MÖTET. Elsa Janni har erfarenheter som både psykolog och patient. Det har sina fördelar, menar hon.
–De gör mig kanske inte till en bättre psykolog, men jag känner igen tidiga tecken.
Text: Anna Wahlgren
Elsa Janni är 16 år och går första året på gymnasiet på internatskolan Sigtuna. Hennes italiensksvenska familj bor i Milano. På skolan har Elsa en pojkvän som ska resa iväg över helgen för att mönstra. Elsa har svårt för separationer och flera veckor före resan börjar hon att gruva sig. Det susar i öronen och hon har svårt att sova. Hon hör ett klickande ljud inne i huvudet som aldrig vill försvinna. När pojkvännen åker bort rymmer Elsa till vännerna på Södermalm i Stockholm.
När hon återvänder till skolan blir hon inkallad till internatföreståndaren. Elsa är rädd, ledsen och har stark ångest. Knäppningarna i huvudet bara pågår och hon känner sig yr. Som straff för rymningen beslutar föreståndaren att Elsa inte ska få lämna skolan före sommaren. Samtliga hemreselov fryser inne. En bestraffning i ett redan skört tillstånd blir för mycket för Elsa och hennes tankar och känslor skenar. Till slut kommer hennes mamma och hämtar henne. Elsa återvänder till Italien och blir sängliggande i en månad. Hon har insjuknat i sin första depression.
Elsa Janni är psykologen med dubbla perspektiv. Hon vet både hur det är att söka hjälp och sitta i patientstolen, och hon har skrivit böcker om sin kamp för att leva ett normalt liv. I sin yrkesroll har hon stor nytta av sina erfarenheter av ångest och depression, men också av bipolär sjukdom. Den diagnosen får hon 25 år efter sammanbrottet på Sigtuna.
– Min bakgrund ger mig en slags helgjuten förståelse för patienten. Jag tänker kanske inte att jag blir en bättre psykolog, men jag känner igen tidiga tecken och är nog lite snabbare med bedömning än vad jag skulle ha varit utan de här erfarenheterna. Jag har inte heller någon rädsla för människor som befinner sig i starkt obehag. Men framför allt har mina erfarenheter gett mig ett förhållningssätt till livet. Min inställning är att vi alla är människor som ibland är med om svåra saker. På så sätt är jag och patienten jämlika.
Vissa patienter söker sig specifikt till Elsa Janni för att de känner till hennes sjukdomshistoria. De har kanske läst hennes böcker eller hört henne föreläsa, och vill gå till just henne.
– De berättar att de har kommit till mig på grund av mina erfarenheter. Andra kan ha googlat mitt namn, men vi har aldrig pratat om mig. I sällsynta fall tar jag själv upp min historia. Om någon har svårt att acceptera sin diagnos eller är tveksam till att börja äta medicin kan jag berätta om hur jag har blivit hjälpt av både diagnos och mediciner.
Exakt vad som orsakar bipolär sjukdom är fortfarande okänt. Ärftlig belastning är dock den viktigaste riskfaktorn, men också miljön har betydelse.
– För min del handlar det sannolikt om genetik från min mammas sida. Man kan ju ha en sårbarhet för en sjukdom som aldrig bryter ut, eller så händer det något som gör att den bryter ut. Men den kan ju också bryta ut trots att man lever ett tryggt liv. Så det är svårt att svara på det där med arv och miljö. Jag har en genetisk belastning, men jag har också haft stressorer i livet, både i relationen till min mamma och i att jag lämnade min familj, och började på internatskola i ett annat land när jag bara var tolv år.
Elsa Janni är född och uppvuxen i norra Italien, med en italiensk pappa, svensk mamma, samt en äldre syster. När Elsa var liten var hon och mamman nära varandra. De var i varandras världar, pratade och skrattade, och mamman hade bra koll på vad Elsa tyckte och tänkte. Men på en sekund kunde stämningen förändras och mamman bli personlighetsförändrad.
Det är länge sedan nu, och Elsa har försonats med sin mamma, som dog förra året. Numera försöker hon fokusera på det som var fint med mamman. Humorn, intelligensen och omtänksamheten. Elsa Jannis självbiografiska bok kom ut när mamman fortfarande levde, men Elsa hoppas att mamman aldrig läste den.
– Mamma var komplicerad. Jag är glad att jag inte har haft de där krångligheterna med det sociala som mamma hade. Min räddning är nog att jag alltid haft lätt för att skapa goda relationer. Jag har haft tilltro till världen och människor, och jag har alltid haft mycket stöd från vänner och pojkvänner när jag har mått dåligt. Jag har heller inte haft nära till beroende och det är jag tacksam för. Det hade legat nära till hands att börja självmedicinera med alkohol och droger.
De mörka perioderna i Elsas liv har oftast varat i ett par månader, sedan har hon mått bra under en ganska lång period, och då har hon helst inte velat tänka på det som har varit. Men så har hon trillat ner i mörkret igen. Sådär har livsrytmen sett ut.
– Det är påfallande hur snabbt det har gått att komma in i det mörka. Ibland har det gått på några timmar. Mina hypomana perioder har varat i en vecka eller några dagar, ibland bara en enstaka dag. Enligt diagnosmanualen kan man inte vara hypoman i bara ett dygn, men för mig har det ibland sett ut så. Då har jag varit snabb och effektiv, startat projekt och haft tusentals idéer. Jag har varit pratig och extrovert, och haft svårt att varva ned, tankarna har farit runt, runt.
När Elsa är 23 år och haft återkommande depressioner sedan sammanbrottet på Sigtuna börjar hon träffa en psykolog. Hon går i psykoanalys fyra dagar i veckan, och depressionen förvärras. Till slut mår Elsa så dåligt att psykologen föreslår att hon ska skrivas in på Ersta psykiatri.
– Jag tyckte att det lät fruktansvärt. Som att allt hopp var ute. Jag hade ju kämpat så hårt, skulle jag ändå hamna på psyket? Så jag gick hem och svalde en karta sömntabletter. Jag ville inte dö, men jag pallade inte att leva. Jag ringde en kompis och sluddrade, han blev orolig och plötsligt hade jag flera vänner hemma hos mig. De tog mig till SÖS och jag magpumpades. Jag har ganska liten erfarenhet av svensk psykiatri, så jag kan egentligen inte uttala mig om den. Men jag kan väl konstatera att jag inte fick världens bästa behandling av den där psykiatern. Han skickade hem mig, och bad mina kompisar att ta hand om mig. Jag fintade dock mina vänner och försökte ännu en gång att ta mitt liv.
Självmordsförsöken blir ändå en slags vändpunkt. Elsa får diagnosen återkommande depressioner, börjar med SSRI och går i kbt-behandling. Hon hankar sig fram i livet, börjar läsa på universitetet och får barn. Utbildar sig till gymnasielärare och träffar en ny man – nuvarande maken Stein, som hon också får ett barn med. Men under långa – och framför allt återkommande – perioder mår hon fortfarande dåligt.
– Det var fantastiskt att vara lärare, men det var slitsamt. Mina depressioner kom på höstarna och då var det full fart på jobbet. Att vara i blickfånget när man är deprimerad är svårt. Man vill ju bara gömma sig, och att varje dag stå inför hundratals elever – som kräver, dömer och behöver – är väldigt ansträngande.
Inspirerad av en kompis som var psykolog börjar Elsa på psykolog-utbildningen. Så här i efterhand tror hon att det är hennes erfarenheter av psykisk sjukdom som leder henne dit. Att hon på något plan inser att hon kan ha användning för allt som hon har varit med om. Elsa känner sig hemma på utbildningen, men under termin fem blir hon svårt sjuk. Hon kommer i kontakt med ännu en läkare – den som hon i boken kallar J.
– Hon bad mig att skriva ner min livshistoria. Hur har depressionerna sett ut? Hur har jag mått före och efter en depression? Hon såg ett mönster och lanserade försiktigt teorin att jag har bipolär sjukdom typ två. Och då såg jag också. Jag brukar tänka att hon räddade mitt liv. Hon skrev en remiss till Ersta sjukhus, och jag blev inlagd i tre veckor. Det första jag gjorde när jag kom ut därifrån var att gå till läkaren med en stor bukett blommor.
Att Elsa Janni numera mår så bra tackar hon litiumet för. Det finns definitivt ett före och efter medicinerna.
– Skillnaden är otrolig. Jag har ätit litium i ett decennium nu, och jag har i princip inte haft några som helst problem. Det är sorgligt att det finns ett sånt stigma runt litium, som ju inte har allvarligare biverkningar än andra mediciner. Fördomarna hänger väl ihop med att folk förr i tiden fick för stora doser, de blev darrhänta och gick upp i vikt. Det är förstås också viktigt med terapi, inte minst om man har problem att acceptera sin diagnos eller om man behöver hjälp att finna sig till rätta i en ny livsstil. Men det är litiumet som gör skillnad. De första åren mådde jag osannolikt bra. På senare år har jag haft lite svackor, men de har varit milda. Kanske är det klimakteriet? Jag är observant på tidiga tecken av psykisk ohälsa. Om jag känner mig orolig eller får sömnsvårigheter sjukskriver jag mig i några dagar.
På sin nuvarande arbetsplats är Elsa Janni öppen med sin diagnos. Hon har till och med föreläst om sin historia för kollegor. Det har varit väldigt lyckat. Tidigare har hon berättat om sin diagnos i ett par arbetsintervjuer. Det har varit mindre bra. Elsa noterade att de som höll i intervjuerna hajade till, och båda gångerna slutade det med att hon inte fick jobbet.
– Jag önskar att samhället kunde se psykisk sjukdom som vilken sjukdom som helst. En välmedicinerad och välbehandlad bipolär sjukdom är inget att vara rädd för. Tvärtom är den erfarenheten en stor tillgång inom psykiatrisk vård. Det går inte att läsa sig till hur det är att ha stark ångest. Men med en sådan erfarenhet kan man kombinera sin professionella utbildning med något som också är känslomässigt förankrat.
För Elsa tog det 25 år av återkommande depressioner innan hon fick sin diagnos. Det är dock inget som hon går runt och är bitter över.
– Under en period kände jag mig sorgsen över att så många år av min ungdom var svåra. Men diagnosen kom med en sådan lättnad och hjälp att det överskuggade allt annat. När jag dessutom började föreläsa och skriva böcker så blev min sjukdom plötsligt meningsfull, då kunde jag ju hjälpa andra. Det största är att föreläsa för gymnasieelever. Det var ju i den åldern som jag själv blev sjuk, och det är vanligt att bipolär sjukdom bryter ut då. Det är också mina erfarenheter av depression som gör att jag kunde skriva en tröstande bok ur psykologperspektivet, men också som en person som har erfarit många depressioner.
Däremot kan Elsa fundera över hur sjukdomen har påverkat henne. En läkare berättade en gång att varje depression bränner hjärnceller.
– Jag antar att sjukdomen har slitit på min hjärna, det har jag tänkt mycket på. Kanske har det med åldern att göra, men jag tycker att jag har fått så dåligt tålamod. Något har sjukdomen gjort med mig, och det skulle vara intressant att veta exakt vad.
I boken Igår var jag lycklig idag vill jag dö – Att leva med bipolär sjukdom skriver Elsa Janni att livet är en uppförsbacke. Att leva är förenat med smärta, slår hon fast. Är det fortfarande så hon ser det?
– Ja, för det var ju så det var under många år. Livet innehåller definitivt smärta, och det kan innehålla ganska mycket smärta. Men just nu lever jag inte i smärta. För mig är livet inte längre en uppförsbacke. Jag känner en stor tacksamhet över att jag i mitt yrke kan hjälpa andra som mår dåligt. Och att berätta min historia gör att den får en mening.
Elsa Janni
Ålder: 52 år.
Bor: I hus i Älvsjö.
Familj: Maken Stein, tre barn – 30, 26 och 18 år.
Yrke: Legitimerad psykolog som jobbar med behandling, handledning och utbildning på Psykologpartners. Har en bakgrund som gymnasielärare i svenska och historia.
Aktuell: Med böckerna Tröstebok för dig som är deppig med illustrationer av Johanna Rubin Dranger (Natur & Kultur) samt Igår var jag lycklig idag vill jag dö – Att leva med bipolär sjukdom (Vulkan förlag).
3 saker att tänka på för dig som jobbar med personer med bipolär sjukdom eller möter odiagnostiserade i ditt arbete.
1 Tidslinje
Om du får misstanke om bipolaritet, undersök med patient hens mående över tid. Finns det tydliga perioder av depression och/eller förhöjd sinnesstämning? För att skilja hypomani/mani från glädje och upprymdhet, titta på hur länge tillståndet varar, hur intensivt är det, och hur det skiljer sig från vanligt beteende.
2 Psykiatrisk kontakt och medicin
Det går jättebra att behandla, stödja en person med bipolär sjukdom så länge hen har en psykiatrisk kontakt och medicinsk behandling.
3 Tidiga tecken
En av de viktigaste delarna i terapin, förutom acceptansarbetet, är att kartlägga och identifiera tidiga tecken och att hitta strategier för att förhoppningsvis kunna bromsa ett skov i ett tidigt skede.
3 insikter av att vara både psykolog och patient
1 Förmedla hopp
Hur viktigt det är att en psykolog inger hopp, visar värme och medkänsla. Och kan ge någon förnuftig förklaring till varför man blir deprimerad och vad det är som kan göra att man blir bättre. I ett möte med en patient ska man säga: »Du kommer att bli bättre, det kommer inte vara så här för alltid.«
2 Har patienten förstått?
Det är viktigt att komma ihåg att den som är utsatt kommer att lyssna med känsliga och överbelastade öron. Som psykolog behöver man vara tydlig och se till att patienten verkligen har förstått.
3 Terapi är inte allt
Tro inte att terapi är svaret på allt, var öppen och icke-dömande för till exempel mediciner. Tvärtom gäller förstås också, men det får riktas till läkarna.
