MÖTET. Psykologen Martina Wolf-Arehult hittade strategier för att hantera sin ensamhet. Men för många av hennes patienter är den sociala isoleringen desto svårare, särskilt när den hänger ihop med diagnoser som ätstörning och självskadebeteenden.
Text: Anna Wahlgren Bild: Maja Brand
Året är 2003 och Martina Wolf-Arehult är i Seattle i USA på forskarkonferens. Hon börjar prata med den amerikanske psykologen och forskaren Thomas Lynch. De är båda intresserade av att anpassa dialektisk beteendeterapi, DBT, för nya patientgrupper. Thomas Lynch säger att han har märkt att terapin inte är särskilt framgångsrik för patienter med en överkontrollerad personlighetsstil, alltså dem med stort behov och förmåga till självkontroll. Han har börjat skruva på DBT-behandlingen så att den bättre ska matcha deras behov. Martina Wolf-Arehult spetsar öronen. Det här låter intressant, inte minst Thomas fokus på de sociala signalerna och dess betydelse för psykisk hälsa.
Några år senare stöter de båda forskarna återigen på varandra. Nu har Thomas Lynch sin bas i England, och ur hans experimenterande av behandlingen har det växt fram en helt ny terapi som skiljer sig från DBT – nämligen radikalt öppen dialektisk beteendeterapi, RO DBT, som i dag definieras som en självständig terapi. När Martina Wolf-Arehult blir chef för DBT-teamet och ätstörningsenheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala är det första hon gör att starta ett RO DBT-program i öppenvård för patienter med anorexi – som blir det första av sitt slag i Europa. År 2021 kunde resultaten, som var lovande, presenteras i en vetenskaplig tidskrift.
– I behandlingen jobbar vi med viktåterhämtning och ätande, eftersom det är helt centralt för att kunna bli fri från en anorexi. Men vi fokuserar också på relationella och emotionella svårigheter, och annat som kan ha bidragit till ätstörningen. Det har visat sig vara framgångsrikt för patienter med anorexi, säger Martina Wolf-Arehult.
Den här intervjun sker vid Stockholms centrum för ätstörningar, som är en av Martina Wolf-Arehults arbetsplatser. Hon har bett om att vi ska ses en timme tidigare än vad som först var tänkt, hon ska nämligen på en föreläsning med Läkare utan gränser senare på kvällen. Under stora delar av sin karriär har Martina Wolf-Arehult stått med ena benet i utlandet, och hon utesluter inte att hon kommer att jobba internationellt igen.
Martina Wolf-Arehult växte visserligen upp i Björkhagen i Stockholm, och gick humanistisk linje på Farsta gymnasium. Men hon visste tidigt att hon ville utomlands och hon läste flera språk – sedan begav hon sig ut i världen. Hon har tillbringat nästan två decennier i USA, Frankrike, Storbritannien och framför allt Tyskland, där hon bodde i 14 år. Hennes förre make kom därifrån, och där är deras två döttrar födda.
Också yrkesmässigt har Tyskland varit betydelsefullt. Martina Wolf-Arehult disputerade vid universitet i Tübingen på digitaliserad självhjälpsbehandling och social fobi. Hon var med och byggde upp – och ledde under flera år – ett DBT-program inom heldygnsvården på universitetskliniken i Tübingen. Under fem år jobbade hon nära Martin Bohus, världskänd forskare inom självskadeområdet, som var den som introducerade DBT-behandling i Europa.
– Folk åkte från hela tysktalande Europa för att få tillgång till behandlingen. Att få arbeta sida vid sida med Martin Bohus, som i sin tur stod i ständig kontakt med Marsha Linehan, som ju är skaparen av den dialektiska beteendeterapin, var extremt inspirerande. Jag befann mig verkligen i händelsernas centrum, och senare i min yrkeskarriär har jag haft stor nytta av de här åren.
För så småningom skiljer sig Martina Wolf-Arehult. Hon återvänder till Sverige – hon vill testa att jobba som psykolog i hemlandet, dessutom vill döttrarna prova på att gå i svensk skola. Familjen slår ner bopålarna i Sollentuna, och Martina Wolf-Arehult kontaktar DBT-programmet i Uppsala där programansvariga Anna Kåver ska lämna sin tjänst. Martina Wolf-Arehult blir ny chef för DBT-teamet och ätstörningsenheten vid Akademiska sjukhuset. Samtidigt är hon med och grundar föreningen DBT Sverige som sprider kunskap om DBT, emotionell instabilitet och näraliggande områden. DBT har varit den röda tråden i hennes karriär.
– När jag först hörde talas om DBT tyckte jag att allt det här med medveten närvaro lät så flummigt. Men när jag lärde känna DBT på allvar så var det som att hitta hem. Det fanns något i arbetssättet som jag hade saknat i kbt – nämligen acceptansbiten. Jag har alltid varit intresserad av det filosofiska och existentiella, och kanske beror det på att jag växte upp med en mamma som blev svårt sjuk och som dog av hjärntumör när jag var 18 år. Jag tror inte att någon klarar av svår sjukdom hos en nära anhörig utan att använda sig av acceptans. Man måste acceptera den anhörigas nya funktionsnivå, och att man inte kommer att få allt man vill från den här personen.
För tio år sedan skulle Martina Wolf-Arehult kallat sig expert på självskadebeteende, men numera är hon lika intresserad av – och påläst på – anorexi och ätstörningar. Är det något som skiljer henne från många andra psykologer så är det just det – att hon är intresserad av samsjukligheten mellan de här två diagnoserna.
– Inom psykiatrin är vi ofta duktiga på att hantera de renodlade diagnoserna, och även forskningen undersöker grupper med en specifik diagnos. Då finns det tydliga vårdprogram och en plan för hur patienterna ska behandlas. Men vi är sämre på samsjuklighet. Vad gör vi när en patient har både och? Det här är dessutom en extremt farlig samsjuklighet där patienten löper hög risk att dö av båda diagnoserna. Om det är något jag hoppas kunna bidra med innan jag går i pension så är det kunskap om vad vi ska göra när en patient har två sorters problematik. När vi måste jobba med två behandlingar parallellt.
–Jag önskar innerligt att psykiatrin inte kommer att stå lika handfallen om tio år.
Martina Wolf-Arehult är nybliven samordnare för uppbyggnaden av den nationella högspecialiserade vården vid svårbehandlade ätstörningar och självskadebeteenden i Region Stockholm. Hon har också klivit in mer aktivt på Stockholms ätstörningsklinik, SCÄ, som ska expandera under året. Det är bra att det sker förändringar inom ätstörningsområdet, tycker Martina Wolf-Arehult. Anorexi är nämligen ett av psykiatrins mest svårbehandlade tillstånd.
– Det är en av de psykiatriska diagnoserna där vi faktiskt inte har klar evidens för hur den ska behandlas. Ofta erbjuds kbt-e världen över för vuxna med ätstörningar. Men om vi ska vara ärliga så är inte kbt-e så mycket bättre än andra behandlingar. Däremot finns det god evidens vid bulimi, det är en tydlig skillnad mellan de två diagnoserna. På barnnivå är det oftast familjeterapi som erbjuds patienter med anorexi. Den bygger på att föräldrarna tar tillbaka kontrollen av att styra upp matsituationen.
Martina Wolf-Arehult har alltid dragits till de unga kvinnorna och deras psykiatriska problem. Dels handlar det om att hon utmanas av komplexa svårigheter där hon känner att hon faktiskt kan göra nytta, dels om att vårdbehovet i den här gruppen är så stort. Det finns stöd i forskningen för att den psykiska ohälsan bland unga ökar, konstaterar hon.
– Och om man inom psykiatrin frågar hur många som självskadar sig så har vi siffror på upp till 60 procent. Om man ställer samma fråga i en genomsnittlig skola så uppger upp till 40 procent att de någon gång har självskadat. Det säger sig självt att vi behöver bli bättre på att fånga upp de här personerna. Jag tycker att man borde börja tidigt i skolan, drömmen vore känslor som skolämne. Precis lika viktigt som hemkunskap, matematik och svenska är det ju att få lite allmänbildning i hur man hanterar sina känslor.
Varför den psykiska ohälsan bland unga tycks öka är svårt att säga, menar Martina Wolf-Arehult. Att vården har blivit bättre på att hitta de här patienterna är en förklaring. Men det tycks också vara något i den nya livsstilen, där sociala medier kanske spelar en roll, som leder till stress och psykisk påfrestning.
– Det är ett ständigt kommunikationsbrus, och man uppmuntras hela tiden till jämförelse. Fick jag fem eller femtio likes på den här bilden och vad betyder det för min status i skolan?
Dessutom finns det nätcommunities och Instagramkonton där unga uppmanas till destruktiva beteenden, till exempel konkreta tips på hur man kan bibehålla sin undervikt och svälta sig själv.
– Det är inte så konstigt att vissa hamnar i de här forumen. Ju sämre jag mår, desto sämre beslut tar jag. Som anorexipatient är det lätt att känna samhörighet med andra som har samma problem. Många är dessutom perfektionister. ”Om jag inte kan bli bra på något annat så ska jag åtminstone bli bäst i världen på att kontrollera hur mycket jag äter”, är något som jag kan höra. Detta kan lätt utvecklas till en slags tävling som förstärks av dessa communities. Det är känt att patienter med anorexi influerar varandra, men faktum är att även patienter med suicidala och självskadande beteenden kan påverka varandra på ett sätt som ökar risken för destruktiva beteenden.
Sedan över ett decennium forskar Martina Wolf-Arehult om psykoterapieffekter, känsloreglering och ensamhet, och hon har nyligen kommit ut med en bok om just ensamhet. Intresset för ensamhet har också med de unga självskadande och ätstörda patienterna att göra.
– Ja, det är tack vare alla patienter som jag träffat genom åren, i både Sverige och Tyskland, som jag har skrivit boken. Många av dem lever i social isolering, och känner dessutom känslomässig ensamhet. Det ligger i diagnosens natur att en anorexipatient drar sig undan när ätstörningens påverkan blir alltför stark. Men också patienter med självskadebeteenden, med sin emotionella instabilitet, hamnar ofta i ensamhet. Deras intensiva relationer med mycket bråk, konflikter och kriser leder lätt till isolering.
Också Martina Wolf-Arehults egen historia – att växa upp med en sjuk förälder – är en anledning till att boken kom till.
– När man upplever något som andra inte gör, är det lätt att hamna i en bubbla. För egen del hittade jag strategier för att hantera min ensamhet. Jag höll exempelvis på mycket med basket, både som spelare och coach, och jag delade många tankar och känslor med mina syskon. Till slut blev ensamheten inte ett hot, den bara var. Det finns många citat om ensamhet som lyfter fram att den också fyller en viktig funktion hos oss människor. Ett av dem handlar om att det inte hade skrivits några böcker om inte människor varit ensamma. Med den utgångspunkten måste man ju säga att det också finns något i ensamhet som är både utmanande och spännande.
När den här intervjun äger rum är det bara några veckor till att Martina Wolf-Arehult och hennes sambo ska gifta sig. Och det är egentligen han som är anledningen till att Martina ska gå på det där mötet med Läkare utan gränser. Den blivande maken har precis gått i pension efter att ha jobbat på Ericsson under större delen av livet. Nu funderar han över hur han kan bidra till samhället och göra nytta framöver.
Också Martina Wolf-Arehult skulle kunna tänka sig att jobba utomlands igen.
– Anorexivården på Nya Zeeland är intressant. Jag skulle inte ha något emot att vara med och utveckla den, och på köpet lära mig nya saker som jag kan ta med mig hem till Sverige.
Fakta/Martina Wolf-Arehult
Ålder: 54 år.
Bor: I Upplands Väsby.
Familj: Sambo och två utflugna döttrar, 27 och 25 år.
Yrke: Filosofie doktor, legitimerad psykolog och psykoterapeut. Är samordnare för uppbyggnad av nationell högspecialiserad vård vid svårbehandlade ätstörningar och självskadebeteenden i Region Stockholm.
Aktuell: Med boken Ut ur ensamheten. Strategier och förhållningssätt, Natur & Kultur.
Lilla ordlistan
NHV: Nationell högspecialiserad vård. Region Stockholm har fått ett nationellt uppdrag att utföra högspecialiserad vård vid svårbehandlade ätstörningar och självskadebeteenden.
SCÄ: Stockholms centrum för ätstörningar. En specialistklinik förätstörningar. Här bedrivs öppenvård, dagvård och heldygnsvård för patienter i alla åldrar.
RO DBT: Radikalt öppen dialektisk beteendeterapi. En relativt ny psykologisk behandling, delvis baserad på dialektisk beteendeterapi. Riktar sig till patienter med ett alltför stort behov av kontroll, exempelvis vid anorexi, återkommande depression, autistiska drag och olika former av tvångsmässighet.
Läs mer: Psykologen Alexandra Rosendahl Santillo om självskadebeteenden, IF och DBT
