och som förälder kan man få skuldkänslor. Tänk om mitt barn missar något? Men vill min son egentligen gå på fotbollsträning? Nej. Vill han hellre åka tunnelbana och undersöka hur olika hissar fungerar? Ja. Men då gör vi det! På samma sätt resonerar jag runt maten. Min son får äta mat som han gillar och känner sig trygg med, och i skolan har han anpassad kost.
Problem med mat och ätande är vanligt vid autism och adhd. Inte sällan är det första tecknet på att barnet har en npf-diagnos. Selektivt ätande är vanligt, liksom svårigheterna med att få i sig lagom mycket mat. Både undervikt och övervikt är vanligare hos barn med npf jämfört med barn utan diagnoser. Men genom att anpassa miljön och maten går det att främja matsituationen för barn med npf, menar Helena Cloodt. Att minska distraktioner och intryck vid måltiden, men också kraven på social samvaro, är miljöfaktorer som underlättar. Det kan också vara bra att förbereda barnet på vad som ska serveras. Förutsägbarhet är centralt för många barn med npf och det gäller inte minst runt matbordet.
Men inget barn med npf är det andra likt, påpekar Helena Cloodt. Därför gäller det att fråga sig: Vad fungerar för just det här barnet?
– När jag var nybliven förälder letade jag efter tips och information, men det enda jag hittade var amerikanska böcker om hur man kan bota npf genom att utesluta gluten och socker, men det var ju inte det jag sökte. Om man har ett barn som bara äter pannkakor och pasta så verkade ju det jättekrångligt. Dessutom saknade jag forskningskopplingen i den här typen av litteratur. Jag och Julia är båda psykologer och npf-föräldrar, och vi har mejlat recept och måltidsrelaterade råd till varandra. Vi tog kontakt med Sara, som är dietist, som också hade funderat på att skriva en bok. Vårt samarbete resulterade i Npf-kokboken.
Men vad är det egentligen som är problemet runt npf-barn och måltider? Jo, framför allt barnens känslighet för sinnesuttryck, men också för förändringar, förklarar Helena Cloodt.
– Det är mycket att tänka på runt en måltid. Man förväntas äta med bestick, prata med andra, gilla läget oavsett vad som serveras och så vidare. Vissa barn ställer inte upp på det här. Npf-barn vill gärna att det ska vara som det brukar vara, och har lärt sig vad som är tryggt och fungerar. Ofta har de specifika rätter på sin okej-lista. De är duktiga på att fånga upp smakvariationer, och registrerar skillnader som andra inte gör, och därför kan det här med förändringar vara känsligt. Bananer är kanske okej, men om det plötsligt serveras en banan med en brun fläck så kan bananernas rykte förstöras för lång tid framöver. Då vill barnet kanske aldrig mer äta en banan.
Många npf-barn föredrar mat i skålar, eller på en tallrik med fack, där varje råvara serveras för sig, jämfört med en blandad sallad eller röra där det är svårt att identifiera vad som är vad. Andra är fixerade vid förpackningarna.
– Om barnet har lärt sig att acceptera ketchup av ett märke, funkar det inte nödvändigtvis att ställa fram ketchup av ett annat märke. Det finns flera facebookgrupper med inriktning på barn med selektivt ätande, och där är just förpackningar, men också recept som ändras, ett vanligt diskussionsämne. »Å nej, nu ska Marabou göra om sin vanliga mjölkchoklad, någon som vet var vi kan bunkra?« Så kan det låta. Ibland har jag lust att kontakta vissa matvaruföretag: »Snälla, ändra inte på receptet, och gör absolut inte om förpackningen, det kommer att ställa till det för så många människor.«
Som förälder kan det vara frestande att blanda in nya, nyttiga ingredienser i rätten, och kanske hoppas på att barnet inte märker det. Det avråder dock Helena Cloodt ifrån.
– Det är dumt att försöka lura ett matskeptiskt barn. Om du plötsligt börjar smussla ner linser i köttfärssåsen finns risken att barnet tappar förtroendet för både dig och maten du serverar. Det är bättre att fråga: Går det bra om vi testar ett nytt recept i dag? Min mamma lagar ofta mat till min son, han älskar mormors pannkakor. Ibland gör hon spenatplättar eller morotsplättar, men då presenterar hon alltid två varianter pannkakor – de gamla vanliga och de lite mer färgglada, och så får sonen själv bestämma vilka han vill äta.
Och det är faktiskt ingen fara att äta pasta med ketchup varje dag i en vecka. Det är variationen över tid som är det viktiga, inte den enskilda måltiden, poängterar Helena Cloodt. Rådet till föräldrar hon möter är att försöka att inte stressa upp sig över en lunch som bara består av ett knäckebröd och ett glas mjölk.
– Det är kanske inte optimalt för att orka en hel dag, men det gör ingen skillnad i tillväxt och näringsintag på lång sikt. Om man tänker efter så slinker det antagligen ner en köttbulle här och lite frukt där, och kanske också både yoghurt och pannkaka. Ingen jättespännande diet, men barnet kommer att överleva på det näringsintaget. Om man däremot har ett barn som bara äter vitt bröd, som aldrig ens är i närheten av en grönsak, och som dessutom går ned i vikt så ska man söka hjälp.
Det här sättet att tänka kanske fungerar på alla barn, diagnos eller inte? Nja, här drar Helena Cloodt öronen åt sig.
– På tal om önskekost läste jag om en skola som hade beslutat att varje dag servera makaroner och köttbullar. »Vad bra«, tänkte jag först, sedan resonerade vi som skrivit boken om det. För ett barn med en normal ätutveckling så finns det en risk att bli hämmad och begränsad i sitt matintag om hen bara äter en rätt. En skolas uppgift är att servera olika rätter och uppmuntra till att testa nytt.
ARFID-diagnosen har gjort stor skillnad för matskeptiska barn och deras familjer, tycker Helena Cloodt. I spåren av den nya diagnosen följer ny forskning, dessutom är den en bekräftelse för föräldrar till barn med svårigheter. Trots den nya diagnosen har föräldrar till matskeptiska barn ofta en ifrågasättande omgivning att förhålla sig till. »Barn äter det föräldrarna äter« och »barnet får väl anpassa sig efter resten av familjen«, är vanliga kommentarer. Råden från vänner och släktingar står som spön i backen, och Helenas tips är att försöka att inte ta åt sig.
– Folk som förordar den hårda skolan, som tycker att anpassad kost är att skämma bort barnen … alltså jag tror inte att de förstår hur svårigheterna kan se ut. Som förälder får man hitta sätt att förhålla sig till kommentarerna. Man kan ju vara tydlig med att man inte vill ha några råd, man kan också försöka tänka att de som uttalar sig inte menar något illa, men att de inte har så mycket kunskap.
Helena Cloodt jobbar med att göra neuropsykiatriska utredningar, och också där kommer matfrågan ofta upp på bordet.
– När jag gör utredningar är maten en viktig aspekt – framför allt vid autismutredningar. Föräldrarna brukar beskriva att det har varit mycket krångel med maten, och vuxna patienter säger ofta att de hade det svårt med maten som barn, men att de har hittat ett fungerande förhållningssätt som vuxna. Vid adhd handlar det ofta om att patienten försöker reglera både uppmärksamhet, känslor och trötthet med mat. Att hålla sig vaken med hjälp av energidrycker är en vanlig strategi, inte minst bland tonåringar med adhd.
Helena Cloodts egen favoriträtt är karelska piroger. Hennes föräldrar är arbetskraftsinvandrare från Finland, och här i Sverige slog familjen ned bopålarna på Lidingö, där det fanns en stor, finsk community. Helena har dubbelt medborgarskap, pratade finska hemma och gick på finsk förskola.
– Jag var deprimerad i tonåren och träffade flera psykologer. Vissa var bra, andra mindre bra, men psykologkontakterna väckte intresset för psykologi och för att själv en dag kunna jobba som psykolog. I dag har jag stor nytta av att ha varit den sårbara patienten. Jag är ju dessutom anhörig till ett barn med npf, och jag bär med mig mina erfarenheter i jobbet som psykolog.
Med jämna mellanrum har Helena Cloodt synts i Psykologtidningen. Hon är en igångsättare som har skrivit åtskilliga debattartiklar, och tagit initiativ till Psykologer för Ukraina, Feministiska psykologer och, inte minst, Psykologer åker båt. Men i höst sätter Helena punkt för kryssningarna. Det blir sista gången som hon samlar föreläsare och yrkesverksamma på Östersjön.
– För mig är Psykologer åker båt som en stor fest med nya vänner, gamla bekanta och intressanta föreläsare. Men jag vill inte göra saker på slentrian, det är viktigt att det känns peppigt och kul. Jag har lärt mig att jag ibland måste avsluta, knyta ihop säcken och sätta punkt, för att det ska kunna hända nya, roliga grejer.
Men hur kommer det sig egentligen att hon är så engagerad? Att hon hela tiden startar upp nya projekt, inte minst sådant som har koppling till psykologrollen? Svaret stavas faktiskt endometrios.
– I tjugo år levde jag med den här svåra smärtsjukdomen, och det skulle bli helt avgörande för mitt engagemang. Till en början var jag jättesjuk tre, fyra dagar i månaden. Men ju äldre jag blev, desto värre blev det. Till slut hade jag bara någon enstaka bra dag i månaden. I början gick jag hårt på acceptansspåret, det vet vi ju är bra mot smärta. Jag var så dålig att jag svimmade på tunnelbanan, men jag ville verkligen inte kapitulera inför sjukdomen. Men i samband med att jag födde mitt barn hände dock det som egentligen inte kan hända – en serie osannolika omständigheter gjorde att jag blev smärtfri. Och då kände jag: Vad gör jag nu av all tid? Att jobba heltid räckte liksom inte, jag behövde fler utmaningar. Då drog jag igång Psykologer åker båt.
Helena Cloodt har alltid trivts med att spela andrafiolen, och varken gillat eller strävat efter att stå i centrum.
– Inför den här intervjun tänkte jag – varför vill Psykologtidningen prata med just mig? Jag inser ju att jag syns i många olika sammanhang, och människor tror kanske att jag är uppmärksamhetskåt, men det är jag verkligen inte. För mig finns inget egenvärde i att synas, vad är det jag ska hoppas på – en flashbacktråd? Jag har varit väldigt socialfobisk, men jag har övat mig på att stå i centrum. Att planera en kryssning med psykologer är inget problem. Att projektleda och styra upp är jag bra på. Men att behöva vara den som står och välkomnar alla … usch.
Hon har alltid avskytt att prata inför grupp. På redovisningarna under psykologutbildningen krävde hon att få sitta ned. Hon var öppen om sina problem, alla i klassen kände till hennes sociala fobi.
– Eftersom jag är psykolog har jag såklart försökt komma tillrätta med mina svårigheter. När jag jobbade på We Mind höll jag själv i social fobi-grupper. Det var perfekt exponering för mig. De andra socialfobikerna var så upptagna av sin egen ångest att de inte märkte hur nervös jag var. All exponering har givit resultat. Nu är tanken att jag ska börja föreläsa om boken. Jag tänker att det väl borde gå. Det är precis som de matskeptiska barnen – med tiden så brukar det ordna sig.
FAKTA/Helena Cloodt
Ålder: 43 år.
Bor: I Nacka utanför Stockholm.
Familj: Son, 7 år.
Yrke: Legitimerad psykolog. Driver eget och gör främst neuropsykiatriska utredningar av tonåringar och vuxna.
Aktuell: Med Npf-kokboken. Om mat och ätande för barn med autism och adhd, Natur & Kultur, som hon har skrivit tillsammans med dietisten Sara Ask och psykologen Julia Esters. I höst är det sista avgången med Psykologer åker båt, som Helena Cloodt initierat.
5 ledstjärnor för att underlätta matsituationen för barn med npf
- Det viktigaste är att barnet växer som det ska – variationen får komma allteftersom.
- Låt det alltid finnas en eller ett par livsmedel vid måltiden som barnet är bekant med och kan äta sig mätt på. Dessa säkra kort är det viktigt att inte mixtra med, eftersom det kan leda till att barnet inte vill äta dem igen.
- Försök att komponera maten så att olika saker inte behöver blandas ihop. Servera till exempel grönsakerna för sig och såsen vid sidan av.
- Undvik att pressa barnet att smaka eller äta upp.
- Bli inte stressad om maten på tallriken inte ser komplett ut – det viktiga är inte vad barnet äter vid enstaka måltider, utan att hen får i sig tillräckligt sett över längre tid.
3 x mat: Det här brukar fungera enligt Helena Cloodt
Tacofiering
Dela upp maten och presentera var sak för sig i stället för att blanda ihop ingredienserna. Förebilden är ett tacobord där alla plockar ihop sin egen måltid. Utgå från en komponent som funkar för alla, lägg sedan till ingredienser för de som vill ha variation. På så sätt blir måltiden roligare också för de som inte är kräsna. Att det ibland finns nya saker på bordet är dessutom en del av ätträningen för den som äter selektivt. Barnet kanske inte kommer att röra morötterna på ett halvår, men plötsligt blir hen nyfiken och vill prova.
Lent, krämigt och mixat
Klumpar i maten kan vara känsligt. Mixad mat — pastasåser, soppor och smoothies — brukar vara enklare att få i barnet. I mixad mat slipper man klumparna, dessutom fördelas smakerna jämnt.
Krispig mat
I boken ställer vi frågan: Om du skulle äta en insekt — föredrar du den friterad eller mjukstekt? De flesta brukar svara friterad. Det är något med krispigheten som tilltalar oss. Nuggets, våfflor och pommes är exempel på krispig mat, och den går ofta hem hos kräsna barn. Friterad mat ser dessutom oftast likadan ut. Nuggets är nuggets — också när man är på resande fot.
Topplista över maträtter för npf-barn
- Pannkakor
- Pizza
- Tacos
- Pasta
- Köttbullar
Källa: Helena Cloodt och hennes medförfattare har frågat föräldrar till barn med npf-diagnoser om deras favoriträtter.
