När barnen flyttar hemifrån kan det bli rörigt för föräldrarna: saknad blandas med stolthet, frihet med sorg.
Psykologen Camilla von Below har egna erfarenheter och skrev en bok om de existentiella utmaningarna.
Text: Anna Wahlgren Bild: Johan Bergmark
Camilla von Below står med en blombukett i ena handen och ett glas bubbel i den andra. Runt omkring henne minglar kollegor, vänner och familj. Hon befinner sig på sin egen releasefest, de firar att hennes bok om anknytning är färdig. Alla är glada för hennes skull, och tar bilder på Camilla och den nya boken. Camilla själv känner sig både glad och vemodig. Det är en person som fattas på kalaset – hennes 20-årige son. Tidigare samma dag har hon skjutsat honom till Arlanda, eftersom han ska bo och arbeta i Alperna under hösten.
– Hans flytt var så överraskande sorglig. Det gick ju bra för honom, och jag var förstås glad för hans skull – men samtidigt var jag ledsen. Redan några år tidigare hade jag börjat tänka på att vi bara hade ett begränsat antal år kvar med familjen. När han väl flyttade blev sorgen påtaglig, det kändes som att något i livet var över och att hela familjelivet hade varit en parentes.
Camilla von Below började fundera över vad det var hon egentligen sörjde? Vad handlade om henne själv och vad var kopplat till samtidskulturen? Eller var känslorna i själva verket bara resultatet av en naturlig övergång mellan olika livsstadier? Nyfikenheten, i kombination med hennes redan befintliga intresse för existentiella frågor i relation till psykologi, ledde till sökandet efter forskning, teorier och andras erfarenheter, och i förlängningen till en bok. När barnen flyttar hemifrån är tänkt att skänka tröst och vägledning i hur livet kan gå vidare när barnen blir vuxna, men fungerar också som en psykologisk kommentar till hur vi ser på relationer och självständighet i vår tid.
– En sida av omställningen är självomsorgen och omorienteringen. Hur tar man hand om sig själv när man känner sig ledsen, osäker, gammal, överflödig, eller upptäcker att man inte längre har något gemensamt med sin partner? Hur släpper man taget om det som har varit?
Ofta har man dubbla känslor inför barnens flytt, saknad blandas med stolthet, frihet med sorg. Hur man reagerar är förstås också individuellt, och det spelar roll vad man själv har med sig i bagaget, när det kommer till anknytning, sårbarhet och tidigare psykiskt lidande, påpekar Camilla von Below. Dessutom lever vi i ett samhälle som betonar individualism, personlig utveckling och frihet, och att barnen flyttar hemifrån ses ofta som ett tecken på att de lyckats bli självständiga.
– Men en del i att vara mänsklig är att sträva efter relationer, gemenskap och samhörighet, det visar både evolutionspsykologi, anknytningsforskning och psykoterapiforskning. De relationella teorierna har fått stor betydelse i alla terapiinriktningar. Men som samhälle verkar vi ha svårt att få ihop det, som Nina Björk brukar påpeka. Vi är både beroende och oberoende. Det är lätt att blanda ihop föräldrarnas sorg när ett barn flyttar, med osjälvständighet.
Egentligen är det konstigt att det inte finns mer psykologisk forskning om ett ämne som är så allmängiltigt, tycker Camilla von Below.
– Kanske för att det rör det lilla livet i familjen, och för att sorg och livsomställningar inte i sig är diagnoser. Men jag tänker att det finns mycket för oss psykologer och forskare att utforska både vad gäller livsomställningar och existentiella kriser. Vad betyder de psykologiskt för olika personer, och hur kan vi hjälpa dem? En av poängerna med boken, som ju riktar sig till allmänheten, är att barnens flytt kan bli en förvandling också för en själv. Att låta sorgen ha sin tid är nog bra, känslor guidar en i behov och riktning, men sedan är det dags för en omorientering. Och under den processen kan man få syn på nya sidor hos sig själv.
Genom sina erfarenheter som psykolog har Camilla von Below fått tankar om reaktionerna på barnens vuxenblivande och flytt. I sitt arbete har hon ofta träffat kvinnor som upplever att livet har blivit tomt i samband med att barnen lämnat hemmet. De har utvecklat ångest eller depression och upplevt en stor tomhet och meningslöshet. Många blir överraskade av sina känslor, de hade inte förstått vad familjelivet betyder eller haft för funktion utöver den uppenbara.
Sorgen över att barnen ska flytta kan också hänga ihop med att förhållandet börjar knaka, och det kan även Camilla von Below relatera till.
– För oss var det familjelivet som höll ihop det. Det vanliga är dock inte att människor skiljer sig när barnen har flyttat, visar forskningen. Jag blev förvånad över hur få par som faktiskt går skilda vägar sedan barnen blivit större, eftersom jag har mött många i psykoterapin som är i det läget.
Camilla von Below arbetade tidigare med unga vuxna på ungdomsmottagningen och i psykiatrin. Då låg fokus ofta på att uppmuntra deras vuxenblivande genom att hjälpa dem med det som hindrade just dem. Föräldrarna beskrevs ofta som bakgrundsgestalter.
– Jag tänker att det är lättare och mer tilltalande att känna igen sig i den som är på väg ut i livet än den som blir kvar. Det är nog en del i svårigheten för föräldrar som lider särskilt mycket när barnen flyttar – de känner sig som den bakgrund barnen upplever att de är. Men de behöver hjälp att se att deras liv inte utspelas i bakgrunden, utan att de har en egen agens.
Numera finns en diskussion om empty nest syndrome, vilket Camilla von Below kan se poänger med, även om hon tycker att omställningen när barnen flyttar inte är något som bör uttryckas i diagnoslika termer, utan ska ses som en existentiell utmaning. Den liknar förluster och omställningar som skilsmässa, en nära persons död, arbetslöshet eller sjukdom. Men den skiljer sig från de andra eftersom omställningen inträffar på grund av att något gått bra.
Patienter som tar upp detta i psykoterapi säger ofta att barnets flytt är ett tecken på att allt är som det ska vara, och att klaga känns som ett hån mot de som har barn som av olika anledningar inte flyttar. Ett lyxproblem med andra ord. Dessutom finns rädslan att uppfattas som osjälvständig. Har man inget eget liv, är precis allt upphängt på barnen?
– Jag hoppas att boken kan hjälpa till att förändra den inställningen, och väcka en nyfikenhet på vad omställningar i livet och existentiella kriser betyder psykologiskt, till exempel i anknytningstermer. Det kan vara en sorg när barnet försvinner ur ens vardagsliv, och kanske förlorar man också delar av sig själv som inte längre får utlopp. Huruvida man kan ge plats för sorg och vägar framåt beror ofta på ens egna förutsättningar. Här kan terapin spela en avgörande roll, och undanröja hindren för att, som Freud säger, kunna leva med livets sedvanliga elände.
Camilla von Below minns sin egen studietid som inleddes med att läsa klassisk grekiska, delvis inspirerad av Donna Tartts Den hemliga historien.
– Jag var intresserad av bildning, men visste inte riktigt vad mina studier skulle leda till. Jag funderade mycket över frågor som varför människan plågas av olika saker under olika tidevarv och vad vi kan göra åt det. Jag ville förstå mer, och tänkte att psykolog kan vara ett yrke där jag både kan göra något meningsfullt och fortsätta utforska vad det är att vara människa.
Camilla von Below är välformulerad och talar fort. Det märks att hon uppskattar det goda samtalet, och att hon driver två poddar känns logiskt. Båda poddarna rymmer existentiella frågor i relation till psykologi, men också filosofi och andlighet.
– Jag var länge ganska fördomsfull mot kristendomen. Min familj bestod av agnostiker, men jag hade tidigt en känsla av att tillvaron är besjälad. Jag förstod att alla inte delar den upplevelsen, och det kändes lite ensamt. Jag sökte mig i stället till andra som tycktes ha haft samma upplevelse – poeter, filosofer och mystiker. Och när jag var runt tjugo reste jag till Indien i ett halvår. Där kom jag i kontakt med en andlig verklighet som var så självklar för dem jag mötte – som att de räknade med den, på samma sätt som jag själv gjorde. Jag besökte olika ashrams, men kände mig inte hemma. Jag får försöka gräva där jag står, i det kristna där hemma, tänkte jag, och åkte hem. Men jag har alltid känt att jag närmar mig den kristna världen med en nybörjares blick, jag brukar säga att det är mitt andraspråk.
Som ung psykologstudent i Uppsala valde Camilla von Below psykodynamisk inriktning. Senare har hon dragits till arbetsplatser där psykoterapi, psykologisk teori och existentiella frågor har fått stå i centrum. PTP:n gjordes på dåvarande Psykoterapiinstitutet i Stockholm, och i dag jobbar hon kliniskt på S:t Lukas, som har ett holistiskt perspektiv på människan, och där psykoterapeuter med olika grundutbildning och inriktning möts.
Men skrivandet och poddarna är också viktiga delar av yrkeslivet, och när jag kallar henne för psykologins Eric Schüldt lyser hon upp. Honom har hon så klart haft ett podd-samarbete med! Men vad är det egentligen hon får utlopp för i sina olika kanaler?
– Psykologin är ett utmärkt redskap att förstå oss som individer. Men den kan också vara lite begränsad. Människor har sagt och tänkt om det mänskliga livet, och vad det är att vara människa, under tusentals år, men psykologi har bara funnits i två hundra år. Ibland tycker vi psykologer att vi har kommit på något nytt, men i själva verket skrevs det om samma saker för fem hundra år sedan. För egen del tycker jag att det finns mycket att hämta i de religiösa traditionerna. Dels ett språk, dels att man har tänkt så mycket om livet. Där kan vi psykologer lära av prästerna, de har ofta ett naturligt sätt att förhålla sig till människor i existentiell kris.
Camilla skrattar. Ibland tänker hon att hon är kvar i de stora frågorna, de som andra avhandlade på gymnasiet.
– Jag kan känna mig hemma i de frågor som diskuteras i mina nästan vuxna söners umgänge. De funderar över hur de ska leva, och vad de ska göra av sina liv och vad som egentligen är viktigt. Om man blir upptagen av sitt arbete eller bildar familj blir man ofta så uppslukad av det praktiska. Men senare, när de eventuella barnen är på väg ut, brukar de här existentiella funderingarna komma tillbaka. Det är samma grubbel som i tonåren. Dessutom börjar man inse att livet är ändligt, och funderar över vad man ska göra av den tid som är kvar.
Vad ser hon själv framför sig? Jo, yrkesmässigt känner hon att hon gör rätt som kombinerar universitetet med det kliniska. Hon trivs med sitt aktiva och varierade yrkesliv med undervisning och klienter, poddar och bokskrivande. Och barnens flytt tror hon att hon har bearbetat under bokskrivandet.
– Sextonåringen skämtade och sa: »Det här är verkligen en självhjälpsbok för dig, mamma – du skrev den för att hjälpa dig själv.« •
Fakta/Camilla von Below
Ålder: 48 år.
Bor: I Uppsala.
Familj: Två söner, 16 och 20 år.
Yrke: Filosofie doktor, legitimerad psykolog, psykoterapeut och handledare. Delar sin arbetstid mellan Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, där hon är lektor och arbetar med undervisning och forskning inom psykodynamisk psykoterapi, samt S:t Lukas psykoterapimottagning i Uppsala, där hon jobbar kliniskt.
Aktuell: Med boken När barnen flyttar hemifrån, Natur & Kultur.
3 stadier att hjälpa patienter när barnen flyttar hemifrån
Se verkligheten
Vad är det patienten lämnar? Vad består? Skapa en bild av vilka delar som inte längre tar plats i livet, men också av vad som finns kvar.
Identifiera känslorna
Patienten behöver få utrymme att känna sorg, vemod, lättnad och andra känslor, samt identifiera vilka behov som inte längre blir mötta. I det här stadiet kan man upptäcka psykologisk sårbarhet som minnen av andra uppbrott och separationer. För att kunna ge plats för det nya, behöver det gamla sörjas och inte undvikas. Psykologisk hjälp kan behövas för att urskilja känslor, behov och hinder.
Nyfikenhet på förvandlingen
Uppmuntra nyfikenheten och utforskandet av hur livet kan bli framöver. Omställningen är inte slutet, utan en del av livet.
