MÖTET. Erik Andersson har en kalender utan luckor.
Ändå undviker han att dra gränsen mellan arbetsliv och privatliv.
–Då skulle jag bli mycket mer stressad, säger psykologen som vann Stora Psykologpriset och snart kommer ut med Orosboken.
Text: Anna Wahlgren Bild: Johan Bergmark
På väggen i Erik Anderssons arbetsrum på Karolinska institutet hänger en svart träningscykel. Den funkar för både landsvägskörning och inomhusträning, och går att koppla till datorn. Men när Erik funderade över om han skulle börja cykla på måndagsmötena sa hans doktorand och kollega Klara ifrån: »Det är inte att vara tidseffektiv Erik, det är bara sjukt.«
– Träning är min number one-strategi för att koppla bort oroshärdar på jobbet. Jag är överlag en ganska oroligt lagd person, så jag måste hitta beteenden som slår ut oron. Jag har tre barn och inte särskilt mycket tid, men träningen prioriterar jag. Jag brukar springa till jobbet. Det är 8,3 kilometer, sedan springer jag hem igen.
Oj, du måste vara vältränad.
– Nej, nej, nej, jag kommer aldrig att bli en vältränad person. Jag äter så jäkla onyttigt att det går jämt ut. Jag har ett enormt sötsug, jag käkar nog en påse godis om dagen. Men jag kontrar med att öka på träningen.
På skrivbordet tronar priset från Psykologförbundet – en glasskulptur med Eriks namn. Erik Andersson har ju nyligen blivit utsedd till Årets Psykolog 2023.
– Jag är så glad för den där, jag sitter och läser nomineringstexten om och om igen, säger han och fnissar.
Priset betraktar han som ett bevis för att han valde rätt väg. Eller väg förresten, poängen är ju att han kör flera vägar parallellt. Han jobbar fortfarande kliniskt på ocd-programmet i Huddinge, trots att han både forskar och publicerar sig flitigt, och är lärare och studierektor på avdelningen för psykologi vid Karolinska institutet. Han sticker inte under stol med att det emellanåt är rätt slitigt.
– Jag har inte tid att bli den bästa forskaren, good enough får räcka. Jag kommer heller aldrig att bli den bästa pedagogen, eller den bästa klinikern – jag hinner ju bara jobba med patienter en dag i veckan. Jag känner mig otillräcklig inom varje arena, men tillsammans ger mina olika yrkesroller ett mervärde som är svårt att komma åt på ett annat sätt. Forskning är bara intressant för att kunna bli en bättre kliniker, det är i mötet med patienterna som jag kommer på nya forskningsidéer. Och jag tror att studenterna tjänar på att jag har aktuella exempel från mitt kliniska arbete. Det är fint att någon annan ser det här, och att just jag fick priset. Du är inte så dum ändå Erik, kan jag tänka i mina bästa stunder.
Erik Andersson är uppvuxen i Knivsta utanför Uppsala. Ett samhälle utslängt på en åker, enligt hans egen beskrivning. Mamma var lärare, pappa professor med fokus på hjärt- och kärlsjukdomar, och systrarna blev så småningom musiker båda två. Själv beskriver han sig som en medelmåtta under gymnasiet. Han hade mest G och VG, visste inte vad han skulle göra av livet och började jobba som lastare på Arlanda. Så småningom blev han sugen på att plugga, och drogs till psykologyrket.
– Jag tror att jag ville bli en vis person som förstår vad livet handlar om, det var väldigt naivt alltihop. Jag hade ju inte betygen, så jag gjorde högskoleprovet, men scorade väldigt lågt. Jag fick 0,7 första gången, sedan höjde jag mig till 0,9. Jag är verkligen inte högbegåvad. Men jag kan jobba hårt om jag har ett mål, så jag läste om hela gymnasiet och fick MVG i allt.
Han hamnade i Linköping och fick Olle Wadström som handledare, och tack vare honom började han intressera sig för ocd.
– Jag var nog ganska easy to entertain. Jag hade kunnat hamna lite var som helst, men jag tar intryck av människor och sammanhang som jag tycker om. Senare gjorde jag praktik på Ångestmottagningen och kom i kontakt med Christian Rück, som blev min doktorandhandledare. Att jag började forska var också lite av en slump. »Shit man kan ha en mottagning i psykiatrin där man samtidigt bedriver forskning«. Det verkade superhäftigt, tyckte jag.
Till syvende och sist handlar allt om kontexten, påpekar Erik Andersson gång på gång under intervjun.
– Jag är väldigt mycket en produkt av min kontext. När jag är i en tillåtande och peppande kontext där man får lära sig av sina misstag, då funkar jag jättebra. Om det är tvärtom går luften ur mig direkt. Det försöker jag förmedla till mina doktorander och studenter också. Att de måste våga testa, de kan inte tänka ut en hel behandling i förväg. De måste våga skjuta från höften. Kanske blir det fel – jättebra, då finns möjlighet att revidera hypotesen.
För fel blir det ibland, inte minst om man jobbar med ocd-patienter, påpekar Erik Andersson. Här gäller det att vara lyhörd, och hela tiden beredd att utforma behandlingen på ett nytt sätt. Det passar honom, Erik har verkligen trivts i ocd-universumet.
– Man kanske kan säga att människor som har ocd har lite för mycket skam i kroppen. De är rädda för sina tankar, speciellt de omoraliska tankarna. Men grejen är ju att vi alla har sådana tankar, och det säger jag till mina patienter. Jag är helt bekväm med att berätta om egna tabutankar, till exempel att skada mitt eget barn. »Tycker du att jag ska undvika att gå med mitt barn i barnvagn över Västerbron bara för att jag fått tanken att jag skulle kunna kasta i henne?« kan jag fråga patienten. Min erfarenhet är att ett sådant förhållningssätt brukar vara ganska frigörande för patienten.
Erik Andersson är ofta med i media och svarar på frågor om ocd, men också om oro mer generellt. Intresset är så stort att han nu har skrivit en bok, till sommaren kommer Orosboken. Den vänder sig inte i första hand till dem med diagnosen ocd, utan till den stora massa som går runt med en vagare oro som ändå lägger sordin på livet.
– Många modeller för oro är svåra och kräver rätt stora insatser, men Orosboken är fruktansvärt enkel. Jag och min parhäst och medförfattare Tove har gått igenom alla behandlingar för oro som finns och mejslat ut de gemensamma aspekterna. Dem har vi sammanfattat i fem enkla steg.
Erik Andersson använder sig själv av råden. Han konstaterar att han har en hög grad av oro, och »går runt och gaddar mest hela tiden«.
– Jag har inte gad, för jag har ingen metaoro. Jag tänker att jag har mycket funktionell oro. Jag hittar lösningar på det som skulle kunna bli problem. Ta föreläsningssalarna på Campus KI som exempel, de är inte helt pålitliga när det kommer till ljud. Så när jag ska spela upp en film på datorn under en föreläsning tar jag med ett par extrahögtalare just in case. Och jag har verkligen fått användning för dem. Oro är rätt hjälpsamt tänker jag, för väldigt ofta sker ju misstag kors och tvärs.
Det är på mottagningen i Huddinge som Erik Andersson får inspiration till både böcker och ny forskning. Nyligen fick han fem miljoner kronor för att driva ett nytt projekt som handlar om att undersöka om man kan hjälpa patienter med ocd genom att de kommer ut på arbetsmarknaden.
– Många patienter som jag har träffat genom åren kommer jag ingenstans med. Gemensam nämnare för de här patienterna är att de inte har något meningsfullt att komma ut till. De har väldigt få relationer och framför allt inget jobb. Då kan den psykologiska behandlingen nästan kännas överflödig. Men det finns en intervention som heter IPS, individanpassat stöd till arbete, som är en aktiv behandling som handlar om att få ut patienten i jobb. Min personliga erfarenhet är att ett arbete verkligen kan göra skillnad. Jag har varit med om att patienter som kommer ut till ett jobb som känns meningsfullt har gått från sex, sju timmar ritualer varje dag till nära noll på bara några veckor.
Erik Andersson tror att han var en rätt jobbig student där på psykologprogrammet i Linköping. Han ifrågasatte att studenterna mest satt och läste böcker. Vi gjorde ju ingenting, tyckte han. Själv jobbade han som mentalskötare på helgerna, och det var där han lärde sig hantverket från mer erfarna kollegor. De insikterna har han med sig nu när han är studierektor.
– Jag har alltid tyckt att det behövs mer praktik på psykologprogrammet. Själva poängen är ju att vara ute i hälso- och sjukvården. Min sambo är logoped och jag har sett hur hennes utbildning är utformad. Logopederna är hela tiden ute i olika verksamheter och examineras i »skarpt läge«. Samma sak med läkarna och sjuksyrrorna. Läkarprogrammet påminner nästan om att vara lärling, det är en väldigt praktiskt inriktad utbildning. Men psykologprogrammet har av tradition varit teoritungt.
Här vill Erik Andersson se en förändring, det är hans största drivkraft som studierektor. Hela hans »pitch«, som han själv uttrycker det. Han sökte sig till Karolinska institutets psykologprogram just för att där fanns ambitioner att förbereda studenterna för arbete inom hälso- och sjukvård. Men Erik Andersson vill göra kopplingen mellan utbildning och arbetsliv ännu tydligare, och kollegor och chefer hejar på.
– Jag tycker också att det är problematiskt att psykologstudenternas praktik bara är på ett ställe. Nu har vi lyckats pilota att studenterna ska dela praktikveckorna mellan exempelvis primärvård och psykiatri. Att de hela tiden ska växla mottagning för att träffa en bredare patientflora och därmed kunna göra bättre vårdbedömningar. Att lära sig navigera i hälso- och sjukvårdssystemet är essentiellt för psykologer.
Han har också tydliga visioner om specialistutbildningen. Fokus ska inte enkom vara att själv bli en bättre terapeut för sina patienter, utan att också skapa strukturer så att hela mottagningen fungerar bättre, är hans devis.
– Jag är väldigt inne på att integrera arbets- och organisationspsykologi med den kliniska psykologin. Jag vill att psykologer ska bli bättre på att ta ledningsansvar. Vår yrkeskår läser jättemycket arbets- och organisationspsykologi, men i hälso- och sjukvården använder vi oss inte av de kunskaperna tillräckligt mycket. Organisationspsykologin har i stället ofta hamnat i den privata näringslivsfåran, och det är synd.
Han jämför med den ledningsansvariga överläkaren som jobbar mycket med strukturer, det är den vägen han tycker att specialistpsykologen ska gå. För att ta ett konkret exempel: För tio år sedan märkte Erik att han hade svårt att avsluta vissa patientkontakter. Han pratade med kollegor som kände samma sak. Då skapade mottagningen en rutin att sådana beslut ska överlåtas till psykologgruppen.
– Vi skapade en regelbunden avstämning där psykologen fick redovisa hur behandlingen har gått, och så beslutar gruppen om det är rimligt att fortsätta. Jag har träffat så många psykologer som känner sig dåliga för att det inte går bra för deras patienter. Ofta tänker man då att man behöver utbilda sig ännu mer för att det ska gå bättre för ens patienter. Men jag tror inte det är hela lösningen. Problemet är oftast inte att du är en dålig one to one-psykolog, problemet är att du tror att det är din patient, men det är ju mottagningens patient. Vi måste hjälpa varandra i att hantera svåra patienter.
När jag undrar hur Erik själv är som handledare och chef tycker han att det är en fråga för kollegorna, och drar iväg mig till doktoranderna.
– Hörni, det här är Anna, journalisten, hon vill hänga lite med er.
Säger han och försvinner in på sitt rum. Jag får veta att Erik ofta brukar spela för doktoranderna när de disputerar.
– Jag spelade mycket i min ungdom, mest norsk black metal. Jag gillar det där obskyra soundet, det operfekta, att det är stökigt, falskt och ofta dåliga produktioner. Numera spelar jag bara när doktoranderna disputerar, och då drar jag in min sambo. Jag spelat gitarr, hon sjunger, och vi skriver alltid om texterna. Vi har gjort 999 av Kent, och Nån annan nu av Molly Sandén. Det är kul att bjuda på sig själv, och det brukar vara så uppskattat. De fattar ju att vi har ansträngt oss asmycket.
Jag måste fråga … frisyren då? Är det något judiskt? Har han en koppling till chassiderna i Brooklyn i New York?
– Nej, men jag har lockigt hår. Jag såg en film tidigt tjugohundratal, The Rules of attraction, och blev besatt av skådespelaren Shannon Sossamons hår. Jag visade en bild för min frisör, och han uppfann en frisyr som han kallar »rock-juden«.
Tiden rusar, och Erik Andersson ska ha möte med en kollega om ännu en bokidé. Han ska självklart springa till mötet och börjar knyta på sig löpardojorna. Det här nyttomaximerandet är nästan ett överskottsbeteende, konstaterar han.
– Men jag övar på att börja ta det lugnt och bara kolla en serie. Att sitta och skriva på en vetenskaplig artikel är egentligen mycket roligare. Det är svinmysigt, mycket bättre än Netflix. Jag vet att många tycker att det är viktigt att hålla tydliga gränser mellan privatliv och arbetsliv, men jag tänker inte så. Jag skulle bli mycket mer stressad av att behöva dela upp mitt liv.
Efter mötet ska han springa hem. Det är fredag och han planerar att dricka öl, äta »sjuka mängder« lösgodis och kolla på Idolfinalen med barnen. När lugnet har lagt sig kommer han att slå sig ner framför datorn och börja fila på ännu en vetenskaplig text. •
Fakta/Erik Andersson
Ålder: 42 år.
Bor: I Hägersten i Stockholm.
Familj: Samb och tre barn, 3, 6 och 11 år.
Yrke: Docent i klinisk psykologi vid Karolinska institutet, lärare samt studierektor på psykologprogrammet vid Karolinska institutet. Jobbar kliniskt på ocd-programmet Psykia-tri Sydväst en dag i veckan. Ordförande i föreningen för Sveriges kliniska psykologer.
Aktuell: Har tilldelats Stora Psykologpriset 2023. I sommar kommer Orosboken (Natur & Kultur), som han skrivit tillsammans med Tove Wahlund.
