Att knuffa ut vagnen i trafiken eller trycka kudden över bebisens ansikte är vanliga tankar bland föräldrar. Hos en femtedel ger de ångest och oro.
– Men gruppen verkar lättbehandlad, kruxet är bara att de inte berättar, säger Klara Lauri, psykolog och doktorand på Karolinska institutet.
Klara Lauri forskar om tvångstankar som rör tabun. Att ta upp tankar på att skada sitt barn med sina vänner eller sin BVC-sköterska är fåsom gör.
– De får leva sitt eget liv i huvudet, vilket ger dem en särskild kraft, säger Klara Lauri.
Mer än hälften av alla föräldrar i hennes undersökning uppgav att de haft tankar på att skada, döda eller utnyttja sitt barn sexuellt. Tidigare forskning visar liknande siffror.
– Jag har själv haft det. Att jag skulle ta kniven och hugga min bebis. Men jag tolkade det som ”oh, vad tufft där kom en sån tanke som jag läst mycket om, det var lite lustigt” och så gick jag vidare.
Andra undrar hur de ens kan tänka sådana hemska saker. De känner sig farliga för sitt barn, rädda över att agera på dem eller bli galna.
– De blir oroliga för att vara ensamma med sin bebis och börjar undvika många saker. Att bråka med tankarna i huvudet tar energi och minskar ens känsla av att vara en kompetent förälder.
Tankarnas innehåll varierar med situation och är lika vanliga hos kvinnor som hos män.
– Vid blöjbytet uppstår tankar som ”tänk om jag skulle tända på mitt barn”. På balkongen kan det vara, ”tänk om jag släpper mitt barn över kanten”.
För att den här gruppen ska få hjälp, har Klara Lauri utvärderat ett digitalt egenvårdsprogram. En kognitiv behandling som bygger på att det är tolkningen som ställer till det, inte själva innehållet.
– Så att tanken inte får vara en oemotsagd sanning, utan luckras upp.
En övning kan vara att testa om tankarna verkligen gör en galen.
– Du får sitta i soffan och tänka på dem i en halvtimme och sedan se om de gjort dig galen. Innan behöver du ha funderat ut hur du vet om du blivit det. Sen utvärderar du och hittar på nya hypoteser om dina tankar.
Egenvårdsprogrammet gav en signifikant minskning av ångest hos föräldrarna. I djupintervjuer som genomförts med några av deltagarna angavs den inledande psykoedukationen som det mest hjälpsamma.
– Så i många fall kan det nog räcka att få höra att sådana här tankar är vanliga och ofarliga, medan andra behöver arbeta mer med dem.
Men kan sådana här tankar faktiskt vara en risk, och trigga igång en våldsam handling?
– Personer med påträngande och oönskade tankar som skapar ångest agerar inte på dem, vilket också har belagts i studier. Det finns andra extremt ovanlig tillstånd där föräldrar kan utföra våldsamma handlingar, men det är någonting helt annat. Så nej, det här gänget skadar inte sina barn.
Text: Maria Jernberg
